Harper Lee besöker filminspelningen av To kill a mockingbird i Hollywood 1962.
I mitten av sextiotalet var hon en av USA:s mest uppmärksammade författare. Hennes debut, To kill a mockingbird, handlade om rasismen i Södern, hade fått ett Pulitzerpris och sålt i miljoner – och fortsatte att sälja även i utlandet. Mängder av amerikaner döpte sina flickor till Scout och sina pojkar till Atticus efter romanens huvudpersoner. Boken blev film, med Gregory Peck som advokat som försvarar en oskyldigt anklagad svart man. To kill a mockingbird nominerades till åtta Oscar, och vann tre.
Vid denna tid var Lee en välkänd person som reste landet runt och signerade böcker, höll anföranden, gav intervjuer, var med i Hollywood under filminspelningen – samt hjälpte vännen Truman Capote med hans stora bokprojekt om ett rånmord på en familj i Kansas.
Men sedan händer något. Vid 38 års ålder drar hon sig tillbaka från det offentliga livet och det kommer ingen mer bok.
Idag är hon knappast närvarande i amerikanska medier, förutom några få gånger per decennium då hon tar emot någon extra viktig utmärkelse, som 2007 när hon fick Presidentens frihetsmedalj av George W Bush och hon och presidenten hade hur kul som helst; det syns på bilderna. Vid dessa tillfällen gör hon inga uttalanden men är på gott humör, pigg, nyfiken och mycket social, enligt de lyckligt lottade som får vara med.
Att välja bort att vara kändis, det är obegripligt för de allra flesta amerikaner. Som att ifrågasätta en del av den nationella kulturen. Och gör man det, då lider man antagligen av något, som till exempel författaren J D Salinger som också valde att leva ett helt privat liv. Han framstod som en jagad och olycklig människa som trodde på den ena sekten efter den andra och som spelade med journalisterna. För det mesta släppte han inte in dem, och gjorde inga uttalanden. Men emellanåt hände det ändå att han gav en intervju, agerade via advokat eller förläggare, eller skickade brev till redaktionerna med information om sitt privatliv.
Lee är motsatsen, vilket gör henne än mer gåtfull. Hon verkar vara vid sina sinnens fulla, men bestämmer sig ändå för att vända ryggen åt den offentliga scenen.
Till skillnad från Salinger mår hon bra, tycks det, och har varit konsekvent i sin relation till medierna. Sedan 1964 säger hon nej, lugnt och bestämt i form av ett ”no” i ett handskrivet brev, ibland ett ”hell, no” till dem som tjatar eller förföljer henne.
Varför försvann Harper Lee?
Somliga menar att det är drickandets fel. Hon kunde börja redan på förmiddagarna.
Andra skyller på flera olyckliga omständigheter som påverkade henne mer eller mindre samtidigt och som sammantagna fick henne att isolera sig och sluta publicera.
All medial uppmärksamhet gjorde henne obekväm efter ett tag. Hon fann sig inte tillrätta i pendlandet mellan hemstaden Monroeville i Alabama, med 7000 invånare, och lägenheten på Upper east side i New York. Viktiga människor i hennes liv gick bort, inte minst agenten. Dessutom försämras relationen till Capote. Hon blev djupt besviken över att han inte gav henne det erkännande som hon förtjänade för sitt omfattande arbete med Med kallt blod.
Sist men inte minst, hon tyckte inte att det nya som hon skrev blev tillräckligt bra.
Det senare ligger nära en förklaring från Jeffrey Weinstock som är litteraturvetare vid Central Michigan university. Han hävdar att Lee inte hade mer att säga. Det viktigaste var gjort: att beskriva uppväxten i Sydstaterna på 30-talet, att levandegöra den kultur som fanns i småstäderna – och att bli Alabamas Jane Austen, som hon själv formulerade det.
Hon lyckades, enligt Weinstock, och hade därefter inget att tillägga även om läsare och förläggare länge väntade på mer.
En del påstår att hon i grund och botten var en enkel sydstatsbo som egentligen inte trivdes i rampljuset, utan helst av allt ville vara bland vänner och släktingar i Monroeville – och där leva ett traditionellt liv.
