Robert Wells står bakom Gröna Lunds scen, i svarta solglasögon och tredagarsstubb, och skämtar med en nysminkad Marie Picasso. Sångaren från Hammerfall hälsar käckt på göteborgska när han kliver av scenen efter att ha soundcheckat. En långhårig råddare i svarta shorts och en t-shirt som det står »KUK« på tränger sig fram mellan dem och väggen som pryds av fotografier av artister som Håkan Hellström, Eric Clapton och Evert Taube.

I en smutsig soffa några meter därifrån sitter Arash Labaf och dricker te ur en vit plastmugg. Han är nervös. Arash har bara varit med i direktsänd TV i Sverige en gång förut, när han uppträdde på Guldbaggegalan för fyra år sedan. Om några timmar ska han vara med i TV4:s direktsända lördagsunderhållning Sommarkrysset. Alla de andra artisterna verkar känna varandra.

Själv har han inte träffat någon av dem förut.

Han tar en klunk av teet och tassar in till sminklogen för att leta reda på körledaren, en smal medelålders man med blonderat hår och stålbågade glasögon. Arash är orolig över hur kören ska låta på persiska.

– Hej, jag tänkte visa dig hur kören ska sjunga.

Körledaren lånar en penna och river loss ett papper ur mitt block.

– Texten är väldigt lätt, säger Arash. Lyssna: Mitarsam in ehsas ye kari bede be dastam.

Körledaren antecknar, stampar takten och börjar så småningom sjunga med:

– Mitor-sam in eh-sas ye kari bada ba da-stam! Ska det vara »mitorsam« eller »mitarsam«?

– »Mitarsam«, ler Arash. Det betyder »jag är rädd«.

Det gör inte så mycket att uttalet är konstigt; Arash är mer bekymrad över hur husbandet ska klara av att spela hans låtar. De är ganska svåra att spela, med »ovanliga instrument och tongångar som är lite orientaliska«. I vanliga fall brukar Arash ha med sig sitt eget band och duettpartnern Rebecca Zadig, som behärskar de snabba tonskiftena. Men Rebecca är på semester i Barcelona och melodifestivalartisten Jenny »Velvet« Petersson har kallats in som ersättare.

Att de dessutom ska spela i Sverige gör honom ännu mer osäker.

Arash sätter på sig sina svarta Gucci-solglasögon.

De hamnar lite snett.

– Här känner jag mig lite vilsen ibland, bara.

När Arash kliver av scenen efter konserten sitter hans manager Henrik Uhlmann utanför logen tillsammans med Velvet, hennes pojkvän Robert Wåtz (Rob från Rob’n’Raz) och Nilton Silva – en mustaschprydd affärsman med kontor i Dubai.

– You did it again, bro. Good show, gangsta, säger Silva och klappar Arash på axeln.

Arash ler motvilligt. Han är besviken. Velvet missade starten och husbandet lät konstigt. Längst fram i publiken satt dessutom den skadeglade tyckaren Alex Schulman och antecknade.

– Jag hörde inte starten, för de pratade i örat, säger Velvet ursäktande.

Rob’n’Raz-Robert försöker höja stämningen.

– Det släpper för dig i Sverige snart, jag är säker på det. Att inte radion har plockat upp din förra singel är ju sjukt. Fan, du jobbar med artister som Shaggy och Lumidee på skivan. Det är stort.

De avbryts av att Arashs mobiltelefon vibrerar.

Han klickar fram SMS:et, lutar sig framåt och spärrar upp ögonen.

– Mamma såg mig på TV. Programledaren sade att jag är från Irak! Vi måste säga till innan programmet är slut.

Manager-Henrik skjuter upp sina Prada-glasögon i håret och tar ett bloss på cigaretten.

– Det är ingen idé. Strunta i det, Arash.

