Camilla Läckberg kommer inrusande till Gamla Enskede bageri där hon brukar sitta och skriva sina bästsäljare. Aningen försenad vilket kan bero på att hon, tillsammans med maken, har fem barn att ta hand om. Resväskan har hon med sig eftersom hon ska till Norge på en litteraturfestival. Klackarna på hennes Louboutinskor är 12 centimeter höga så jag undrar om det inte är svårt att gå.

–Nej, de här är rätt smidiga men jag har några i garderoben som bara är ”sitta ner och se söt ut”-skor.

Camilla Läckberg tycker inte om att sitta hemma och skriva. När SvD:s fotograf Karin Grip tar bilder på Läckberg genom bageriets skyltfönster kommenterar skolungdomar som går förbi att ”det måste vara en modell”.

–Jag tycker det är jätteskönt att se lite folk och ha liv och rörelse omkring mig. Jag skulle kunna sitta vid en byggarbetsplats och jobba. Problemet är om det är för tyst.

Författarskapet är ett hantverk, ett jobb och det är bara att prestera ett antal tecken varje dag, konstaterar Camilla Läckberg.

–Inspiration är en stor, fet myt som författare vill hålla uppe för att behålla mystiken kring yrket. Jag irriterar mig också på myten om att ju längre tid det tar desto bättre är boken. Om någon har skrivit en bok i åtta år tänker jag bara ”vilken lat jävel” och ”snacka han måste ha suttit i baren och druckit rödtjut”. Jag retar mig också på att produktivitet är lika med dåligt. Joyce Carol Oates har fått kritik för att hon är så produktiv vilket ses som negativt. Men människan jobbar hårt så vad är problemet?!

Ett problem kanske är att Camilla Läckberg i slutet av böckerna blir ett ”deadline-vrak”.

–Jag har jobbat för mycket de senaste åren. Nu har jag ett kontrakt där jag bara ska göra två böcker de kommande fem åren. Jag jobbar på att säga det där ordet ”nej”.

Camilla Läckberg började tidigt. Redan som fyraåring kom hennes första alster ”Tomten”.

–När man tittar på den så inser man att jag inte kunde bli mycket annat än deckarförfattare. Jag målade teckningar och mamma eller pappa skrev texten. På första sidan står tomtemor och tomtefar och håller händerna, det är jättegulligt och hon har blomsterbukett i handen. Fyra sidor senare har det gått käpprätt åt skogen för då ligger hon nere på golvet ihjälslagen med blod rinnande från tomteluvan. Jag var ett ganska märkligt barn.

I gymnasiet blev det problem när Camilla Läckberg skrev sina uppsatser som alltid handlade om självmord och olyckor.

–I tredje ring när jag än en gång lämnat in en morbid historia blev jag inkallad till min klassföreståndare som frågade om jag hade problem hemma.

Som tur är delar hon intresset kring mord med andra deckarförfattare som kompisen Mari Jungstedt.

–Vi kan sitta i timmar och prata om likförruttnelse, säger Camilla Läckberg som plöjer massor av vetenskaplig litteratur om mord och mördare.

Hennes författarkompisar tycker att det är orättvist att hon är gift med polisen och Robinsonvinnaren Martin Melin.

–Det händer ofta att jag frågar honom sådant som ”skulle ni ha dragit vapen om ni gick in här?”

Camilla Läckberg beskriver sig själv som en plugghäst. Maken Martin Melin lägger ibland ut nördbilder på hustrun på sin Coola pappor-blogg.

–Jag hade tjocka Colabottnar, tandställning, hela kittet. Jag var supernördig och gick ut med 5,0 i gymnasiet.

Som det kontrollfreak hon är dubbelkollar hon att taxin plockar upp oss tio i tolv då det är dags för avfärd mot Arlanda och Norge. Hon visar stolt en bild på henne och Mads Mikkelsen. Redan från början var hennes rockstjärnedröm att bli författare och drömmen bestod i att få en bok utgiven.

Det som satte igång alltihop var en skrivarkurs hos Ordfront som hon fick i present av mamma och exmannen 1998. Där började hon skriva Isprinsessan och det tog två och ett halvt år eftersom hon samtidigt jobbade som civilekonom.

