Söndag 12.03

Mina fördomar bekräftas direkt. När jag anländer till min lägenhet har hyresvärden lämnat en present: tre flaskor rosévin. Samtidigt hörs ljudet av Avicii från en krog utanför.

Jag har åkt till Visby för att med egna ögon se vad som döljer sig bakom debatten. Är Almedalsveckan ett jippo som går ut på att pr-konsulter dricker rosé och byter visitkort? Eller är det en världsunik institution i demokratins tjänst – där politiker och vanliga medborgare möts, samtalar och debatterar? Hittills tyder inget på det senare.

Söndag 14.03

Det är en slående bredd på de aktörer som är här. ”Politikerveckan” tycks mer som ”Veckan för organisationer, fackförbund, företag och andra som vill synas och höras”.

Elektriska installatörsorganisationen har ställt upp ett biktbås där den som mixtrat med elen kan bekänna. Djurens rätt representeras av en person i kycklingdräkt, Umeå kommun av ungdomar i overaller och slalomskidor.

Hela Visby känns som ett uppmärksamhetskrävande barn – en nioåring som skriker ”titta på mig, jag gör något knasigt!”.

Men var är rosévinet?

Måndag 11.46

På ett torg står Gudrun Schyman och talar. För två år sedan skapade hon rubriker när hon eldade upp 100000 kronor på en kolgrill. Exakt varför hon gjorde det är det nog färre som minns.

Ändå får jag känslan av att eldandet är ihågkommet som en succé – den sorts publicitet som varenda aktör här vill få. Så verkar det i alla fall utifrån de tipsmejl jag får.

Studio Total, byrån som låg bakom idén om grillningen, refererar själva till händelsen när de vill få uppmärksamhet. En annan grupp, Global Happiness Organization, utlovar ”ett hett scoop i klass med när Gudrun brände pengar”. Scoopet visar sig vara att de ska dela ut två tjugolappar var till olika politiker. Schyman, däremot, har lämnat grillen hemma. Några fotografer syns inte till.

Måndag 12.05

Inne på Systembolaget frågar jag butikschefen Markus Wahlgren om vilka mängder rosévin han säljer i veckan.

–Vi brukar faktiskt sälja mer rosé senare under sommaren, säger han.

Kan det verkligen stämma? Jag ringer upp Manne Malmros på Matmuren Catering, som den här veckan serverar runt 7000 snittar och 4000 glas vin. Men inte heller han vill kännas vid någon orgie i rosé.

–Visst dricks det rosé, men det dricks lika mycket cava och ännu mer rött och vitt vin. Dessutom är den absoluta merparten av alla mingel alkoholfria, säger han.

Jag kan inte låta bli att känna mig lite besviken.

Måndag 14.45

På båten hit läste jag om de mer än 1800 programpunkterna och skrockade för mig själv om hur glest och dystert det måste vara på många av dem. När jag nu är här tycks det fullt med åhörare på varenda samtal jag ser.

Jag bestämmer mig för att uppsöka Almedalsveckans baksida – de obskyra programpunkter som inte sker mitt i centrum, inte har kändisar i panelen och handlar om något osexigt.

I programmet hittar jag ett samtal med Mag- och tarmförbundet. Bingo.

Måndag 15.10

Rummet är fullsatt. Har jag kommit rätt?

Jo, en ung tjej berättar hur det är att leva med en inflammatorisk tarmsjukdom. Publiken nickar när hon beskriver det tabu som finns kring tarmproblem.

–Eftersom ingen pratar om det tror man att man är jätteensam.

Jag kommer på mig själv med att bli tagen och intresserad. En och en halv miljon svenskar har en tarmsjukdom, antecknar jag.

Måndag 15.58

Föreläsningen ”Hur kan vi öka insamling och återvinning av pappersförpackningar?” tycks mer avslagen. Här sitter ett 30-tal personer utspridda. En man visar diagram över återvinning av kartonger.

Ändå börjar jag snart fascineras av hans inlevelse. Han beskriver siffran på hur få som återvinner som ”en kalldusch”. Möjligheten att mäta hur plastlock på förpackningar påverkar återvinningen kallar han för ”banbrytande”.

Snart är salen inne i en ivrig diskussion om att förpackningar med kladdigt innehåll återvinns mer sällan och hur miljön påverkas av att människor sköljer förpackningar i varmvatten.

Jag kan inte låta bli att imponeras över detta engagemang kring något som för mig tycks snudd på obetydligt. Jag inser att min bild av Almedalen börjar förändras.

Som medialt fenomen är det helt uppenbart en hysterisk pseudohändelse. Men – och detta hade jag inte väntat mig – det finns ett annat Almedalen. Där människor pratar med varandra om saker de brinner för.

Entusiasterna här inne vill väldigt, väldigt gärna få människor att återvinna kartong. Det är riktigt rörande.

Måndag 16.41

Efter återvinningssamtalet är det en mindre chock att komma till nästa punkt på mitt program: rosémingel hos pr-byrån Prime.

Här trängs män i ljus kavaj och kvinnor i klänning. Många pratar om vädret. Nästan alla bär solglasögon.

Jag ser ministrar och chefredaktörer skåla med pr-konsulter. Jag hör en man förklara att han arbetar med något som kallas eventakuten – en tjänst som räddar Almedalsevent som riskerar att haverera.

Slutligen har jag funnit mina fördomars Almedalen. Och rosévinet flödar.