Sedan Arash slog igenom med singeln Boro Boro för fyra år sedan har hans stjärna dalat i Sverige. I stället har hans debutskiva, Arash, klättrat på listorna utomlands. De senaste åren har han stått på samma scener som 50 Cent, Kanye West och Coldplay. Han har sålt ut arenor i Los Angeles, Dubai och Tadzjikistan och toppat listorna i Polen, Serbien, Ungern, Ryssland, Georgien, Ukraina, Tjecken, Israel, Grekland, Bulgarien, Turkiet, Slovakien, Azerbajdzjan, Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan.

– Jag är stor i alla länder som slutar på »-stan«, säger han.

Han har dessutom medverkat i en stor Bollywoodfilm – Bluffmaster. Efter att han spelat in en rysk version av sin låt Temptation tillsammans med det ryska tjejbandet Blestyashchie, blev han den första ickeryska artist att vinna en grammis i Ryssland.

Eftersom han inte får uppträda i Iran har han sin största samlade publik i Tadzjikistan, det största landet utanför Iran där man talar ett persiskt språk. Där fyllde Arash ensam tre arenor med nästan 30 000 åhörare vardera – på två dagar.

Ändå har han alltså inte blivit särskilt uppmärksammad i Sverige. Ett av anmärkningsvärt få svenska pressklipp är från Dagens Nyheters På Stan-bilaga där Arash under vinjetten »Veckans lantis« fick svara på sedvanligt malliga frågor om huvudstaden. På frågan »Hur skiljer det sig att spela i Stockholm jämfört med att spela på mindre orter?« svarade han: »Stockholm tillhör en av de mindre orterna jag spelat på.«

Jag påpekar att han måste vara den enda svenska artisten som kan fylla en utländsk fotbollsarena.

– Ja… det finns nog ingen annan i Sverige som slår mig där jag är som starkast. Men om du tittar på exempelvis Robyn, så är ju hon ändå mycket större än jag, eftersom hon är stor i USA. Hon spelar ändå på Letterman. Fast samtidigt, jag vet inte hur många som kommer när hon spelar i London. 6 000, kanske? Det är lika många som ser mig i LA.

Hur kommer det sig att du har spelat in en låt med Rysslands svar på Spice Girls?

– Det var min managers idé. Jag fick en röstcoach som lärde mig texten. Vad jag förstått är den ganska rolig. Som en orientalisk saga, där jag är som Ali Baba och sjunger: »Jag har redan sju fruar, vill ni också gifta er med mig?« Och en av tjejerna svarar: »Jag har redan åtta män, men du kan också bli min nionde.« Ryssar har sjuk humor. Apropå Ryssland blir jag trött när jag hör svenska artister säga: »Jag är så stor i Ryssland att jag måste ha livvakt när jag är där.« Det är skitsnack, de vill bara skapa en hype. Ryssar är coola, de vill aldrig visa att de är imponerade. Inte ens Dima Bilan behöver ha livvakt i Ryssland.

Hur kändes uppträdandet i Sommarkrysset?

– Om jag ska vara ärlig var det där inte riktigt min drömspelning. Men jag måste göra sådant i Sverige. När 20 000 personer betalar bara för att se dig – då kan du gå ut och vara kung. Här är det annorlunda. Jag måste slita stenhårt för att inte försvinna i Sverige. Häromveckan var jag i Göteborg och spelade på en afterwork på Hard Rock Café. Jag soundcheckade medan folk satt och åt. Hur roligt är det, fan? Sedan sjöng jag tre låtar över CD:n. Scenen var typ en gånger en meter. Det var några iranier och några ryssar där. De kände ju igen mig: »Är det där verkligen Arash? Vad fan gör du här?« Det var riktigt pinsamt, faktiskt.

Varför gör du det då? Det borde vara en perfekt tillvaro – att vara okänd hemma, men superstjärna utomlands.

– Visst, men en artist vill alltid vara stjärna i sitt hemland. Sedan jobbar jag med ett svenskt skivbolag och har en svensk manager. Du vet, det är inte bara jag som bestämmer. Jag måste ta hänsyn till alla. Det är tusen personer som planerar vad jag ska göra. Det är ju bra, men jag känner mig som en jävla åsna ibland.

