Fixeringen vid BNP-tal och individuell nyttomaximering ger en missvisande bild av hur ekonomin fungerar och hur den kan styras för att skapa ett ökat välstånd. I boken "Utveckling som frihet" sammanfattar Amartya Sen sin kritik av den gängse nationalekonomin.

Av Lars Magnusson

Samhällsinformation kan ibland verka förvirrande. Ena dagen läser man hur Sverige halkat efter i den lista som görs upp på grundval av vilken köpkraft konsumenterna har i respektive land. Från en tätposition vid mitten av 1970-talet har Sverige glidit ned till under både OECD och EU- genomsnitten när det gäller det så kallade köpkraftsparitetsindexet. Man kan riktigt se framför sig hur vi blivit allt fattigare. Det blir då paradoxalt när man nästa dag tar del av FN:s utvecklingsorgan UNDP:s listning av "utvecklade" länder. Här kommer nu Sverige på andra plats, slaget endast av Norge. Vi har tydligen inte så mycket pengar i fickorna men är ändå påtagligt "utvecklade". Vi har bättre hälsa, lever längre och är bättre utbildade än de flesta. Uppenbarligen finns det en rad mer eller mindre osynliga faktorer som skapar välfärd. En del av dessa utgörs av nyttigheter som transfereras till oss via det offentliga men som vi inte helt ut behöver betala för (nåja, åtminstone gäller det de flesta av oss under vissa skeden av livet). Det innebär i så fall att den välfärdspolitik vi för påverkar vilken grad av utveckling som vi faktiskt har eller det välstånd som vi i praktiken åtnjuter. Kanske vi också får mera tillbaka - djärva tanke med tanke på att det snart är val - av de skatter som vi betalar in och som i och för sig minskar vår privata konsumtionsförmåga?
Man kan alltså mäta välstånd och grad av utveckling på olika sätt. En viktig orsak till att mätinstrumenten pekar åt förvirrande olika håll beror på nationalekonomins egna teorier och mätverktyg. Nationalekonomin har under årens lopp blivit en alltmer sofistikerad vetenskap och utger sig inte sällan för att vara att vara samhällsvetenskapen par excellence. Ändå är den ganska enfaldig när den uppställer mål för den ekonomiska politiken eller försöker sig på att mäta graden av mänsklig välfärd eller lycka. Ekonomerna nöjer sig allmänt med att mäta utvecklingen i termer av BNP per capita eller i form av köpkraft. Men frågan är vad detta egentligen säger. Relationen mellan vad som kan betraktas som "utveckling" och det som konventionella BNP-tal mäter är komplicerad och inte sällan starkt omtvistad, för att uttrycka sig milt.
Åtminstone enligt Amartya Sens berömda analys - han erhöll ekonomipriset till Nobels minne 1999 inte minst för detta - bottnar denna valhänthet i den gängse nationalekonomins moralfilosofiska grundval, utilitarismen. Problemet går djupare än att utilitarismen är allmänt materialistisk och nyttofixerad. Amartya Sen menar att det grundläggande problemet snarare ligger i att utgångspunkten för gängse nationalekonomi är den enskildes nyttomaximering. Med denna utgångspunkt blir det omöjligt att göra impersonella jämförelser av välfärd. Vad som är välfärd för dig behöver inte vara välfärd för någon annan. Dessutom gäller att allt egentligen kan vara välfärd så länge som individen maximerar sin nytta. Det spelar ingen roll om det gäller mat för dagen, ledig tid eller knark. På så sätt blir det också omöjligt att säga något vettigt om politikens roll och betydelse. För om inte välfärd är någon form av kollektivt begrepp så kan politiken knappast bidra med något väsentligt. Allt blir upplöst i atomer.
Med avseende på individens nyttomaximering är det vidare enkelt att bevisa att marknadslösningar är de bästa. Alltså förespråkar vanligtvis nationalekonomer sådana. Om individen får göra det val hon själv prioriterar så blir det bäst. Men även om detta närmast ter sig som en truism så är det sällan så enkelt i praktiken. Samtidigt påverkas nämligen individen ständigt av val som andra gör. Vi utsätts därmed för kollektiva valsituationer. Vissa val som enskilda individer gör kan därför till och med innebära något negativt för en annan individ. Det finns alltså undantag till marknadslösningarna. Men när dessa undantag skall gälla och hur man då i stället skall förfara är man ofta notoriskt oklara över. I detta läge blir nationalekonomen minst lika suddig och vag som vilken annan samhällsvetare som helst. Ekonomer som förespråkar regleringar av något slag hänvisar ofta till existensen av vad man kallar "marknadsmisslyckanden". Men hur sådana egentligen ser ut och skall definieras är man mera oklar över.

