I vilket sammanhang skulle du helst vilja höra din musik? På en yacht i Miami eller en trasig bandspelare i Vitabergsparken?
– Jag vet inte. Det vore såklart väldigt mäktigt att ha en arenarockspelning eller en konserthall med symfoniorkester. Något extremt vräkigt. Men en trasig bandare funkar också.
Hur ser en dag i David Åströms liv ut? Du vaknar klockan sex på morgonen...
– Käkar gröt, joggar en vända. Nej. Veckorna är väldigt varierande. En ganska vanlig dag vaknar jag i Östberga, tar mig till Bergshamra, köper muffins och kaffe latte och går till studion där jag jobbar med någon låtskrivare eller sitter själv och gör beats. Hur tråkigt det än må låta så är det en rolig dag i mitt liv. Producentnerven finns i studion.
Din skiva, Kingdom came, är full av gästartister. Vad är det som gör att det inte är en ren producentskiva, utan ett Kockyalbum?
– Det finns alltid en risk att man försvinner när man inte sjunger, många tänker ju automatiskt att den som sjunger alltid är artisten. Det är ett förlegat sätt att se på skivor. Inom modern musik handlar det ofta om ett samarbete, låtskrivaren och producenten är lika viktiga. Man kan vända på det: på många hiphop- och r&b-album finns tio till femton producenter. Plus att det är vanligt med väldigt mycket gästartister där också. Nu blir det flera olika röster vars gemensamma nämnare någonstans är Kocky.
Det som håller ihop skivan är soundet, rapclash. Kan du beskriva det?
–Det är ganska svårt. Det är svårt överhuvudtaget att beskriva musik med ord: det slutar alltid med att man hamnar i ett cirkelresonemang där man refererar till annan musik. Egentligen ska man väl höra det för att förstå det, men någonstans är det en blandning mellan – jag gillar inte att använda de här orden – svart amerikansk musik: hiphop och r&b, och europeisk dansmusik.
–Det är lite paradoxalt. Samtidigt som genrerna luckras upp mer och mer blir de mer specialiserade: är det Baltimore club, är det bailefunk, är det rapclash? Det är ett försök att sortera all den information, all den musik, man tar in.
Många har sagt att skivan låter väldigt modern. Vad är det som gör att den uppfattas så tror du?
– Det är inte så att Kingdom came är resultatet av två års trendanalys. Men jag lyssnar mycket på ny musik. Jag tycker att vad man än gör så ska man försöka göra något nytt. Det finns ingen poäng i att göra om en skiva som redan har gjorts, att upprepa en känsla som kanske var logisk på 70-talet.
Du arbetar också som producent under namnet Soul Supreme i Murlynstudion. Vad skiljer Kocky från Soul Supreme?
–Kocky är en artist, som gör intervjuer och spelar live. Soul Supreme är en producent utan ambitioner att synas. Soul Supreme gör även grejer på uppdrag där man har vissa riktlinjer, ”gör en hiphoplåt som låter såhär”, och så vidare. För Kocky finns inget sådant, det låter som jag vill att det ska göra.
Du och skivbolaget La Vida Locash har fått väldigt mycket press på senare tid. Är du rädd för en backlash?
– Att alla ska inse hur det egentligen är? Nja. Man får ta det negativa med en nypa salt. Det är något man alltid får vara beredd på, kanske framför allt i Sverige som är så trendkänsligt. Det handlar om två saker: att vara först med någonting, och att vara först med att hoppa av någonting.
