Klockan på vänster scenvägg är tio över tio. Den förblir tio över tio, som om tiden stannat på detta äldreboende där man snart ska dansa Sista dansen. Men först hinner Ingrid bli förälskad i Axel, även om hon hela tiden förväxlar honom med Gösta, mannen som hon en gång var gift med.

Meg Westergren struttar över golvet, famlar ängsligt med fingrarna över tröjan på ett sätt som jag känner igen från min egen mormor, hon som blev 100 år. Megs mamma, Inga Tidblad, hade ett annat knep – som gått till teaterhistorien. I Lång dags färd mot natt krökte hon fingrarna i värk så drastiskt de första tio minuterna att hon kunde slappna av sedan. Publiken fortsatte se hennes värkbrutna fingrar. Det kallas Tidbladeffekten.

–Att min Ingrid famlar tänker jag inte på. Det känns mer som om hon letar efter något. Kanske är det kärlek.

Repetitionen är slut och Meg Westergren pustar ut. Hon säger att hon är trött men det syns inte. Att hon snart fyller 77 passerar i en bisats. Eller som hon själv summerar, med lätt röst:

–Vi behöver inte spela gamla, vi är det. Yvonne Lombard fyller snart 80, Meta Velander är 85. Som 77-åring förblir jag minstingen – samtidigt som alltihop är obegripligt.

Redan på sin 60-årsdag kunde hon erkänna att ”det inte är så lätt för en 29-åring att fylla 60”.

Är du rädd för åldrandet?

–Nej, inte rädd, men jag försöker att inte tänka på det. För det är så trist, kroppens förfall är förfärligt . Än så länge piggar jag på mig när jag fått vila, det är jag tacksam för.

Att tiden stannat för pjäsens Ingrid är en sak, för Meg Westergren tickar den bevisligen vidare. Förnöjt konstaterar hon att hon har ett yrke som följer med, det är runt 50 som skådespelerskor kan ha svårt att få roller. Bortåt 70 ljusnar det igen. Att Sista dansen haft korta repetitionsdagar beror inte på gängets vacklande krafter. Merparten av skådespelarna har spelat kvällsföreställningar samtidigt, kört dubbla skift.

Men om vi håller oss till Meg. Kan man inte, åtminstone efter 75, känna att man gjort sitt och gå i pension?

Hon fnittrar och erkänner att tanken slår henne, ofta. Sedan ringer telefonen och hon blir erbjuden en roll som hon bara inte kan motstå. Även om hon direkt efter samtalet kan känna: Herregud, vad gjorde jag nu?!

Och om telefonen slutar ringa?

–Då blir jag trädgårdsmästare, på en gång. Egentligen är jag hemmakatten som älskar att pyssla och städa och tvätta gardiner.

–När jag går där hemma, eller är ledig en lång sommar, känns det helt overkligt att jag är skådespelerska. Jag på en scen, hur går det till? Jag är så himla bra på att skjuta saker ifrån mig. Man kan också säga att jag har självbevarelsedrift, står med fötterna på jorden. Det har jag från mamma.

Som dotter till det legendariska skådespelarparet Inga Tidblad och Håkan Westergren lärde Meg tidigt vad teaterlivet kräver.

–Mamma blev sårad när jag klagade på att hon var borta. Men jag var ett oroligt barn, rädd och ängslig under min tuffa yta. Samtidigt var mamma fantastisk, också. När hon äntligen kom hem på nätterna kunde hon sitta flera timmar vid min säng och sjunga, så jag somnade.

Att vägra gå i pension kan väl också handla om bekräftelsebehov, att det skulle bli för tyst om applåderna tystnade?

Meg Westergren funderar över frågan, säger först nej, det där är inte särskilt viktigt. Hon är uppfostrad i en familj där teatern var arbete, ett yrke fritt från glamour och mystik.

–Mamma sa alltid: Nu ska jag gå ner och tjänstgöra. Det var inga later, om man säger så.

Fortsättningen kommer blixtsnabbt:

–Äsch, det är klart jag är en sån som behöver applåder och bekräftelse också. Jag har alltid fått skäll för mitt behov av att behaga, vara till lags. Samtidigt som jag, faktiskt, är en sån som säger ifrån.

–Jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns bra för mig om jag får människor på gott humör. I all form av konst, om det sen är teater eller en tavla, vill jag se något som gör mig glad, något humoristiskt.

Nu är det komediennen Meg Westergren som talar. Hon som genom årtionden lockat till skratt och vet vilken tajming och teknik det kräver. För att inte tala om fantasi, förmågan att stötta upp texter som kanske inte är lika fulllödiga – som hon själv uttrycker det – som Shakespeares eller Strindbergs.

–Jag är jättestolt över att vara komedienn, ser det som en eloge.

Hon tar i, som om det var ett försvarstal. Vilket det väl också är:

–Att spela fars har alltid betraktats som mindre fint än att spela tragedi – och det har alltid varit lika fel. Lika obegripligt fel eftersom varenda skådespelare kan försäkra att det är svårast att roa.

Har detta retat dig genom åren?

–Ja, egentligen. Eftersom jag blev betraktad som ytlig fram tills jag spelade monologen Kvinnan, som fick strålande recensioner. Då var jag plötsligt jättebra, sågs som en helt annan människa. Numera läser jag inga recensioner, inte ens rubrikerna.

Att hon blev skådespelerska var förstås – ja, om inte ett misstag så åtminstone ett korkat yrkesval. Till en början.

–Det gick inte att konkurrera med Inga Tidblad, självklart inte. Alltså måste jag skaffa mig en egen nisch. Alltså måste jag bli jävligt rolig. Även om mamma önskade, verkligen, att jag skulle spela andra saker än komedier.

