Om kulturpolitik ska få en framträdande roll i årets valrörelse bör alliansen skicka fram Folkpartiet i främsta ledet.
Det är en slutsats man kan dra efter att ha läst Johan Hellekants intervjuserie med de sju riksdagspartiernas kulturpolitiska företrädare som SvD kommer att publicera under sommaren. Den första, med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, ser ni här intill.
Det är intressant läsning för den kulturintresserade. Folkpartiet sticker ut, trots att partiledaren Jan Björklunds kulturella profil inte är speciellt stark, milt uttryckt (för att inte tala om hur eländig hans Spotifylista på SvD:s valsajt är...).
Men man vågar föra en tydlig kvalitetsdiskussion, inte bara genom Christer Nylander, den kulturpolitiske talesmannen, utan även genom förre radioteaterchefen Jasenko Selimovic, numera folkpartist, som i olika sammanhang framfört att experter, inte politiker, borde styra de statliga bidragen till de institutioner som levererar kvalitet. Dessutom vill Folkpartiet fastställa en litterär kanon och återinföra fri entré på de statliga museerna.
De två sistnämnda punkterna är Folkpartiet ensamt om i alliansen och därmed är det inget som kommer att lanseras under valrörelsen. Det är synd, vad man än tycker om museientrén (som borde tas bort) och en litterär kanon (som är en tveksam idé) så är det frågor med givna förgreningar in i en ideologisk diskussion som kunde bli hur intressant som helst.
Men hos alliansen är det Lena Adelsohn Liljeroths definition av kulturpolitik som gäller. Och då hamnar vi genast i ett språkbruk långt från kulturens eget. En annonsbilaga som dök upp härom veckan hade till exempel kulturministern på omslaget. Rubriken var: ”Vårda era kunder”. Ingen tillfällighet. Kundperspektivet är en viktig del av den moderata kulturpolitiken som i mångt och mycket handlar om att backa bort från alla kvalitetsdiskussioner och låta marknaden och regionala instanser bestämma vad som är bra eller dåligt. Man befinner sig helt enkelt besvärande långt från klassisk kulturkonservatism, besvärande nära nyliberalism.
Visst, satsningen på ungas tillgång till kultur är lovvärd, precis som synen på public service som ett alternativ till kommersiella sändningar, men för att få igång en rejäl valdebatt kring kulturpolitik borde kulturministern klargöra sin inställning i frågorna kring kvalitet och statlig styrning. Där är Folkpartiet befriande tydligt, men också marginaliserat i alliansen.
Det rödgröna blocket bjuder heller inte upp till match i tillräckligt hög grad – Leif Pagrotskys önskan att digitalisera kulturlivet är mer en teknisk vision än en politisk – och frågan är hur mycket som egentligen skiljer Moderater och Socialdemokrater åt i den grundläggande synen på kulturens roll i samhället.
När jag nyligen intervjuade Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern, var han också tveksam till om den socialdemokratiska ambitionen att göra kulturen till en valfråga verkligen skulle lyckas. Han menade att kulturpolitik inte lämpade sig för konfrontation. Möjligen har han rätt, konfrontation fungerar nog inte, men de ideologiska skillnaderna i partiernas kulturpolitik borde kunna öppna för en rejäl diskussion om kulturens plats i samhället. Att en sådan aldrig kommer igång på allvar tror jag har med de två dominerade partiernas i grunden instrumentella syn på kulturen att göra.
Läs de sju intervjuerna och bilda er en egen uppfattning. Där finns mycket att hämta inför valet i september. Eftersom tillgången till högkvalitativ kultur tillhör de viktigaste byggstenarna i ett anständigt samhälle är det viktig läsning och en bra början på ett av de mest angelägna samtal vi kan föra.