Amartya Sen är på många sätt ett undantag inom nationalekonomin. Han har under de senaste decennierna utvecklat ett synsätt som är starkt kritiskt till den gängse nationalekonomins fixering vid individens nyttomaximering. På svenska har nu utkommit Utveckling som frihet (Daidalos 2002, 408 s), som väl sammanfattar hans inlägg och bidrag under senare år. Amartya Sen är kanske mest känd för sina studier av fattigdom och svältkatastrofer. I den mån som det skett en omsvängning när det gäller att definiera sådana begrepp som "utveckling" eller "välfärd" är det han som står bakom dessa. Den metod att beräkna "utveckling" som till exempel UNDP numera bekänner sig till - där sådana faktorer som hälsa, läskunnighet och livslängd ingår men också mera svårmätbara sådana såsom kvinnors delaktighet i samhällslivet, graden av demokrati med mera - är han i mångt och mycket fader till. Vanligtvis är ekonomer som sysslar med "mjuka" frågor som u-ländernas situation, mat och fattigdom lågt rankade inom skrået. Men här är Sen ett undantag. Orsaken är att det knappast går att komma runt hans pregnanta kritik av den gängse nationalekonomins välfärdsteori. Han är också en spränglärd humanist och i hans nätverk - han är en tvättäkta Oxford-don trots sitt indiska ursprung - ingår de allra yppersta ekonomerna och samhällsvetarna. Men det var ändå modigt av den svenska Nobelkommittén att ge priset till en person som så länge gisslat nationalekonomins moralfilosofiska rötter.
Sen tillämpar sina idéer främst när det gäller de länder som inte för så länge sedan kallades u-länder och därefter kom att ingå i den så kallade tredje världen. Under 1960- och 70-talet hävdade den då hegemoniskt rådande radikala beroendeteorin att alla forna kolonier som på olika sätt var beroende av väst var dömda till underutveckling och fattigdom. Detta var förstås fel och strax därefter - från och med 1970-talet - kom många tredje världen-länder att uppleva en storartad tillväxt, ja rentav en industriell revolution. Men det gällde förstås inte alla. I synnerhet små och stora ekonomier i Asien (Taiwan, Singapore, Sydkorea, Kina och till viss del Indien) genomgick en snabb tillväxt. Men på andra håll - i synnerhet Afrika söder om Sahara - stod det still eller så blev det än värre än tidigare. Själva begreppet tredje världen blev mot denna bakgrund obrukbart när det konfronterades mot den splittring och ojämnhet som kännetecknade utvecklingen. Samtidigt som den "andra världen" (Sovjetblocket) utplånade sig självt så kom de asiatiska tigrarna att alltmer närma sig den "första värden", medan en helt ny "andra värld" utkristalliserade sig - det svarta hål av utanförskap i den globala ekonomin som bland annat sociologen Manuel Castells har talat om.
Denna utveckling som många länder i den forna tredje världen genomgått kan förvisso skönjas redan i konventionella tillväxtsiffror. Men ännu mera dramatisk är utvecklingen om man tar sin utgångspunkt i sådant som hälsa, livslängd, utbildning, etc. Men Sens poäng är nu att länder med hög tillväxt i BNP inte alltid ter sig bäst i klassen när det gäller utveckling mätt på annat sätt. Flera länder i Latinamerika har till exempel också uppnått höga tillväxttal, men här är förbättringarna värderade med andra mått mera blygsamma. Mätt i BNP per capita ligger ett land som Brasilien skyhögt över Kina. Men det hindrar inte att Kina ligger bättre till på andra områden, som livslängd och hälsa. På många håll i Latinamerika är fattigdomen endemisk och livet ofta lika brutalt som det är kort.
Sens analys av detta är helt enkelt att en god social infrastruktur kan hjälpa till att sprida välfärd vilket innebär en hög grad av utveckling trots blygsamma BNP-tal. För fattiga länder kan det alltså finnas ett val mellan en så hög tillväxt som möjligt och en politik som syftar till att utveckla en sådan social sektor. Men sådana satsningar har också en annan viktig betydelse. Genom en förnuftig politik som bland annat innefattar en väl spridd hälsovård, en god skolutbildning som eliminerar analfabetismen etc, skapas förutsättningar för en fortsatt tillväxt och utveckling. Slutsatsen av detta är kanske självklar men har betydande politiska implikationer: en hög grad av utveckling kan uppnås trots fattigdom mätt i konventionella produktions- och inkomstmått. Att framhålla betydelsen av sociala insatser har under en lång rad av år knappast varit comme il faut bland utvecklingsekonomerna - sådana som dominerar strategiska utvecklingsorganisationer såsom Världsbanken och IMF. Här har den så kallade Washingtonkonsensusen gällt, vilken snarare förespråkar monetär och budgetmässig stabilitet, privata investeringar och hög tillväxt utan hänsyn till inkomstfördelning och välfärd. Till viss del kanske detta håller på att förändras. I så fall är detta inte minst Amartya Sens förtjänst.