Det är förstås en förenklad bild. I själva verket var hon tidigt känd som en udda och komplicerad figur, som Scout i romanen, en beläst pojkflicka, som inte drog sig för att brotta ner de jämnåriga pojkarna, ibland de något äldre, som var grov i mun och nästan alltid klädd i jeansoverall. Bästa vännen och grannen Capote var minst lika apart – kort, knubbig, läspande, med en vuxens ordförråd och draperad i långa, färggranna sjalar.
De fann varandra i litteraturen – läste, läste högt för varandra, satte ihop egna historier, och när Lees pappa gav dem en gammal skrivmaskin blev det allvar.
Bägge kom att skriva varsin klassiker, och inga böcker därefter, och båda hade problem med den mediala uppmärksamheten. Han drogs till den, missbrukade den och var periodvis Amerikas mest fotograferade kändis under det att hon blev övermannad och drog sig helt undan efter en kort tid i det offentliga rummet.
Så kan man i alla fall tolka ett brev som hon skrev efter succén med To kill a mockingbird. I det förklarade hon att hon aldrig trodde att boken skulle bli framgångsrik. På sin höjd hoppades hon på ”lite offentlig uppmuntran” men fick avsevärt mer än hon kunde hantera, ”vilket var lika skrämmande som den avrättning jag hade förväntat mig”.
Imorgon fyller boken femtio, och runt om i världen ger förlagen ut den igen. I september kommer den på Bonniers med Jadwiga Westrups översättning från 1960, då boken först publicerades på svenska. I det nyskrivna förordet lyfter Susanna Alakoski fram advokaten Atticus, ”som försvarar en svart mot en vit i en tid då han själv riskerar att hängas” för detta. Det är samma typ av person ”som gömde judar i sin källare under nazitiden i Tyskland”.
I Amerika räknar man med nästan en miljon nya läsare per år. Där har boken förblivit en levande del av landets kultur, är sedan länge obligatorisk läsning för flertalet gymnasister och brukar då ingå i en diskussion om tolerans och rasism. Pjäsen baserad på boken spelas alltid någonstans i USA och filmen med Peck röstas ofta fram som en av Amerikas bästa.
Men biografi över författaren saknas.
År 2002 beslutar sig Charles Schindler för att skriva den första, ivrigt påhejad av sitt förlag, som såg den stora kommersiella potentialen.
Han misslyckas katastrofalt, trots att han intervjuar över 600 personer. Ingen säger något av intresse, för ingen är tillräckligt nära Lee. Endast en sjättedel av boken berör tiden efter 1962, det vill säga de senaste femtio åren finns knappast med.
Vi får veta att Lee inte är gift och inte har barn, men inget mer. Var hon lesbisk, som många tror? Kanske det. Hade hon ett hemligt kärleksförhållande med sin agent, som många tror, och var det därför hon stängde dörren efter att han hade gått bort? Kanske det. Å andra sidan, är det viktigt?
Det väsentliga är förstås det som biografins sista del ändå lyckas förmedla: Lee lever ett bra liv, läser mycket och fortsätter att pendla mellan Södern och New York.
Större delen av året lever hon i Monroeville där hon bor med sin syster, och har ett rikt socialt liv. Man äter lunch eller middag ihop på Dave’s catfish cabin, man besöker sin country club, man ses i First united methodist church – förr även på golfbanan – och på kvällarna går man hem till varandra, blandar drinkar och spelar bridge eller Alfapet.
Under vår och höst bor hon på Manhattan, i sin lägenhet på östra sidan. Hon sitter gärna på kaféer och besöker bokaffärer och museer, helst iklädd träningsoverall och jympaskor. Ibland går hon på baseball, men bara när hemmalaget Mets spelar.
På bägge dessa platser har hon nära vänner, som hon har känt länge, som är obrottsligt lojala – och effektivt skyddar henne mot sådana som Charles Schindler.
Varför försvann Harper Lee är fel fråga.
Hon är fortfarande mitt ibland oss, och en av oss, fast med en annan sorts gräns mellan det privata och offentliga.
