Kategorier: Sommarvärdar | Svenskspråkiga författare | Svenska författare | Födda 1944 | Svenskspråkiga poeter | Jämtar | Kvinnor | Svenska bloggare | Levande personer | Hedersdoktorer vid Mittuniversitetet

Så sorteras Bodil Malmsten i Wikipedia. Och det är ju sant.

Sant är också att hon ligger trea på bokhandelns topplistor med sin senaste bok De från norr kommande leoparderna. Fast i fackboksklassen. Priset på vatten i Finistère, kärleksförklaringen till hennes liv i Frankrike, sorterades in bland trädgårdsböcker och Mitt första liv bland biografier.

Nej, det är ingen ordning på kategorierna när det handlar om Bodil Malmsten. Hon låter sig helt enkelt inte placeras bara så där.

Jag hatar att bli intervjuad.

Så fort det blev bestämt letade sig citatet fram i mitt minne, hur hon i intervjusituationer känner sig som en floskelfabrik, hur besserwissern övermannar henne. Sedan tar hon – som ofta i sina texter – ett samtal med en tidigare bok om en mardröm; journalisten har släpat med sig fem stolar i Louis XV-stil och fotografen vill att hon ska sitta på alla fem. Men först efter att hennes ansikte gjorts om hos plastikkirurgen som journalisten har beställt tid hos.

Jag vet hur det blir och ändå säger jag ja.

Så det är med viss bävan jag närmar mig Bodil Malmsten.

Vi ses i det gamla nöjesetablissemanget på Mosebacke torg. Snart ska det bli genomdrag på Södra teaterns scen. Nej, rättar hon mig, inte genomdrag, bara ett första litet test.

Innan det är dags för det som inte är ett genomdrag värmer vi oss i det vackra rummet högt upp i huset med utsikt över ett djupfryst Stockholm. Tända ljus i kandelabrarna, det kommer kaffe och te. Och efter en stund en liten Åhlénspåse med smink.

Efter pratstunden ska hon plåtas. Sedan är det ljus, ljud, musik, stå här eller där och videor – allt måste testas på scen. En enmansföreställning, men sannerligen inget enmansjobb.

Det är Bodil Malmsten också noga med att säga. Systersonen Stuffe – Kristoffer Malmsten, rappare, dj, musikkoordinator, tidigare medlem i gruppen Fattaru – är ett handtag i processen. Kollegerna på Luger, som jobbar med hela produktionen, har också varit med på resan.

- Det är ett karaktärsdrag hos mig att göra saker utan att tänka på följderna, säger hon om det som från början var det tänkt som ett slags ”best of”. Hemflyttad från Frankrike satte hon sig i somras i en varm andrahandslägenhet och läste igenom allt hon skrivit. Och det är mycket. Runt 30 böcker och pjäser, kolumner, och bloggen.

Hur var det?

– Hemskt. Jag hittade ställen jag trott var jättebra, som inte var så bra. Så hittade jag böcker som jag glömt, som borde fått Augustpris, Nobelpris, allt... Nej, men som fått för litet uppmärksamhet.

Efter läsningen satt hon med två enorma mappar med text. Och en tanke.

– Så blev det som med alla jobb, det tog sin egen väg.

Vilken väg vill hon inte riktigt berätta. Mer än att det inte är en pjäs, utan en uppläsningsföreställning. Och att allt är hämtat ur det hon har skrivit.

Så säger hon – nu från Stora scenen – att hon borde ha gjort något annat i stället för att skriva, något rejält och nyttigt: brandman, frisör, florist.

Bodil Malmsten utstrålar inte självsäkerhet. Jag minns när hon mejlade: ”Det är sådant en gammal författare vars självförtroende inte ökar med åren tar till sitt hjärta och skriver av i sin anteckningsbok” med anledning av att vi rapporterade att pjäsen Tryck stjärna sålde bra. (Mejlväxlingen slutade för övrigt med en diskussion om rådjurs musikalitet.)

Skörheten finns i hennes texter, och våra tillkortakommanden. Hon skriver om beröm som inte fastnar. Men kommer plötsligt på, där på scenen: Här borde jag ha min doktorshatt! Nej, det står inte i manus, men jag har ju en. Och en kungamedalj! Vi får kolla på det, säger hon och tar ögonkontakt med produktionsteamet nedanför scenkanten.

Samtidigt. Den som packar sin bil och drar till ett nytt land utan att veta vad som väntar, sätter ner bopålarna och kämpar med mullvadar och grannar, skriver ett antal böcker under tiden och så småningom kommer hem, kliver upp på scenen och genomför Enligt Bodil Malmsten, har samlat styrka.

Jag flydde till Frankrike för att slippa mig själv. Bara det att jag hade mig själv med mig.

Och det var bara att hantera. Inget intresse för offerrollen. Hon har skrivit om det också, om det ”angenäma att vara offer”, när hon var ung och bodde i fosterfamilj.

– Men jag tog inte med den texten, kändes inget kul att stå och tjata om det.

Och säger i samma andetag att hon är nostalgihatare.

Det var inte bättre förr, det var bara förr.

Det skulle kunna bli en text fylld av one-liners när man skriver om Bodil Malmsten, om man inte passar sig. För hon är roligt, träffsäker, drastisk.

– Om jag har gett mig något uppdrag så är det inte lägga mer tyngd på människan än vad den redan har Varje tänkande människa vet att det är svårt. Så jag ignorerar inte det även om jag skämtar.

