Fråga en svensk vad omvärlden associerar med Sverige och du lär få ett svar om höga skatter, yppiga blondiner, deppiga deckare och självmord. Vad hen sannolikt inte nämner är däremot en docka med mustasch som lagar köttbullar och ropar ”børk børk børk!”.

Det är lätt att att avfärda kocken från Mupparna som en bortglömd biroll i ett tv-program från 80-talet. Men då misstar man sig. Svenske kocken är en kultkaraktär som finns på kaffemuggar, i datorspel och som actionfigur, och som i våras var bioaktuell för nionde gången. Ett tag hade han till och med sitt eget märke frukostflingor.

På Facebook har Svenske kocken 133000 fans. Det är fler än vad Pippi Långstrump, August Strindberg, Kurt Wallander, Olof Palme, Noomi Rapace, Alfred Nobel och Björn Borg har tillsammans.

Enligt Britt-Marie Forslund, kulturhandläggare på Sveriges ambassad i Washington, finns det tre samtalsämnen som amerikaner brukar ta upp angående Sverige. Vanligast är Ikea, därefter Abba och slutligen Svenske kocken. Detta framgår i en artikel publicerad häromveckan i tidskriften Slate.

Han har inga egenskaper som vi förknippar med det stereotypt svenska. Han är högljudd, våldsam, tar plats, sjunger och bär en tjock, brun mustasch.

Utifrån rubriken ”Vad tycker svenskar om Svenske kocken?” intervjuar skribenten Jeremy Stahl filmprofessorer, ambassadanställda, akademiledamoter och journalister. Han konstaterar: Svenskarna tycker inte att Svenske kocken låter svensk, de är inte förtjusta i att behöva prata om honom och de anser inte att han är speciellt rolig.

Den slutsatsen bekräftades också omedelbart när texten publicerades. Samma vecka var det nämligen just en kock, Björn Frantzén, som ansvarade för @sweden-kontot på Twitter (där olika medborgare turas om att representera Sverige). Stjärnkocken Frantzén bombarderades med frågor om sin docka till kollega och blev alltmer besvärad.

Till slut röt han till: ”Ingen i Sverige bryr sig om Svenske kocken från Mupparna… Okej?”

Men varför vill många svenskar uppenbarligen inte veta av sin landsman av tyg? Och hur kommer det sig att det överhuvudtaget finns en svensk kock med i Mupparna?

Den gängse versionen av den historien börjar i Dalarna.

–En del säger ”det där tror jag inte på”. Då visar jag dem bara gamla foton av hur jag såg ut på den tiden, skrattar en bullrig röst i telefonluren.

Masen Lars ”Kuprik” Bäckman är 67 år och egentligen pensionär. Men då och då reser han fortfarande runt med sitt företag Kuprik Svenska kocken catering, lagar mat och drar fräckisar. Hans paradnummer är anekdoten om hur han gav upphov till en karaktär i Mupparna.

–Allt började med att jag kom till Kalifornien 1969. Jag hade fått jobb på en restaurang som hette The Viking Horn, fast alla kallade den för The Horny Viking. Den låg i utkanten av Beverly Hills, så det var mycket tv-folk som åt där. En dag sa en kille: ”Lars, you gotta go on television and tell people how you make Biff Lindstrom and gravad lax”.

Lars Bäckman blev inbjuden till ett morgonprogram med legendaren Regis Philbin som programledare. Han hade förberett några maträtter och räknade med att Philbin skulle sköta snacket. Tv-teamet tyckte dock att den svenske kocken kunde klara sig själv.

–Plötsligt slogs alla ljus på och där stod jag ensam i direktsändning. Jag var 23–24 år och jättenervös. Min engelska var inte heller direkt bra, så när jag började mumla lät det mest som mumbo jumbo. Det var ett rent fiasko, säger Lars Bäckman.

1976 fick han jobb som köksmästare på film- och tv-bolaget 20th Century Fox. Där kom några män fram till honom, berättade att de kom ihåg hans framträdande och frågade om de fick använda sig av det. Okej, sa Lars Bäckman. Han fick 80 dollar och hörde aldrig mer av dem.

Senare samma år premiärsändes ett tv-program som skulle ta världen med storm. Mupparna, The Muppet show, var en skruvad komedi om en grupp tygdockor på en varietéteater.

Skaparen Jim Henson hade uppträtt som dockspelare i två decennier. Han hade producerat hyllade barnprogram, sketcher och reklamfilmer, men haft svårigheter att förverkliga sin främsta dröm: ett program för vuxna. På tv-bolagen ansåg cheferna att dockteater bara lämpade sig för barn.

När Mupparna dock slutligen blev verklighet gjorde serien omedelbar succé. Med noga utmejslade karaktärer och en blandning av musikal och slapstick höjde Jim Henson ribban för vad som ansågs möjligt att göra med dockor. Snart sändes Mupparna i fler än 100 länder.