Varför går karriären sämre i Sverige än utomlands?

– Folk förstår ju inte vad jag sjunger. Å andra sidan har jag ju slagit igenom här, fast bara bland utlänningar. På Malmöfestivalen fyller jag Stortorget. Och det är sjukt, med tanke på att jag sjunger på persiska. Vet du, de har faktiskt frågat mig tre år i rad om jag vill vara med i Melodifestivalen, som joker. Jag har tackat nej. Inte för att jag tycker att sammanhanget är mesigt, det är inte min grej bara. Och om jag ska vara ärlig hade jag inte velat representera Sverige. Det svenska folket skulle aldrig rösta på en persisk låt. Men om jag ställde upp för ett annat land skulle jag nog ha en chans att vinna.

Vilket land tänker du på?

– Tjeckien, Ryssland, Polen… Bulgarien, Grekland eller Slovenien. Där skulle det nog kunna gå bra.

När alla artister sprungit in på scenen och delat ut blommor till publiken under Sommarkryssets eftertexter väntar en middag med skivbolaget Warner Musics Skandinavienchef Jonas Siljemark på Ristorante Italiano på Nybrogatan. Managern Henrik Uhlmann, som kör bilen, sätter på Arashs nya skiva, Donya, i stereon. Arash berättar för Nilton Silva om när han träffade Craig David på en gala i Kazakstan, när Uhlmanns telefon ringer. Han har Arashs låt Suddenly som ringsignal.

– Va? skriker han i luren. Då är det någon på skivbolaget som har gjort bort sig, jag ordnar det. Får jag prata med Phil?

Vi lämnar parkeringen. Uhlmann trycker luren mot örat med axeln och försöker lägga i trean, men bilen tvärstannar med ett ryck mitt framför Gröna Lunds utgång. En pojke med sockervadd i munnen stannar och stirrar på Arash.

– Hello Phil, somebody at the record company has made a mistake, so you have to fix it. I don’t know, just be strong and go out there and kill somebody or something, OK? Let me talk to Jonas again…

– Ta det lugnt, Jonas! Phil löser det så du kan köra som vanligt. Mattias har gett dem fel låt. Han ska få lida för det här, jag lovar.

Personen i andra änden av linjen är Jonas »Basshunter« Altberg. Han ska precis gå in på en NRJ-gala inför 40 000 personer i Frankrike. Han kör playback, och har precis insett att någon gett NRJ en version av hans låt som han själv inte sjunger på. Han vägrar att mima till någon annans röst.

Till slut visar det sig att det är för sent att byta version. Uhlmann övertalar honom om att gå upp på scenen ändå.

På Henrik Uhlmanns bolag, Extensive Music, samsas Arash och Basshunter med BWO, Günther och Dr Bombay. Samtliga har tidigt skickats iväg på PR-spelningar utomlands. Basshunter, BWO och Arash har sedan sålt gott om skivor utanför Sveriges gränser.

– Henrik är bäst på att etablera artister utomlands. Jag har varit på möten i Stockholm med kända musiker som bett om att han ska bli deras manager. Vi har det bra i Malmö i vår lilla familj. Vi behöver inte flytta till Stockholm. Henrik har fan fått en låt på svenska att bli etta i Holland och tvåa i Israel.

Boten Anna?

– Ja.

Du ligger på samma bolag som Basshunter, Dr Bombay och Günther. Känner du att du passar i det sammanhanget?

– Det finns ingen koppling mellan oss mer än att vi ligger på samma bolag. Jag skulle aldrig kunna göra deras musik, men det är väl bra att de gör den? Folk gillar ju deras låtar och skrattar. Allt ska inte vara så seriöst. En gång var det faktiskt någon som trodde att jag var Dr Bombay. Men han är ju inte alls mörk. Dr Bombay är en blek dansk som målar sig i ansiktet.

