Om vi börjar med regnet, regnar det ovanligt mycket på film. Ofta öser det ned. När Hugh Grant och Andie MacDowell äntligen förenas i Fyra bröllop och en begravning regnar det så att det nästan blir komiskt. (Förklaringen kommer längre fram.)

Men för det mesta lyser solen. Av just den anledningen flyttade filmindustrin till Hollywood i Kalifornien. Där lyser solen jämt. I gamla stumfilmer ser man till och med hur det blåser inomhus. Man tog helt enkelt bort taket på studion och använde solen som naturlig belysning.

Så är det inte i Sverige där den försvinnande solen är det ständiga bekymret på varje inspelningsplats. Regissörer och fotografer ägnar olidligt mycket tid åt att titta uppåt för att se hur lång tid de har på sig att filma innan nästa molntapp skymmer solen.

– Som regissör försöker man kontrollera allt med järnhård disciplin. Det enda man inte kan kontrollera är väderhelvetet, säger Kjell Sundvall, regissören till Vi hade i alla fall tur med vädret.

Han tar den filmen som exempel.

– Sonen Johan tjatar hela tiden om att han vill bada. Till slut kommer familjen Backlund till Pite havsbad, där vi skulle ta en lång scen. Första dagen var det braksol. Nästa dag när Johan skulle bada var det hällregn. Vi blev helt enkelt tvungna att skriva om manus och det blev bättre när han tvingas att bada när det är kallt och regnar.

De tre hörnstenarna vid filminspelningar är fortfarande lampor och reflektorer för att få sol, vattenslang för att få regn och vindmaskin för att få storm. På de punkterna är sig filmindustrin fortfarande ganska lik även om apparaterna man använder sig av har blivit mera sofistikerade, säger Johan Harnesk.

Han driver specialeffektsföretaget Panoramafilm sedan 1992 tillsammans med sin pappa Hasse Harnesk, som började som rekvisitör för film och tv. Farfar Sten Harnesk var filmelektriker och blev så småningom belysningsmästare på Operan.

Den största skillnaden mellan förr och nu är att man är många fler personer och att man producerar mer per dag, det vill säga arbetar snabbare, förklarar Johan Harnesk.

Panoramafilm är det enda svenska företaget som lever på att enbart göra specialeffekter för film och tv. De har arbetat med flera hundra inspelningar, senast den amerikanska Millenniumfilmen, The girl with the dragon tattoo i regi av David Fincher. Johan Harnesk jobbade även med den svenska versionen.

De vanligaste vädren Panoramafilm framställer är snö, regn och dimma. Johan Harnesk är speciellt förtjust i snö, eftersom den förändrar karaktären på miljön, gör den känslomässigt kyligare. Ett bra exempel är Män som hatar kvinnor där kylan mellan medlemmarna i familjen Vanger förstärks av den snö Johan Harnesk försett deras herrgårdsmiljö med.

Snön man ser på film består numera av miljövänligt blekt papper. Förr använde man salt och tvålflingor. Snökanoner är svåra att använda, eftersom de kräver en lägstatemperatur på högst 5 grader, annars smälter snön.

Det heter att man ”dressar” gator eller mark med snö. Först lägger man på en duk, sedan papperssnö. Vallarna bygger man med hönsnät och bomull.

Kjell Sundvall, aktuell med Jägarna 2 i augusti försöker att undvika konstgjord snö, som han tycker ser fejkad ut.

– Vi skulle spela in en scen till Hotet på vintern, men all snö hade redan smält så vi blev tvungna att köpa ett lass fejksnö från Köpenhamn. Samma morgon som vi skulle spela in, hade det snöat på natten – då blir man nästan religiös

Papperssnön fick åka tillbaka till Köpenhamn.

Naturen eller vädret är ett utmärkt medel att förstärka känslor med.

Alfred Hitchcock är en mästare. I filmen I sista minuten låter han Cary Grant ta bussen ut på landet för att möta en okänd person. Han står där helt ensam och tittar ut på det solbelysa fältet utan att förstå någonting. Då hör han ljudet av ett besprutningsplan och förstår att det är han som är målet.

Att låta hotet komma i solsken i stället för i mörker är ett oväntat otäckt grepp som även filmen Lugnt vatten använder sig av. Där tar en galen mördare sig ombord på en segelbåt under solhet stiltje.

Stackars skådespelarna, men framförallt stackars statisterna.

Specialeffektsexperten Johan Harnesk om att spela in regnscener.

Regn används för att förstärka avsked och sorg. Hur många begravningsscener har inte utspelats under uppspända paraplyer. Att regnscener oftast är så oerhört blöta på film är ingen slump.

– Dropparna måste vara stora och de måste vara belysta, annars ser det bara ut som dimma.

