Kollegan tittar avvaktande på sin kycklingklubba. Höns snarare, en ganska senig bit med sky, skalad kokt potatis, några skivor kokta morötter och tre persiljeblad.

–Det skulle kunna vara en DDR- portion, säger han.

Men hallå, man får vad man betalar för. Dagens rätt kostar fyra euro.

Faktum är att Bauhaus i Dessau skulle kunna ta entréavgift bara för att vi får besöka Mensa, den strama elevmatsalen. Men vi knatar omkring i hela komplexet med trapphallar, korridorer, föreläsningssalar och aula helt gratis. Interiörerna är nyrestaurerade med vetenskaplig akribi. Att det inte alltid varit så ser man genast i entrén där en bildvägg illustrerar Bauhauskomplexets olika stadier från invigningen 1926 till stängningen av nazisterna 1932 genom förfall och en okänslig modernisering under den påföljande DDR-eran.

Den före detta design-, arkitektur- och konstskolan en motorvägstimme söder om Berlin är ett tempel, ett skyltfönster för det främsta inom tysk kultur och har sedan landets återförening restaurerats med statliga medel. Man tar emot 100 000 besökare årligen. Ändå är den diskret skyltad och en regnig dag i slutet av juni råder ingen trängsel. Bara en turistbuss med nederländska designpilgrimer besöker platsen samtidigt med oss.

Färgsättningen i primärfärgerna blått, gult och rött omväxlande med vitt, grått och svart utgör en stor del av magin med Bauhausinteriörerna. En guide leder den holländska gruppen utmed en korridor som börjar i vitt, växlar i rött och slutar i blått. Hon öppnar ett utsökt formgivet dörrhandtag i stål för dem. Jag slinker med in på rektorn Walter Gropius kontor med en kopia av hans citrongula fåtölj. Originalet, som mästaren tog med vid varje flytt står i Gropius house i Concord, Massachusetts.

Huslängorna vid platsen utanför rektorsrummets fönster är av senare datum fast de formmässigt tycks betydligt äldre. Byggda på 30-talet var de av en nationalsocialistisk stadsarkitekt avsiktligt retrodesignade för att i kontrast till Bauhaus visa hur goda tyska hem borde se ut. En reaktion mot den utopiska modernismen så som den ett halvt sekel senare skulle uttryckas av arkitekturnostalgikern prins Charles av England och i den av Disney Development Companys grundade staden Celebration i Florida.

Jag har ett favoritfotografi av japanske Bauhauseleven Iwao Yamawaki taget i skolans matsal 1930 och publicerat i en fotobok från 1999 av förlaget Steidl. En rökande ung man med backslick och huvudet stöttat i högerhanden ser ut över ett bord där en ung kvinna mitt emot tycks kollapsa av skratt. När kollegan och jag sätter oss i Bauhausmatsalen med var sin portion kyckling – eller är det höns – placerar vi oss på samma plats, pallar och bord. Om lunchen är billig är pallarna desto exklusivare – designikoner av Marcel Breuer.

Holländarna kommer in och bänkar sig vid de vita långborden, originaldesign från 1920-talet även de. Men för en svensk kan de frammana minnen av generationer av Ikeabord, för tillfället är Bjursta det mest snarlika i Ikeakatalogen.