What happened that night?

Your final night.”

”Vad hände den där natten? Din sista natt.” De första raderna i Ted Hughes dikt Last letter, som upptäcktes i ett arkiv nyligen, eggar fantasin till mörka, suggestiva bilder. Vi står där, tusentals hängivna läsare runt om i världen, ser åter fragmenten vi hört om så många gånger: gasugnen, Sylvia Plaths huvud på en liten duk i den, tyget under dörren för att gasen inte skulle läcka ut och de två små barnen – hennes och Ted Hughes – som hon placerat i sovrummet med bröd och mjölk.

Vi undrar vad hon tänkte, vad Ted Hughes gjorde och vilken litteratur världen gick miste om för att Sylvia Plath valde att ta sitt eget liv bara 30 år gammal, den 11 februari 1963.

Tragedin inträffade bara veckor efter att hennes delvis självbiografiska roman Glaskupan, om den unga Esthers väg mot sammanbrott och inläggning på mentalsjukhus, kom ut och långt innan samma bok blev en modern feministisk klassiker som generationer av både kvinnor och män skulle känna igen sig i. Vi skulle förstå kampen mellan den rediga och beskedliga flickan och den som bara vill släppa loss, skapa, vara på egna villkor. Och ja, tänka att Ted Hughes var en skitstövel.

Ted Hughes, som nyligen hade lämnat Sylvia Plath för en annan kvinna (Assia Wevill, som några år senare gasade ihjäl både sig själv och deras dotter), knep som bekant igen munnen efter självmordet och använde inte heller pennan för att berätta vad han visste, om han visste något.

Skrev han om hennes verk snuddade det oftast inte alls vid hennes liv. Han förstörde även dagboksanteckningarna från de sista månaderna av hennes liv. Förklarade det med att han ville skydda de två barnen, Frieda (nu författare och poet) och Nicholas (begick självmord 2009).

Däremot gav han ut hennes litterära arv bit för bit, postumt. Hennes diktsamling Ariel, som förstärkte misstanken att världen nog hade förlorat en briljant poet – större än hennes man – utkom först 1965.

En sådan stor mängd biografier att de kan bilda ett mindre bibliotek har sedan skrivits inte bara om Sylvia, utan om paret Plath/Hughes. Ett nytt uppsving fick intresset naturligtvis av filmen Sylvia från 2003, med Gwyneth Paltrow som Sylvia och Daniel Craig som Ted.

Deras liv har blivit till en skvallrig, snaskig roman – med stora litterära kvaliteter – som vi inte vill sluta läsa. Och som ett slags dåtidens motsvarighet till höstens skriverier om kungen (även om Hughes och Plath aldrig fick tid att vända blad) eller kanske skilsmässan mellan skådespelarna Noomi och Ola Rapace.

Jag sätter mig med en packe biografier, häpnar över vilken polemisk inlevelse de oftast är skrivna med och hur hetsigt de ifrågasätter tidigare biografier. Många är onekligen tröttsamma, i synnerhet de som överpsykologiserar Sylvia Plaths barndom. Ibland även de som enkelspårigt anklagar Ted Hughes för självmordet. Sylvia Plaths gravsten ska ju ha vandaliserats av läsare som vill fila bort hennes andra efternamn, Hughes. Ted Hughes uppläsningar kunde avbrytas av att någon i publiken skrek ”Mördare!”.

Att Ted Hughes indirekt var skyldig till sin frus död, genom sin otrohet och att han lämnade henne mitt i en svår depression, debatteras fortfarande med hetta på internet, liksom vem av makarna som egentligen var den främsta författaren. Hur berömd och läst skulle Ted Hughes vara utan Sylvia Plath och hur ihågkommen skulle hon vara utan sitt självmord?

Båda två hade givetvis nytta av självmordet, tänker jag när jag läser Last letter. All publicitet lär ju vara bra publicitet. Fast Sylvia Plath fick å andra sidan aldrig se resultatet... Det var, om man får vara så krass, bara Ted Hughes som kunde skörda frukterna.

Jag läser inledningsraderna igen. Slås av att det inte är särskilt väsentligt att veta vad som skedde just den där sista natten. Det här var inte Sylvia Plaths första försök att ta slut på sitt liv. Hon hade själv skrivit om självmordsförsöken. Frågan är – fortfarande – vad som hände dessförinnan, summan av hela hennes liv. Och det verkar Ted Hughes också ha förstått.

”What happened that night, inside your hours,

Is as unknown as if it never happened.

What accumulation of your whole life,

Like effort unconscious, like birth”

Att tillskriva Ted Hughes hela ansvaret är att ge honom en för stor roll och bortse från både Sylvia Plaths egen mentala hälsa och från samhället i stort. Vi är nog många som hade velat träffa förlagan till den unga kvinnan i Glaskupan. Säga: ”Det är inte dig det är fel på! Det är samhället!” Men samtidigt undvika att göra henne till enbart ett offer. Förstås.

Mytbildningen kring det omdiskuterade författarparet har växt sig ännu större den här hösten. I Ted Hughes prisbelönta diktsamling Brev på födelsedagen som kom ut strax före hans död i cancer 1998 närmade han sig för första gången äktenskapet med sin döda hustru. De 88 dikterna kan läsas som ett slags memoar om deras liv tillsammans. Han riktar sig, oftast med en hjärtskärande saknad, direkt till ”du” och ”dig”.