– Stackars skådespelarna, men framförallt stackars statisterna. Skådespelarna tas ju ändå om hand. Vattnet är bara åtta grader varmt, berättar, Johan Harnesk.

När man tog bilderna av Daniel Craig i regn på S:t Paulsgatan för The girl with the dragon tattoo hade man hängt upp slangar med snurrbara munstycken, så kallade spinning rain heads, i en rigg. Riggen var dessutom upphängd i en kran så att vattnet kunde slängas åt alla håll.

En av Johan Harnesks största stunder var när han fick täcka ett helt område utanför Rådhuset med regn i den filmen.

– Wow, det var säkert första och sista gången, säger han och ser lyrisk ut.

Regn och dimma har man framförallt för atmosfären skull.

– Är det natt i amerikanska filmer är det nästan alltid regn eller våta gator för att det är så snyggt.

Dimma skapar man med rökmaskiner som förångar teknisk olja.

Sol är däremot inte Johan Harnesks sak utan elavdelningens. Där finns numera lampor så starka att man kan återskapa solen i studio. Men oftast vill man inte ha riktigt solsken, det är för hårt, utan blockerar det med stora segel.

Vackrast är ljuset på morgonen eller på kvällen tycker Kjell Sundvall.

– I Jägarna 2 har vi en scen där jaktlaget ska samlas i gryningen – men gryningen är ju så förbannat kort, så vi var tvungna att spela in scenen i skymningen i stället – baklänges.

Men i framtiden kommer inte alla väderproblem på film att lösas på digital väg?
Nej, det tror inte Torbjörn Olsson, digital superviser, förut boende på Nya Zeeland, numera bosatt i Alingsås med lång erfarenhet från filmer som Sagan om ringen och Avatar till Arn och Män som hatar kvinnor, för att nämna några

– Digitala effekter är fortfarande så dyra om de ska vara trovärdiga. Om man gör helt igenom animerad film är det en annan sak, där kan man åstadkomma allt.

I gamla tider gjorde man specialeffekter genom att måla bakgrunder på glas. Man maskade av kamerabilden och exponerade bara biten med skådespelarna i förgrunden. Sedan klistrade man in den målade bakgrunden med exempelvis bergstoppar eller palats efteråt.

Även när det handlar om dagens specialeffekter talar man om förgrund, mitt och bakgrund.

– När vi gjorde snön till en scen i Män som hatar kvinnor hade Johan ansvar för förgrund och mitten, medan mitt ansvar var bakgrund och fond. Man måste bestämma innan var gränsen ska gå. Annars kan det bli våldsamt dyrt. Johan lägger snö fram till ett visst träd. Sedan målar jag snön på fält och skog bakom digitalt, förklarar Torbjörn Olsson.

Digitala effekter handlar framförallt om att komma in i efterhand, ändra på färger, lägga till eller ta bort saker som inte behövs. Kjell Sundvall tog bort onödiga snöflingor, riktiga snöflingor, ur Jägarna 2. Men det digitala efterarbetet innebär också att man kan skapa bilder som inte gick att framställa förut.

Men förvånansvärt mycket måste fortfarande göras på riktigt för att det ska se verklighetstroget ut. I The perfect storm använde man enorma bassänger och vindmaskiner i närbilderna men digital teknik för jättevågorna. Tromben i Twister gjorde man genom att på en ställning fästa en rotor som piskar upp sanden på skådespelarna. Men tromberna man ser i bakgrunden är förstås gjorda på digital väg.

– Allt som har med fysik att göra sitter i ryggmärgen på oss. Vi vet hur det ska se ut. Felaktigheter känns direkt. Det är en väldigt fin balansgång man måste gå.

Torbjörn Olssons favoritfilm är Master and commander, där man kombinerade riktiga vågor inspelade till havs med vågor i bassäng.

Svenska och amerikanska filmer befinner sig inte i samma universum när det gäller specialeffekter, anser han. Men undervattensscenerna i Kronjuvelerna är han mycket nöjd med.

– Där har vi tagit bilderna i olika sjok eller ”plates”. Först bilder av skådespelarna mot en tom bakgrund, sedan bilder av dem i en bassäng, därefter bilder från ett akvarium. Sedan har vi lagt ihop dem. Dessutom har vi stoppat in en digital guldfisk.

För Kjell Sundvall är det viktigaste alltid storyn och skådespelarna.

– Det kan hända att en manusförfattare skriver in vädret i manus. Går det att göra så gör man det, annars inte. För vädret stämmer sällan överens med verkligheten.

Johan Harnesk sammanfattar det som att hans jobb är lite som grädde på moset.

– Svensk filmproduktion har inte råd att lyxa till det. Vårt största hot är att vi blir strukna ur manus därför att man inte har råd med några specialeffekter.