Men med sin språkliga kompass gör hon något mer. Fogar ihop till synes omöjliga påståenden. Får motsatser till självklarheter. I pjäserna, som Tryck stjärna, talar människor till synes rakt ut i luften, men får oss i salongen att förstå vad vi säger. Till varandra.

Lägg nycklarna på samma ställe så hittar du dom, säger människor som inte vet vad stress är. Samma ställe som vad?

Jag berättar om en vän som härom året hört henne tala om döden i ett sommarprogram och att det var så roligt. Bodil Malmsten ser förvånad ut. Hon har varit sommarpratare 11 gånger, men kan inte minnas att hon pratat om döden i något program sedan 1982. Men säger att vännen kan ha hört det ändå.

– För en sak fastslår jag i den här föreställningen, det kan jag tala om utan att säga ”vem som är mördaren”: Ingen läser samma bok. Jag kan bli lite irriterad när jag tycker att folk läser motsatsen till det jag har skrivit. Men det har jag faktiskt inget att säga till om.

Hon fnissar lite. Humorn, luftigheten, lättheten finns där, som i texterna. Man kan tro att det bara kommer till så där. Nej – hon kryper ihop i fåtöljen – säger att den resan inte är rolig.

– Jag brukar börja med något som jag inte kan släppa och håller på tills jag fattar vad det är för typ av historia. Så håller jag på, håller på, håller på, förstör alltihopa. Och det dör, och jag med den. Sedan får jag ofta gå tillbaka till det första.

Hon rycker plötsligt upp ett papper, kom på något: ”Förlåt, måste bara anteckna.”

– Om jag har tur så hittar jag tillbaka till det som var friskt och bra, fortsätter hon. Men jag måste ändå gå hela det där varvet för att hitta botten.

Att skriva något bra är ett helvete. Det betyder inte att alla som har ett helvete skriver något bra, inte heller att alla som skrivit något bra har haft ett helvete.

Hårt arbete, helt enkelt.

På scenen står en ensam länsstol och i läslampans sken en trave böcker. Och en pingvin. Hennes älskade pingvinhistoria är med varhelst den behövs, i böcker, pjäser, intervjuer. Så länge hon skrattar åt den är inte livet helt bortom kontroll. Ungefär så brukar hon säga.

Bodil Malmsten talar intensivt med sitt team där vid scenkanten. Bläddrar i böckerna, många post-it-lappar blir det. ”Nej, det där tar vi bort. Men var är Giselle? Ska vi byta...”

Noga, noga med detaljerna, här som i det skrivna. Hon är tacksam över ”alla stackars människor som är inblandade nu, nya versioner varje dag”.

Hon testar skorna med de höga klackarna. ”Tango? Nej, hejda mig om jag försöker.” Kollar tillsammans med projektledare, ljussättare och scenograf, placeringar, musik. Tar sin lilla Bodilfigur i scenografens scenmodell, och snor än hit än dit med den. En Bach-melodi tassar mjukt i bakgrunden.

– Jag ska ju ha en ficklampa!

Ner bland stolarna, gräver i en kasse. Upp på scen igen, lyser obarmhärtigt på oss, och citerar fritt ur minnet: Du sitter på en författarsalong. Helt frivilligt, eller för att din fru har tvingat hit dig...

Fotograf Dan Hansson ser en bild, ropar ”lys på mig”.

– Men inte så mycket, protesterar han när hon lägger ljuskäglan rakt i objektivet.

– Ha, som om man skulle få välja här i livet, replikerar hon.

Böckerna om livet i Finistère med mullvadarna och grannen Madame C, om avskedet, den andra staden, bedrövelsen, och hennes loggböcker, sprungna ur hennes blogg –”mitt åsiktsöverskott” – har för många blivit synonymt med Bodil Malmsten, mer än hennes diktsamlingar, andra romaner och pjäser. Människor tycker sig ha lärt känna henne, fått en personlig vän.

– Efter Priset på vatten så blev det så, säger hon och berättar om folk som velat hälsa på henne, titta på hennes trädgård, fira Lucia med henne.

Hon kunde ha blivit allmän egendom. Men Bodil Malmsten såg till att det inte blev så. Hon är noga med det där. Även om böckerna – liksom föreställningen – har ett ”jag” så är det fiktion. Att sedan ”jaget” kan ha gemensamma upplevelser och bakgrund som författaren är en helt annan sak.

Madame C heter inte Madame C, lika litet som jag heter jag. Men vi säger det. Det blir enklast så.

Och nu ska hon stå där på scen. I rollen som Bodil Malmsten.

Så hur var det nu? Ett resultat av att hon inte tänkte sig för?

– Som lilla snöbollen som blir en lavin, säger hon och skrattar. Så ligger man där och får acceptera att man än en gång försatt sig i en situation fast man borde ha vetat bättre.

Ungefär som med intervjun då.

Men det finns alltid en utväg, nämligen pingvinhistorien. Så vi tar väl den då: En dam hittar en pingvin på gatan och går till polisstationen för att fråga vad hon ska göra. Ta den till zoo, föreslår polisen. Senare möter polisen damen tillsammans med pingvinen och han säger: Jag trodde ni skulle ta den till zoo. Det gjorde jag också, svarade damen, och nu ska vi gå på bio.

Vi säger hejdå till Bodil Malmsten som pausar i sina höga klackar tillsammans med teamet i femtonminusgradig snö på balkongen.

En lagård, en herrgård, en förort – det är jag.

Allt enligt Bodil Malmsten.