Plötsligt stod han där i en överdrivet stor skinnjacka och hatt, med en anskrämlig gitarr som om inget hade hänt. Publiken i Filadelfiakyrkan stod upp och jublade. Den skönsjungande soulfrälsaren D’Angelo var tillbaka på scenen efter elva år. Jag hade den här gången haft tur i tombolan som kallas biljettbokning och lyckats få tag på en plats på andra raden för 700 kronor. Något intresse borde det finnas för en soulåterkomst, tänkte jag och gjorde som så många andra: tog upp mobilen och började filma. Det blev åtta minuter med en maratonlång version av låten Chicken grease komplett med sång, James Brown-moves och handhälsningar med publiken. Sen laddade jag upp den på Youtube – premiär för min del.

När jag vaknade morgonen efter hade 28000 sett klippet. Sajten med det lämpliga namnet Soulbounce hade snappat upp det och spritt vidare videon till tusentals soulintresserade. Nu drygt två veckor senare har den visats över 225000 gånger. För mig har klippets färd över jordklotet blivit mer underhållande än själva innehållet. Det började med glada tillrop från USA, Japan och Frankrike. Snabbt dök det upp på musiksajter som Pitchfork och The Fader kompletterat med redaktionella texter. Klippet letade sig också in på Prince-sajter och obskyra basistforum, så nu vet jag att det är mytomspunne Pino Palladino som trakterar basen där på scenen. Varje gång någon kommenterar klippet på Youtube får jag ett mejl och kan därför kosta mig på att sammanfatta reaktionerna: även om några få riktar blicken mot hans blygsamma ölmage som skymtar på den tidigare ikoniskt vältränade överkroppen är det här en musikalisk toppennyhet. Historien lyfter eftersom D’Angelo under bortavaron tampats med droger. Hans återkomst blir också en berättelse om att det alltid finns hopp, även efter elva år. Sen kan ingen riktigt bli klok på varför han förlade återkomsten till Stockholm.

Alla de texter som omringat videoklippet har gett mig en fördjupning och ett mervärde som jag aldrig hade kunnat skapa på egen hand. Jag har inte tjänat ett öre på videon och har inte fått något önskemål om att plocka bort den. Däremot har The Roots-musikern Questlove, som jobbar med D’Angelo, själv länkat till den.

När D’Angelo i kväll står på Filadelfiakyrkans scen igen efter en mindre Europaturné kommer jag inte att vara på plats. Jag går i stället runt och funderar på hur jag ska överträffa den digitala succén. En hel drös med människor prenumererar numera på min Youtubekanal, som består av totalt en (1!) video. Vad blir nästa steg? Jag har några idéer. En katt som spelar Angry birds på en Ipad. Kanske en hund som åker skidor. Jag ber att få återkomma.