De flesta av karaktärerna var djur, som den ständigt välmenande föreståndargrodan Kermit, den temperamentsfulla primadonnagrisen Miss Piggy, den misslyckade komikerbjörnen Fozzie och pianisthunden Rowlf. Men bland dem fanns även en kock.

Denne klumpige figur hette kort och gott Svenske kocken. Han pratade ett märkligt hoppkok av engelska uttryck, påhittade ord som nästan alla innehöll bokstaven u samt det återkommande utropet ”børk, børk, børk!”. Han lagade rätter som chocolate moose –en levande älg indränkt i choklad –och banana split –en banan kluven på mitten med hjälp av en yxa.

Snart började Lars Bäckman få höra kommentarer på jobbet. Det visade sig att Jim Henson brukade vara på 20th Century Fox ibland.

–Alla sa att det var jag som hade inspirerat honom till karaktären. Jag körde ju raggarstilen med långt hår, polisonger och mustasch. Och när jag pratade med min danska chef tyckte ju filmgubbarna att det lät ungefär så där, ”hule bule”.

Genom åren har har Lars Bäckman intervjuats av radio, tv och tidningar från hela världen. I trakten runt hemstaden Rättvik har han blivit lokalkändis. Och historien om hur han hamnade i Mupparna är onekligen fascinerande.

Det finns bara ett problem med den. Det mesta tyder på att den inte stämmer.

Jim Henson är död och kan varken bekräfta eller förneka. Mupparnas huvudförfattare Jerry Juhl hann dock ifrågasätta Bäckmans påståenden innan även han dog: ”Jag skrev, repeterade, skrev om, brainstormade och skrattade okontrollerat tusentals gånger tillsammans med Jim Henson när vi arbetade med Svenske kocken, och inte en enda gång nämnde han någon verklig kock”, sade Juhl i en intervju.

Ett annat frågetecken är kronologin i Bäckmans berättelse. Han uppger att han började på 20th Century Fox 1976. Det pilotavsnitt där Svenske kocken syns för första gången spelades dock in redan i december 1974. När Jim Henson eventuellt stötte på honom existerade alltså karaktären redan.

Mupparna var dessutom inte den första gången som Henson använde sig av en knasig, utländsk kock. Redan 1961 förekom en kock som pratade låtsastyska bland karaktärerna när han uppträdde i Hamburg. Medarbetare har berättat att han senare hade en svenskakurs från Berlitz på kassettband, som han brukade lyssna på och skratta åt i bilen.

Det tycks med andra ord mestadels som en slump att kocken i Mupparna blev just svensk, inte tysk, norsk, dansk eller fransk.

Enligt etnologen Åke Dauns bok Svensk mentalitet uppfattar vi svenskar oss som tystlåtna och hämmade. Vi sägs ha hög arbetsmoral och flest ensamhushåll i världen. En liknande bild ges i Svenska institutets årliga rapport om uppfattningar kring Sverige utomlands. Svenskar är ärliga, pålitliga och reserverade, men också ”långa, blonda och vackra”.

Det är beskrivningar som kanske inte bekräftar, men åtminstone överlappar, de typiska skildringarna av svenskar i utländsk film –från den ständigt återkommande sexbomben Inga till den tillbakadragne Markus i bioaktuella Nathalie.

Svenske kocken, däremot, bryter med allt detta. Han har inga egenskaper som vi förknippar med det stereotypt svenska. Han är högljudd, våldsam, tar plats, sjunger och bär en tjock, brun mustasch.

I Slateartikeln säger en av de intervjuade mycket riktigt: ”Det finns inget svenskt över honom alls. Han är inte rolig.”

Men är det verkligen svenskhet, det som klichéerna om blyghet och blonda lockar beskriver? Förmedlar de inte snarare en statisk bild ur det förgångna? Jo, Svenska institutet konstaterar det rentav självt i sin rapport: Omvärldens uppfattning om svensk kultur behöver uppdateras.

I en av sommarens mer uppmärksammade böcker, Jakten på svenskheten, frågar sig Qaisar Mahmood varför han som är född i Sverige ändå varken känner sig eller blir betraktad som svensk fullt ut. Han efterlyser ett svenskhetsbegrepp som inte utgår från hudfärg: ”Jag och andra mörkhåriga har ett ansvar att benämna oss och våra annorlunda livsstilar och livsideal som svenska. Bara då kommer vi att expandera den idag snäva uppfattningen om att det att vara svensk är att vara blond och fira midsommar snarare än att vara mörkhårig och fira Norooz ibörjan av april genom att hoppa över eld.”

En fumlig kock med mustasch och obegriplig dialekt kan knappast sägas vara en rimlig bild av svenskhet år 2012. Jämfört med ytterligare en storbystad Inga tycks Svenske kocken likväl som en uppfriskande variation.

Det är som vi svenskar alltid säger: Børk, børk, børk!

.

LÄS MER: Hedersknyfflar, sillätare och yppiga blondiner. Här är fem andra filmbilder av Sverige