Sen vill främst rikta uppmärksamhet på två faktorer som betecknar en hög grad av utveckling men som också är en förutsättning för vidare utveckling. Det gäller för det första graden av demokrati och mänskliga friheter. Dessa mål är inte något som man bara kan unna sig när väl magarna är fyllda och man uppnått en viss nivå av levnadsstandard. I själva verket är mänskliga friheter i vid mening samt självbestämmande en viktig komponent i vad som kan kallas "utveckling". Dessa skapar de värdefulla mänskliga förmågor (capabilities) som är ett nyckelord hos Sen och som han menar är det yttersta förutsättningen för all slags utveckling. Väl bekant är Sens tes att demokrati är en oundgänglig förutsättning för utveckling. Hungersnöd uppträder exempelvis aldrig i demokratiska samhällen - trots att de kan vara nog så fattiga. Därför har inte Indien drabbats av någon stor hungerkatastrof sedan självständigheten trots att fattigdomen fläckvis är ganska omfattande, menar han. Däremot i Kina, där bristen på demokrati var och är skriande, tilläts - det finns inget bättre ord att tillgripa - därför den stora hungersnöden i slutet av 1950-talet inte bara utbryta utan också länge förnekas av det totalitära styret.
En annan viktig faktor som Amartya Sen trycker på är kvinnornas delaktighet i samhällslivet. Mera jämlika samhällen där kvinnor har utvecklade rättigheter och är delaktiga är rikare än i samhällen där motsatsen gäller, hävdar han. På samma sätt är också kvinnorna en mäktig hävstång för ekonomisk utveckling på längre sikt. Inte minst genom att låta kvinnor lära sig läsa och skriva skapas en viktig framtidsresurs. Genom att utbilda kvinnor i barnhälsovård och familjeplanering skapas också förutsättningar för en lugnare demografisk utveckling. Upplysta kvinnor skaffar helt enkel färre barn och ser till att de som föds också kan överleva. För ett minskat befolkningstryck i många delar av den fattiga världen är kvinnornas delaktighet en oundgänglig faktor.
Sens analys och diskussion avser alltså i första hand länder och områden som fordom ansågs tillhöra tredje världen. Men den kan även appliceras på de sedan tidigare utvecklade länderna. Också här finns det utrymme för politiska åtgärder som kan skapa ett ökat välstånd för många individer. Ett välstånd som mäts på konventionellt sätt underskattar inte sällan grovt vad sådant som en fri sjuk- och hälsovård, ett väl fungerande utbildningssystem, en hög grad av demokrati och delaktighet eller jämställdhet mellan könen faktiskt innebär för den enskildes välfärd, känsla av värdighet och hopp om framtiden. Dessa är både en del av vad vi kan kalla för välfärd och skapar samtidigt förutsättningar för en sådan i framtiden. Ett välfärds- eller utvecklingsbegrepp som utesluter sådant som ur individens synvinkel konstituerar ett gott och rikt liv är inte bara ofullkomligt. Det ger också fel signaler när det gäller hur vår ekonomi fungerar och hur den kan styras för att skapa ett ökat välstånd även i framtiden.

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet samt forskningsledare vid Arbetslivsinstitutet.