Han sa själv i samband med utgivningen, enligt förordet till den svenska utgåvan, att han ville framkalla Sylvias närvaro, ”öppna en direkt, privat, inre kontakt” med henne. Brev på födelsedagen anses av många vara det bästa Ted Hughes har skrivit.

Starkt är ett för futtigt ord. Han berättar om deras första tid tillsammans, om destruktiviteten, om separationen, hur han tio år efter hennes död läser om deras första möten i hennes dagbok, om hur dottern undrar var mamma är, han skriver darrande att ”Ditt skrivande var också din rädsla”.

Men den där sista natten, det sista dygnet av hennes liv vågade han sig aldrig riktigt fram till. Trodde vi. Tills nu alltså. Tolv år efter hans död.

I ett nummer av det brittiska magasinet New statesman, som kom tidigare i höstas, publicerades Last letter, som handlar om det han skydde så mycket att han inte ens tog med det i sin sista diktsamling: Sylvia Plaths sista helg. Dikten beskriver hans sista möte med henne och hennes sista brev till honom som han i dikten påstår att han fick för tidigt, dagarna före självmordet.

” Your note reached me too soon – that same day,

Friday afternoon, posted in the morning.”

Det var Ted Hughes änka Carol Hughes som gjorde Melvyn Bragg, BBC-profil och författare, uppmärksam på att dikten, som tros vara skriven på 1970-talet, fanns i arkivet på British library. Bilder av hans kladdiga skisser – med överstrykningar som avslöjar hur han kämpade med dikten – visas nu över hela världen.

”What happened that night?” Just så inledde också nyhetsuppläsaren, en grånad man i kostym, inslaget i brittiska Channel 4 news där dikten blev en huvudnyhet. Den brittiske skådespelaren Jonathan Pryce läste dikten högt. Det är svårt att föreställa sig att en dikt skulle bli en så stor nyhet i Rapport eller Aktuellt.

På prydlig, allvarlig engelska berättade reportern om paret, Sylvia Plaths död och makens tystnad efter det som hade hänt.

–Jag kunde ärligt talat inte tro mina ögon. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. För jag anser att Brev på födelsedagen är en av de viktigaste diktsamlingarna i Storbritannien under hela 1900-talet – och det här är nyckeldikten i den och den har aldrig publicerats tidigare eller ens varit känd, sa en euforisk Melvyn Bragg i inslaget.

Carol Ann Duffy, brittisk hovpoet, kallade dikten för det mörkaste som Ted Hughes har skrivit, nästan ”outhärdlig att läsa”, ”det känns lite som att titta in i solen medan den dör”. Hon upplever att frånvaron av den i Brev på födelsedagen bara gör den samlingen än starkare och att Last letter klarar sig på egen hand. Och så känns det när man läser hela den långa dikten.

Alla har inte dragit till med lika stora ord, vissa har till och med gnällt om att dikten inte känns klar. Slutraderna, och framför allt de fyra sista orden, etsar sig hur som helst fast: ”Din fru är död.”

”Then a voice like a selected weapon

Or a measured injection,

Coolly delivered its four words

Deep into my ear: ’Your wife is dead.’”

Men så var det frågan om vad för nytt den nyupptäckta dikten egentligen tillför. På många sätt inte särskilt mycket, delvis just för att inledningsfrågan är felställd.

Elaine Feinstein som har skrivit biografin Ted Hughes – The life of a poet (2001) sa i inslaget i Channel 4:

–Vi får inte veta vad som hände. Det vi ser i dikten är hans ångest. Det faktum att han missade tillfället...

–Han var en olycklig man, som led av det här i hela sitt liv. Vad jag inte har förstått förut är hur mycket det här hörde ihop med ett alldeles särskilt ögonblick, som om det faktiskt fanns en annan möjlighet, som om livet hade kunnat ta en annan väg.

Tanken att tragedin i lägenheten i köket i London den 11 februari 1963 hade kunnat undvikas kommer knappast att minska fascinationen för Ted Hughes och Sylvia Plath. Tvärtom.

Däremot får dikten oss inte att se Ted Hughes i ett mer tilltalande ljus, troligare är att den får fler Plathbeundrare att vallfärda till hennes grav och försöka slipa bort namnet Hughes, spotta och fräsa när de gör det, kanske som ett slags protest mot andra män som beter sig och har betett sig som han.

Last letter visar nämligen att det inte var Assia Wevill han bedrog Sylvia Plath med den där ödesdigra helgen, utan med en tredje kvinna, Susan Alliston.

Han skriver:

”So I stayed with Susan, hiding from you,

In our own wedding bed – the same from which

Within three years she would be taken to die

In that same hospital where, within twelve hours,

I would find you dead.”

Romanen om Silvia Plaths och Ted Hughes liv kommer att fortsätta läsas och säkert få ytterligare nya kapitel och nya läsare. Förhoppningsvis innebär det att parets litteratur inte faller i glömska.

Klart är i alla fall att det privata kan bli kraftfull och berörande poesi.