Det finns ord och talesätt som numera används ganska sällan. Det är kanske därför som de har behållit sin lyster, sin magi.

Nyligen stötte jag på uttrycket att ”gå ur tiden”. När han eller hon ”gick ur tiden”. Det sätter fantasien i rörelse. Vändningen att ”gå” ur tiden tyder på ett slags frivillighet, den som ”går” ur tiden är aktiv, inte passiv. Det påminner om Bachkantaten ”Ich habe genug”, varmed förstås inte menas att man ”har fått nog”, utan att man har levt sitt liv till fullo, och nu är redo att ta avsked.

Fast detta sinnestillstånd är väl en nåd att stilla bedja om. Somliga är det förunnat att utan åthävor, motståndslöst, nästan omärkligt gå ur tiden. Att låta sig föras i Karons farkost över mörka vatten till den andra stranden. Det är nog denna bild som har gett upphov till den vers som förr i tiden förekom i dödsannonser:

”Far har räckt ut handen, mor har fattat den, på den andra stranden, mötas de igen.”

Sedan finns det ju vi andra, de flesta, som varken kan eller vill släppa taget om livet. Vi påminner om det lilla barnet som just har lärt sig att resa sig upp i lekhagen, men när denna bedrift stolt har demonstrerats, och vederbörligen beundrats, vill det trötta barnet sätta sig ner igen. Men hjälp, det går inte! Hur öppnar man handen, hur släpper man taget?

Oviljan att släppa taget har förstås många rötter och den enes motstånd mot att ”gå ur tiden” liknar inte den andres. Själv drabbas jag av tanken att en hel värld, min värld, kommer att dö tillsammans med mig. Det gäller förstås alla människor, ingen ser världen på precis samma sätt, våra bilder, våra minnen och känslor är olika.

De fingeravtryck vi lämnar på världen är unika. Och eftersom jag har en tendens att besjäla tingen, animism kallas det med ett fint ord, kan jag stundom uppleva en försmak av avskedets sorg. Vad skall det bli av min kaffe-kopp, av mormors fina, gamla stolar, vem skall le åt de minnen som vissa föremål framkallar hos mig? Jag har gett tingen en själ, men den försvinner med mig. Kanske kan någon annan ge dem en annorlunda, en ny själ?

Att gå ur tiden. Vilken tid? Inte menas det väl stämpelklockans tid – fast den också, antar jag. Det finns ju olika slags tid. Den tid som vi står i snabbköpskön är inte samma slags tid som den under vilken vi läser saga för barnen.

Och ibland upphör tiden, vi stiger ut ur oss själva och ur tiden. Det kan hända under en stark erotisk eller religiös upplevelse. Eller de, allt för få, gånger som man med total koncentration kan gå ur tiden och in i ett konstverks, ett musikstyckes eller en texts tidlöshet.

Det finns så många tillfällen då vanliga tidsbegrepp inte gäller. Och kanske är det så att den som ”går ur tiden” går in i en annan tid. En tidlös tid. Fast jag vill nog gärna vara kvar i den här tiden ett tag till. Här finns de som står mig nära, de jag älskar, (och kaffe-koppen förstås). Tidlösheten får helst vänta.

Texten publicerades ursprungligen i SvD den 30 oktober 2003.