–Dessutom anfrättes jag av enorma attacker av dåligt självförtroende emellanåt och lade ner arbetet. Jag tvivlade på att det var bra och trodde att ingen skulle vilja läsa boken. Men sedan kände jag suget efter att berätta igen.

Strategin, när manuset var klart, var att skicka det till tre förlag – ett litet, ett mellan och ett stort. Kuverten gick iväg en onsdag i augusti 2002. På söndagen ringde ägaren till det lilla förlaget Warne och ville ge ut boken. Orsaken var att hon på försättsbladet skrivit att det var ”en deckare i Fjällbackamiljö” och ägaren hade sommarstuga där plus att han gillade manuset. Läckberg hörde av sig till de andra förlagen Tre Böcker och Prisma och meddelade att boken var antagen. Så några refuseringsbrev har hon aldrig sett till.

–Efter Isprinsessan drömde jag inte om världsberömmelse utan om att kunna försörja mig på skrivandet. Jag var civilekonom, mammaledig och fick 10000 kronor netto i mammapenning. Då tänkte jag att ”det klarar vi oss på. Om jag kan dra in 10000 i månaden har jag uppnått målet att kunna försörja mig på författarskapet”.

Första boken sålde 3000 exemplar, recensionerna var hyfsade, men Camilla Läckberg insåg att hon inte kunde försörja sig och behövde en agent. Hon googlade och såg att Liza Marklund företräddes av Bengt Nordin.

–Han har berättat att han höll på att garva läppen av sig när han fick mitt ansökningsbrev som var upplagt som ett cv med alla recensionerna kopierade i datumordning och i mappar. Han var mer van vid en servett med ett mobilnummer på. Bengt tog sig an mig och det blev min smala lycka.

Hon bytte förlag till Forum. Nästa bok Predikanten sålde 30000 ex och tredje boken Stenhuggaren i 60000 ex. Det stora genombrottet kom med Olycksfågeln 2006 som passerade 100000.

–Då gick jag och löpte en dyr handväska som jag tittat på i två år. Det tog två dagar innan jag vågade berätta för min man vad den kostade. Men nu förstod jag att det skulle funka att vara författare.

Därmed är vi omedelbart inne på pengar, ett ämne som alltid dyker upp när Camilla Läckberg kommer på tal. ”Fick du någon miljon”, har flera vänner och kolleger frågat mig när jag berättar att jag har intervjuat författaren.

–Det finns en bild av att man är som Joakim von Anka som ligger och badar i pengar. Jag lever gott men bor inte i ett marmorpalats i Djursholm. Avundsjukan verkar uppstå när man själv jobbar ihop pengarna och inte om man vinner på lotto eller får 100 miljoner för att sparka på en boll.

Själv säger hon sig inte ha total koll över finanserna men tycker att det är okej att använda sammanräkningen i tidningen S som kommit fram till att hon dragit in 60 miljoner kronor. Och var Sveriges högst betalda kvinna under 40 år 2010 med 8,5 miljoner kronor.

–Den stora lönen gick ju också till ett sommarhus. Men varför ska jag sitta och förklara? Om jag skulle ta ut en halv miljon kronor i månaden till konsumtion har ingen med det att göra. Det är min privatekonomi. Jag är en Spara och inte en Slösa. Min man kan ibland säga till mig ”Herregud, oroa dig inte för att räntan ska gå upp”.

I taxin till Arlanda berättar hon hur hon ser på sin egen framgångssaga, en saga som hon tror blivit verklig för att hårt arbete lönar sig. Kunskaperna i ekonomi och marknadsföring har hjälpt till.

–Jag hade en medveten strategi från början som gick ut på att bygga upp ett starkt varumärke. Det där om att en god bok säljer sig självt är rent jävla bullshit. Det finns en romantisk bild av att en bok inte funkar enligt samma marknadskrafter som andra produkter. Jag tackade ja till allt, från minsta lokaltidning, motor- och trädgårdstidningar för att få ut mitt namn, en bombmattestrategi. Sedan hade jag turen att råka träffa en nerv för ett slags böcker det fanns sug efter.