Under 1970-talet lyssnade Ashrafsadat och Rasoul Labaf ofta på skivor med sångerskan Googoosh i hemmet i norra Teheran. Under de här åren genomgick ungdomskulturen i Iran samma utveckling som den gjorde i USA tjugo år tidigare. Unga musiker började använda elgitarrer och importerade harmonier och ljudbilder från västerländsk musik. Googoosh var överlägset störst; hennes låtar och frisyrer trollband ett land som hungrade efter populärkultur.

I april 1977 födde Ashrafsadat sitt och Rasouls första barn. När Arash var nio månader gammal hölls de första våldsamma demonstrationerna mot landets enväldige monark, shahen Mohammad Reza Pahlavi. Demonstranterna protesterade mot hans västvänliga politik och hans landreformer som skett på bekostnad av de jordägande mullorna.

Protesterna blev efterhand fler och våldsammare. I januari 1979 flydde shahen och hans hustru till Egypten. Imamen Ruhollah Khomeini tog över styret och omvandlade landet från monarki till islamisk republik. Långt ifrån alla stod bakom honom, och för att trycka ner sina motståndare förbjöd Khomeini all annan musik än revolutionära och religiösa sånger.

Många av landets artister flyttade till Los Angeles, där de försökte hålla karriären vid liv i exil. Andra, som Googoosh, stannade, men slutade helt att sjunga. I likhet med många andra kunde familjen Labaf fortsätta att lyssna på sina gamla skivor med persisk pop. Den svarta marknaden för kassetter med utländska och exiliranska artister växte dessutom snabbt.

I december 1980 invaderas Iran av Irak. 1987, efter att alla fönster i familjen Labafs lägenhet krossats av ett bombnedslag, flydde de till Uppsala.

– Den första julen i Sverige önskade sig alla i skolan en Commodore 64. Jag fick en keyboard istället. Sedan satt jag jämnt hemma framför MTV med keyboarden i knäet och spelade till Kim Wilde och Kylie Minogue. Det blev helt fel ackord men jag spelade med i allt.

Efter fem år i Uppsala flyttade familjen Labaf till Rosengård i Malmö. Arash var med i flera olika band som spelade allt från gangstarap till funk. Efter gymnasiet läste han fastighetsföretagande och byggdesign, men efter att ha producerat ledmotivet till filmen Bombay Dreams och en låt till barnmelodifestivalen, började han jobba heltid på Extensive Music.

I Iran hade förbudet mot popmusik lättats upp, men fortfarande tilläts bara vissa »snälla« artister som inte var för inspirerade av västerländsk musik.

– Jag tänkte att det finns 120 miljoner människor som talar persiska i världen. Ändå har det aldrig lanserats en internationell artist som sjunger på persiska. Jag gick in i studion och provade att sjunga. Det blev Boro Boro. Warner ville att jag skulle sjunga refrängen på engelska. Men jag tyckte att hela grejen försvann då, det där mystiska. Till slut bestämde de sig för att släppa låten i alla fall.

Varför tror du att den slog så stort?

– Många iranier hade väntat så länge på att få höra modern musik på sitt språk. Iran är inte som Sverige. Vi har inget Volvo, vi har inte så många saker som blivit stora och positivt uppmärksammade i andra länder. Många iranier i exil har hört av sig och sagt att de känner sig ensamma i sina nya länder och att de blivit väldigt stolta när en iranier blev känd utanför Iran. Det finns många persiska artister som är mycket bättre än jag, men som kanske inte skulle funka i väst. Flera av dem har hört av sig till mig och vill samarbeta. Men det går inte. Jag säger till dem: »Kom igen grabbar, jag diggar er, men jag kan inte förstöra mitt rykte.« I den persiska kulturen är det mycket värre att svära som de persiska hiphopparna jag gillar.

Det måste varit omvälvande att plötsligt spela inför så mycket folk.