Men allra först, vi kan summera snabbt, åkte Meg Westergren till Paris för att ägna sig åt mode. Hon gick på designinstitut, mannekängade för modehuset Carven och var inställd på att gå sin egen väg, bortanför föräldrarnas fotspår. Sen kom dansen, inte den sista men väl den första, omvälvande. Det var när hon dansade jitterbugg med sin pappa Håkan på Göran Genteles bröllopsfest på Riches festvåning i Stockholm. Meg var inte bjuden men hade slunkit in med några vänner och där på dansgolvet fick den nygifte regissören syn på henne.

–Han gav mig huvudrollen i filmen Leva på hoppet som han skrev sen, om en ung tjej lika galen som jag var då.

De första, prövande stegen på tiljorna var tagna. Sen, mest på skoj, prövade Meg Westergren till Dramatens elevskola – och kom in. Till sin egen häpnad och förskräckelse.

–Där låste det sig totalt. Jag var inte alls bra, kände bara de enorma förväntningarna som följde med mitt namn. Trots att mamma varit hygglig och tagit rollen som Kameliadamen i Göteborg för att vi skulle slippa stöta ihop i korridorerna. Men det räckte att jag öppnade munnen, jag lät ju som hon. Det blev för svårt.

Efter scenskolan fick hon jobb hos Sture Lagerwall på Alléteatern. Glädjen och lusten till yrket återvände. Och mitt i alltihop gifte hon sig med Tore Wretman, som också sett hennes dansa på sin stjärnkrog Riche.

Du var 20 år, fick gå till kungs. Varför gifte du dig?

–Jag var med barn förstås, det fanns väl ingen annan anledning att gifta sig så tidigt. Men jag tyckte det var jättehärligt, Fredrik föddes när jag var 21.

Hon fick en dotter också, Malin, som dog i en hjärntumör för tio år sedan. 41 år gammal. Lågmält berättar Meg Westergren om stjärnsmällen, helvetet, som förändrade livet i ett enda slag. På 14 månader var hennes dotter borta. Trots att hon, som mamma, lovat att hon skulle klara sig.

–Jag var hos henne sista kvällen på sjukhuset. Hjälp mig, bad hon och jag sa att självklart skulle jag hjälpa henne. Dagen efter kunde hon ta bort en medicin, då skulle hon känna sig bättre. Hon somnade – och vaknade aldrig mer.

Tårarna rinner när hon berättar, de torkas bort med några energiska, skamsna tag. Löftet finns kvar, det hon gav till sin dotter. Inga snyftintervjuer, mamma!. Så vi sätter punkt där, särskilt som det är länge sedan hon passerade det som blev vändpunkten i hennes sorgprocess.

– Till sist tyckte jag Malin sa: Låt mig vara, mamma, jag är död.

Det var arbetet som blev Meg Westergren räddning under den första, mest smärtsamma tiden. Nästan förundrad minns hon hur hon kunde sitta i kulissen, helt förtvivlad, för att sedan gå ut på scen och spela fars så skrattvågorna böljade.

–Jag minns att jag tänkte: Hur fan går det till, vad är jag för människa? Men koncentrationen hjälpte mig. Under sorgen fanns en arbetskamrat, en yrkesmänniska som ställde upp när jag som mest behövde henne. Det var en fantastisk trygghet.

Dottern Malins död har lärt henne mer än något annat. Mer än skilsmässan från Tore Wretman, ”jag var tvungen att bryta upp för att hitta mig själv, bli den jag är idag”. Mer än äktenskapet med Masse Nyström, han som fortfarande finns vid hennes sida. Också mer än den tbc som drabbade henne, för många år sedan, efter att hon kysst kollegan som hade en sjuk hustru hemma.

Inte tänkte hon på risken när de stod där på scen. Först efter beskedet, när hon vacklade ut från Karolinska sjukhuset, insåg hon vad det innebar. Särskilt som hon hade två barn hemma.

–Men då hände något fantastiskt. Om jag varit religiös hade jag nog trott det var Gud, men plötsligt kände jag, pang: Det här klarar jag! Det var som en stråle av visshet. Sen köpte jag några jättevackra nattlinnen, genomgick behandlingen – och blev frisk.

Enda sviten av sjukdomen, eller snarare av medicineringen, är en hörselnedsättning.

Hur håller du dig annars så ung?

–Va?

Ja, hur kan du hålla dig så spänstig?

–Det är generna, kära du. Och själen. Att jag är så barnslig. Plus yogan jag lärde av en amerikansk balettdansös som tränat krigsveteraner. Det var efter Koreakriget och sedan dess har jag hållit på. Kroppen är mitt instrument.

I sommar, det måste vi också få med, blir Meg Westergren en av Stjärnorna på slottet, när SVT spelar in en ny omgång av sin succéserie. Siw Malmkvist hade varnat, ”dom kommer att ringa dej, Megan och då måste du ställa upp”.

–Hon och jag får väl hålla ihop mot herrarna. Kjell Bergqvist känner jag redan, Tommy Körberg har jag aldrig träffat men uppskattar som artist. Och Björn Ranelid – jag skulle vara glad om jag hade lite av hans självförtroende. Om det nu är det han har.

Hon tror på en spännande slottsvecka. Och förtränger att hon kommer att följas av en tv-kamera, i princip dygnet runt.

–Det blir det värsta. Eftersom jag är så ful på mornarna. Men det får komma sen, nu måste jag först ha premiär. Än har vi inte dansat Sista dansen.