För några år sedan var det största orosmoln som hängde över Pride risken för angrepp från högerextremister. 2003 attackerade Nationaldemokraternas ungdomsförbund paraden och en deltagare misshandlades så svårt att han fick men för livet.

Men när Stockholms Pridefestival nästa vecka drar igång för femtonde året kommer hoten från ett helt annat håll.

En av de utländska besökarna är israeliska tv-kändisen Assi Azar, som skulle ha visat sin dokumentär Mom and Dad, I have something to tell you på Pridehouse i Kulturhuset. Men nu har Stockholm Pride tagit bort filmen från programmet, med hänvisning till att det skulle innebära ”en stor säkerhetsrisk” att visa den.

– Israel är ett krigförande land, det kan bli motdemonstrationer som gör att det behövs extra säkerhet som vi inte klarar med vår budget, säger Prides kommunikationsansvariga Niklas Torsell.

Pr-byrån JKL som med Israels ambassad tar hit Azar har i stället hänvisats till Zita, men fått nej också där eftersom biografens Prideprogram redan är spikat, och letar nu en annan biograf.

Pride vill inte gå in på från vilka håll säkerhetshoten kommer, men enligt uppgifter till SvD handlar det om rädsla för autonoma vänstergrupper som Afa och Ofog.

Oron är kopplad till de aktioner som genomfördes mot Hbtq-festivalen i Göteborg i juni i år. Där stoppade ett tjugotal aktivister ett seminarium där polisen skulle berätta om hur de arbetar med hatbrott, och ville i stället debattera polisens våld mot hbt-personer. I paraden i Göteborg möttes de borgerliga partierna också av glåpord från åskådare med svart-rosa flaggor.

Förra året saboterades även ett seminarium med Migrationsverket på Hbtq-festivalen i Göteborg, och en ”folkdomstol” inrättades mot personalen. En öppet lesbisk polis blev också bespottad under det årets parad.

På Uppsala Pride i maj i år fick Folkpartiets ungdomsförbund inte delta i marschen med motiveringen att partiets ståndpunkter strider mot Uppsala Prides antikapitalistiska vision.

Och på förra årets Stockholm Pride höll nätverket Ofog upp skyltar med texter som ”Jag är lika bra på att döda som straighta soldater” intill Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret (Hof) under större delen av tåget. Flera av Hof-medlemmarna kände sig kränkta och sa att de aldrig mer tänker gå med.

Under ett seminarium på Pridehouse i fjol hölls även en skenrättegång där handläggare på Migrationsverket stod åtalade för att ha utvisat hbt-flyktingar. Närvarande har beskrivit stämningen som hätsk.

Exakt vilka dessa aktivister är och vilka de representerar är ganska diffust. Det handlar ofta om ”svarta blocket”, alltså anarkistiska demonstranter, och om autonoma grupper, det vill säga den utomparlamentariska vänstern. Men de har alla det gemensamt att de säger sig sympatisera med hbt-rörelsen.

De senaste årens attacker mot Pridedeltagare kommer alltså inifrån. Motiven är inte homofoba, utan politiska.

Debattören Johanna Marseille menar att faran med den här typen av aktioner är att det öppnar för olika grupper att ta sig rätten att ge sig på andra som de inte anser vara ”värdiga” deltagare på Pride.

– Det finns all fog i världen att protestera mot polisens stora brister i bemötandet av hbtq-personer och mot en flyktingpolitik som skickar tillbaka hbtq-människor till tortyr. Men vi kan inte ställa upp på att man gör det under Pridefestivaler, där enskilda hbtq-poliser som tagit det stora steget att komma ut och kämpar inifrån ska känna sig trygga, säger Johanna Marseille.

På senare år har det blivit allt vanligare att lägga till ett q för queer i den redan rätt otympliga bokstavskombinationen hbt, som således nu ofta skrivs hbtq. Medan h (homo) och b (bi) handlar om sexuell läggning och t (trans) om könstillhörighet så är q betydligt svårare att definiera. Dels är queer en akademisk teori, dels används det som identitet av personer som känner att de inte passar in i heteronormen.

Debattören, artisten med mera Alexander Bard blåste efter händelserna i Göteborg i år liv i en intensiv diskussion på Facebookgruppen Rainbow Riots, ett av de mest aktiva nätforumen just nu för svensk hbt-debatt.

”Det verkar i dag vara öppet att driva vilken extrem åsikt som helst utan koppling till hbt-kampen under vår flagga bara för att man klistrar på sig q-titeln. Men då är ju q:et bara kontraproduktivt! Varför inte gå tillbaka till klassiska hbt – då vet vi ju vad vi kämpar för och så får folket inom hbt-rörelsen hålla sig till det”, skriver Bard.

Han, och fler med honom, menar att Priderörelsen är föremål för maktövertagandeförsök från intressen som prioriterar helt andra frågor än kampen för sexuellt likaberättigande. Är det dags att sätta p för q i hbtq?

Hanna Wikström, forskare i socialt arbete på Göteborgs universitet, menar att det inte går att bryta loss sexuell läggning från andra maktordningar vi är nedsänkta i, som kön, etnicitet och klass. Och att de olika rättighetsstriderna sammanflätas.

– Det som pågår nu är en definitionskamp där det som traditionellt betraktas som kampen för lika sexuella rättigheter är på väg att omformuleras och splittras. Det är farligt att göra det enkelt för sig, och det är just strävan efter enkelhet jag ser i behovet att slopa q, säger hon.

Dessutom är det förstås också så att de flesta som betecknar sig som queer varken är anarkister eller extremvänster.

Nu är queer-debatten förvisso inte ny inom hbt-samhället. Inom RFSL har den förts i många år, och på kongressen i maj i år beslutades att inkludera q:et som en del av förbundets målgrupp.

Men frågans allvar illustreras av de flera polisanmälda hot som de senaste veckorna riktats mot dem som kritiserat queeraktivisternas aktioner mot Pride. En del uppger att de tagit så illa vid sig att de överväger att inte medverka i år.

Flera poliser och militärer uttrycker också rädsla för att delta i nästa lördags parad i Stockholm efter de senaste två årens utveckling.

Inför Stockholm Pride 2012 vill somliga queeraktivister alltså slänga ut personer de inte gillar, och andra vill slänga ut queeraktivisterna. Det är ganska långt från festivalen grundtanke. Det som gör Pride unikt är att personer med helt olika livserfarenheter och åsikter går samman och solidariserar sig med varandra.

Den traditionen har visat sig mycket framgångsrik. Därför bör alla välkomnas till Pride, också de som hellre använder ett q i stället för ett h, b eller t för att beskriva sig, liksom även anarkister och autonoma grupper. Men bara om de vill kämpa för sexuellt likaberättigande – inte om de angriper andra deltagare och skrämmer hbt-personer till tystnad.