– Det var overkligt att gå från att vara musiklärarvikarie och beroende av en hundring, till att spela inför 30 000 personer i Tadzjikistan. Den mest bisarra spelningen jag gjort var i Saint-Tropez där jag hyrdes in för att spela på en privat fest för någon rik ryss. Det var bara 16 gamla gubbar och deras unga fruar där. Sådana där gubbar som tävlar med varandra. Jag och Gypsy Kings spelade. Nästa vecka hyrde ryssens kompis typ George Michael och Christina Aguilera för att bräcka honom. Samma vecka spelade jag i en stad precis på gränsen till Tjetjenien. Då såg man hur sjuk världen är. När jag klev av flygplanet stod folk med gevär. Jag frågade varför. »Det är för att du inte ska bli kidnappad«, sade de. Men det sjukaste var nog när jag var i Bangladesh för två månader sedan. Gud, vad fattigt det var. Det satt så många tiggare på gatorna, utan armar och så. Rebecca, som sjunger med mig, började gråta när vi körde genom staden.

Två dagar efter spelningen på Gröna Lund sitter vi i Arashs kompis Puias vita Audi. Han parkerar framför en persisk restaurang vid Möllevångstorget, men de vill inte äta där »för man luktar fan kebab hela dagen sedan, ventilationen är kass«. Det blir sushi i stället.

Arash blir avbruten flera gånger av folk som kommer fram och vill ha en autograf, fotografera eller bara snacka lite, de flesta på persiska. Det märks att Arash är mer avspänd här än i Stockholm. Där var han nästan lite tafatt och gick med axlarna mot öronen; han gillade inte den kyliga stämningen på Café Opera och när han fick ett SMS från en bekant som undrade om han ville komma förbi Riche frågade han »vem Ricke är«.

När Arash och Puia var 16 år hade de bandet Persian Power tillsammans. De gjorde egna beats som de rappade Dr Dres och Snoop Doggs texter över. Då brukade de alltid hänga på Möllan, eftersom de fick köpa öl och tequila på Ölkaféet trots att de inte var myndiga.

Efter lunchen går Arash till Fadels klipprum. Dit brukar han gå när han är i Malmö och har tid att slappna av. Fadel har trimmat hans korta frisyr i åtta år. Inne i salongen blir han kramad av Fadels barn och låter sig fotograferas med de andra kunderna. Han håller dem om axlarna och poserar som en filmstjärna; han ler inte på riktigt utan lyfter bara stelt på mungiporna så att man skymtar den övre tandraden. Så fort kortet är taget faller överläppen ner igen.

Från frisören promenerar han förbi kompisen Jason »Timbuktu« Diakités lägenhet, in i en port på Södra Förstadsgatan och upp en våning till Boonyings thaimassagesalong. Där blir han kramad av föreståndarinnans dotter innan han kliver in bakom ett skynke, klär av sig allt utom de kamouflagemönstrade kalsongerna och lägger sig på en madrass på golvet.

– Jag har gått hit i sex år, säger han medan Boonyings dotter knådar honom på låren. Jag älskar att få massage. Det här är mina kvarter. Malmö är roligare än Stockholm. Jag har en större publik här också. Jag har ju bott i Rosengård och en del ungdomar ser upp till mig där. Men det är inte som med Zlatan – om du pratar skit om Zlatan i Rosengård är det som att prata skit om någons morsa.

Även du har kallats »en representant för det mångkulturella Malmö«. Hur känns det?

– Zlatan är ju det. Jag tror att han har varit bra för Sverige. Han har visat många ungdomar, framför allt invandrare, att man verkligen kan lyckas. Timbuktu är lite på samma sätt. Bakom dem kanske jag kommer. Vi är tre invandrarkillar som lyckats. Jag hatar folk som säger »äh, de bryr sig inte om oss«. Visst, det är svårare för invandrare, men det får man leva med. Här finns ju alla möjligheter om man bara kämpar.

Din familj måste vara stolt.

– Pappa valde att låta oss stanna i Sverige för att utbildningen är bättre. Han var civilingenjör i Iran. Här har han haft en pastavagn och stått i videobutik. Det är som i filmen Flyga drake. Fan vad jag grät när jag såg den. När jag gick i skolan var jag busig och ville hålla på med musik. Jag var familjens svarta får. I dag är det andra bullar. Mina bröder är utbildade till jurist och läkare, precis som pappa drömt om. Men nu struntar han i dem. Han har en stor affisch på mig i lägenheten och när han träffar nya människor presenterar han sig som Arashs pappa. Det är pinsamt.

