Betyg: 3 av 6
Första halvtimmen är uteslutande gubbigt mysig feel good-jazz av anonym karaktär. Resterande tiden ägnas mer åt den keltiska soul han förknippas med. Setet inbegriper Pink Floyds Comfortably numb och som sista låt slänger han pliktskyldigt in Gloria.
Det trevliga bandet puttrar på sparlåga men får ibland till ett organiskt groove som känns lite mer engagerande, särskilt i en lång, hypnotisk Mystic church. Låtarna garneras med korta solon: Van Morrison själv är ganska flitig på altsax, vilket är rätt kul - och kanske provocerande för vissa jazzskägg - då han fortfarande efter alla år är en amatör, med en svajig och svag tonbildning.
Det är ingen dålig konsert, men mycket går på rutin och som sagt var, Skeppsholmen är inte rätt forum för den introverte mannen med den själfulla rösten.
Joan Armatrading borde också överväga sin roll som solist. Hon är visserligen mer flyhänt som gitarrist än vad Morrison är som altsaxofonist, men hon får aldrig ur sig något intressant. Frågan är om hon inte också borde överväga den urtrista elektriska mysfunk, trivselblues och singersongwriter-rock hon ägnar sig åt - hela hennes musikaliska gärning alltså.
De som bokat henne som sista akt på Jazzfestivalens sista dag - och den stora publik som stannat kvar efter Morrison – är av annan uppfattning, förstås, även om det i ärlighetens namn blir glesare framför scenen vartefter konserten fortskrider.
Armatradings främsta förtjänst ligger i den stora och mustiga rösten och den avspända framtoningen. Men utan något riktigt profilerat material och med tre stela män på bas, trummor och klaviatur som aldrig någonsin påstår eller uttrycker något som skulle kunna sätta sprätt på den likformiga musiken så blir det en sällsynt trist avslutning på finalkvällen.
