På måndag kommer Chris Brown till Sverige. 2009 dömdes han till fem års villkorlig dom för misshandel av sin dåvarande flickvän, popsångerskan Rihanna. De två hade hamnat i bråk en sen februarikväll och Brown slog sönder hennes ansikte. Det dröjde inte många dagar innan bilder på en blå- och rödsvullen Rihanna, tagna som bevismaterial, dök upp i tidningarna.

Innan Chris Brown kom ut som kvinnomisshandlare hade han en musikkarriär och för en gångs skulle reagerade omvärlden hedervärt. Browns låtar drogs in från radiolistor i USA, han vägrades visum till Storbritannien – med förklaringen att han var dömd för en allvarlig kriminell handling – och hans senaste album ”Fortune” (så ironisk titel ändå) recenserades i tidningen Cityreview med följande ord ”Chris Brown hits women. Enough said”. Chris Brown slår kvinnor. Det räcker så.

För det går givetvis inte att skilja på artisten Brown och kvinnomisshandlaren Brown. Att han skulle ha pucklat på Rihanna på sin fritid är inte en legitim anledning att respektera honom som artist. Att Chris Brown på måndag kommer att ta emot publikens jubel i Globen äcklar mig. Förhoppningsvis kommer jag dock inte att behöva läsa om det eftersom jag hoppas att inga tidningar kommer att recensera konserten. Som en gemensam markering. Kanske kunde de istället för recension publicera statistik över våld mot kvinnor? För tre år är inte en lång tid sedan, det är ganska nyss. Chris Brown borde behöva göra avbön betydligt längre än så.

Den vanligaste platsen för kvinnor att misshandlas på är i hemmet. 58 procent av våldet mot kvinnor i Sverige – där förövaren är en man – sker i bostaden. Detta är en del av statistiken som går att läsa i årets allra viktigaste feministiska bok (och nej, vi pratar nu inte om Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna” eller ”50 Shades of Grey”). Vi talar om Statistiska centralbyråns ”På tal om kvinnor och män – lathund om jämställdhet 2012”. Denna så oerhört viktiga skrift hade oturen att släppas förra tisdagen då Sveriges blickar var riktade mot fyra män i USA som gjorde upp om vem som skulle vara president.

SCB:s hundra sidor tjocka skrift om jämställdhet, som kommit ut vartannat år sedan 1984, borde delas ut till vartenda hushåll i Sverige. Därefter borde det vara husförhör på innehållet. För där finns statistik i svart på vitt; en snustorr redovisning av olika faktiska förhållanden mellan män och kvinnor. Trots att Sverige jämförelsevis har kommit långt i jämställdhetsfrågor är vi ju på intet sätt framme vid målet.

Det må ha varit 93 år sedan kvinnor i Sverige fick rösträtt och 85 år sedan de statliga läroverken öppnades också för flickor men förändringarna går sakta – för sakta. Det är år 2012 men fortfarande tillåts bilar med reklam för strippklubbar varje kväll åka runt på Stockholms gator. Det är en kvinnosyn som är ovärdig det moderna Sverige. Men val kan göras varje dag. Till exempel genom att inte gå på Chris Browns konsert utan istället skänka biljettpengarna till arbetet mot kvinnovåld. Jag låter hela arvodet för den här krönikan gå till organisationen Alla kvinnors hus. För vi kan inte ha det såhär längre.

Läs också:

Grönt ljus från domaren för Browns turné

Irländskl förband nobbar Chris Brown

Fotnot: SvD inte kommer att recensera Chris Brown på Globen meddelar SvD:s kulturchef Martin Jönsson.