När var du i Iran sist?

– För åtta år sedan. Jag minns så tydligt att jag bara satte mig på gatan i den fyrtiogradiga värmen och tittade på bilarna som körde förbi. Jag satt så i två timmar. Som en idiot. Det var så många minnen som kom tillbaka. Man blir mycket mer… nationalistisk när man inte kan vara i sitt land. Sedan jag slog igenom har jag inte kunnat åka dit.

Varför inte det?

– Mina låtar innehåller ingen politik, för det där vet jag ingenting om. Texterna handlar om kärlek och saker jag själv har upplevt, det är mer »ta lätt på livet, du lever bara en gång«. Det handlar mer om att de ser mig som en utländsk artist. Jag har lättklädda tjejer i mina videos. Jag passar helt enkelt inte in i normen för den muslimska staten. Min största dröm är att någon gång få uppträda i Iran. Jag har spelat in en låt med Ebi, en av Irans största artister, typ vår Frank Sinatra. Jag sade till honom att jag drömde om att spela där. Han blev nästan arg: »Hur kan du säga så till mig? Det har jag längtat efter sedan du föddes. Du har ju bara hållit på i två år.« Då skämdes jag, faktiskt.

Du får inte spela i ditt hemland Iran och du kommer aldrig att kunna slå igenom stort i ditt hemland Sverige. I stället är du stjärna i någon sorts ingenmansland däremellan.

– Det där har jag tänkt på många gånger. Jag vet faktiskt inte var jag kommer ifrån längre. Om Iran eller Sverige är mitt hemland. Men jag vill inte bry mig mer. Jag får bara ont i huvudet.

Varför?

– Alltså, det finns ingen artist som har det som jag. Jag är persisk. Jag kan inte åka till Iran. Mitt icke-persiska skivbolag bryr sig inte om marknaden i Iran, och varför skulle de? Den finns inte. Jag måste dessutom tillfredsställa skivbolaget genom att sjunga ord på persiska som funkar i icke-iranska öron. Sedan får jag iranier efter mig som undrar varför mina texter är så… banala. Jag försöker göra alla nöjda, men det kan man inte. Några säger »jag gillar inte musiken, den är för orientalisk«, andra säger »din musik är inte persisk«. Jag tycker faktiskt synd om mig själv ibland, som måste stå till svars inför så många olika människor.

Är du inte stolt över att vara en gränsöverskridare?

– Visst, jag har visat för alla andra att det inte bara är negativa grejer som kommer från Iran. På några av mina shower har 20 000 personer sjungit med – på persiska. Det är ju helt sjukt! Det händer inte för en grek eller en bulgar, om du förstår vad jag menar.

Hur känns det att många har en negativ bild av ens hemland?

– Vad kan jag som musiker göra mer än att visa »kolla på oss, vi är som ni«? Inte bara icke-iranier har en negativ bild av Iran. Jag har fått många brev från iranska föräldrar som tackat mig för att jag fått deras barn att börja lyssna på iransk musik.

Var känner du dig mest hemma?

– Enda gången jag känt mig hundra procent hemma är på scenen i Dubai. När jag spelar där säljer de iranska flygbolagen weekendresor under disk till mina konserter. Så är det med många artister som inte får spela i Iran. Sedan har många rika iranier både ett hem där och ett i Iran. När jag spelar i Dubai kan jag känna Iran i luften. Det är så nära jag kommer. Jag vill bara säga: »Tack som fan för att ni kommer hit när inte jag kan komma till er.« Jag blir gråtfärdig.

När du säger att du känner dig hemma där, menar du som artist eller överhuvudtaget?

– Det går hand i hand. Jag är inte som Günther, som klär ut sig och försöker vara någon annan. Jag är Arash.