Det regnar när vi anländer till Arlanda. Camilla Läckberg vägrar nästan att gå ur bilen eftersom regnet förstör håret. Hon drar sin stora sjal över huvudet så att den nästan ser ut som en burka.

–Det är det enda diviga jag håller på med, ler hon urskuldande.

Ett par dagar senare står Camilla Läckberg i ett rum på Bonnier och signerar 1300 exemplar av en specialutgåva av Änglamakerskan. Det är rena löpande band-principen med två assistenter som oavbrutet lägger fram och tar färdigsignerade böcker. Hon har inga problem att samtidigt munhuggas med sina medhjälpare och göra intervjun.

–Jag är kvinna så jag har simultankapacitet, skrattar hon.

Nya deckaren Änglamakerskan ligger redan tvåa på boktoppen för augusti trots att den släpps först den 19 september. Orsaken är alla förhandsbeställningar.

Med en grov generalisering går det att sno en kvällstidningsrubrik när Camilla Läckbergs karriär ska beskrivas: ”Sågad hemma – hyllad i USA”. Då handlar det inte om alla miljontals läsare utan om en del kritiker som gläfsande attackerar. Som Leif GW Persson: ”En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i ’Min Häst’. Om man sen dessutom skriver som Nicke Lilltroll pratar, har jag inte så mycket till övers för det.”

Läckberg fixade en prenumeration på Min häst till hans kontor på Rikspolisstyrelsen. Jan Guillou har beskrivit böckerna som ”familjeputtinutt”, men samtidigt tagit henne i försvar: ”Om Läckberg skrev dåligt som Leif GW säger så skulle hon inte sälja så bra som hon gör”. Samtidigt har han kläckt ur sig att hennes läsekrets ”består av kvinnor under 35 år med låg utbildning”.

–Det är väl provocerande att männen haft en dominerande ställning och så kommer en liten flicksnärta och börjar sälja bra. Jag skriver kanske tjejigt också, om relationer och det kanske inte passar in i deras bild av hur en kriminalroman ska vara. Det finns avundsjuka också, att det inte får gå för bra, en mentalitet att om man säljer för bra och många gillar det kan det inte vara bra. Jag brukar tänka att jag fått ett franskt litteraturpris och bra recensioner i Washington Post så i de lägena kan det rycka lite i långfingret.

Det låter annorlunda i USA där många konstaterar att hon är nästa Stieg Larsson, ”fast bättre”. Bokbranschen kallar Lisbeth Salander för ”tjejen som betalar våra löner de kommande månaderna”. New York Times fastslår att Camilla Läckberg har ”en tatuerad, hemlighetsfull, bisexuell datahackare med namnet Lisbeth Salander” att tacka för att hennes böcker översätts i USA. Miljonsäljarna i Millenniumtrilogin gör att skandinaviska deckarförfattare är superheta i genren ”kalla, nakna miljöer och en gråsprängd deckarfigur som konsumerar för mycket kaffe och skräpmat”.

I Washington Posts recension av Predikanten står det att Läckberg har en ”beundransvärd känsla för detaljer” och att ”en smart intrig och en karakteristik som går på djupet inte är de enda kvaliteterna som lyfter Predikanten över de flesta andra deckare”.

Det amerikanska förlaget Pegasus Books gav 2008 Läckberg ett rejält förskott, ett av de högsta de någonsin betalat ut för pocketrättigheterna. Så hur mycket var det?

–Det är hemligt, säger Camilla Läckberg förstås.

I våras turnerade hon runt USA i 13 dagar med massor av boksigneringar i städer som New York, San Francisco, Los Angeles, Denver och Chicago.

–Det var helt absurt eftersom jag inte är så känd där. På många ställen fick de hänga upp Stängt-skylten för att det inte fick plats fler människor.

Vad frågade läsarna?

–Om vi verkligen dricker så mycket kaffe. Och om det är så mycket mord i Sverige. De tycker alltihop är så exotiskt. Sverige har länge varit idealsamhället i världen, med den svenska synden men inga brott. Nu får de kika bakom draperiet och det kanske är lite skadeglädje inblandat.