Björn Lindeblad, 49, möter mig vid bilparkeringen invid Falsterbos gamla badhotell. Han ler stort och säger: Vad kul, äntligen ett ansikte till rösten!
Uppe i lägenheten doftar det rökelse. Jag tar fram mina papper, han serverar vatten och undrar om jag har arbetat med annat, förutom att vara reporter.
Fler frågor följer, och det dröjer en stund innan vi börjar tala om hans historia:
För snart 25 år sedan var han biträdande ekonomichef för Aga i Spanien, efter att ha gått ut Handels i Stockholm, och på väg uppåt i företaget.
Samtidigt som han kände att något var fel.
–På morgnarna stod jag framför spegeln i ett vackert hus vid havet i Spanien, i vit skjorta, slips och kostym, på väg till jobbet – och gav spegelbilden ett leende, vände tummarna uppåt, och sa: It’s showtime, folks!
–Jag spelade en roll, som jag inte trivdes med. Efter ett år valde jag att gå till chefen, som hade anat, och var förstående.
Sedan ringde han föräldrarna i Göteborg, som förstås blev oroade, inte minst pappan, som var en välkänd industriledare, och hade hoppats att äldste sonen skulle gå i hans fotspår.
Nu följer år av sökande. Han arbetar på dagis, läser litteratur, är lärarvikarie, sitter i telefonjour för människor i kris samt jobbar som ekonom för FN i Indien.
Både före och under året i Indien intresserar han sig för meditation och buddhism, gör flera resor till kloster i Asien, och sakta växer beslutet fram. Han ger bort allt han har, och i januari 1992 klappar han på porten till Wat Pah Nanachat, ett fattigt skogskloster i nordöstra Thailand, med munkar från hela världen, och med engelska som arbetsspråk.
–Jag kände mig som en indian som länge har ridit ensam på prärien och till slut hittar sin stam, det vill säga en andlig familj, en som törstar efter varaktig sanning, och en som betonar medkänsla, generositet och hjälpsamhet.
Han tyckte om att alla aktiviteter i klostret var lika mycket värda, och att samtliga skulle utföras med hel och odelad närvaro, en glädjefylld ”flow”.
–Vi gick upp tre på morgonen, mediterade och sjöng tillsammans, vandrade på allmoserunda i gryningen, till byarna runt klostret, och åt vår dagliga måltid ihop.
Därefter fanns tid för egna aktiviteter, som att sy eller laga munkkåporna, lära sig fler sångtexter utantill, göra gående och sittande meditation, studera buddhismen, och hålla den egna djungelhyddan i gott skick, liksom de få egna sakerna.
–På eftermiddagen möttes vi igen, arbetade med något praktiskt tillsammans, drack te och pratade om Buddhas lära – och på kvällen sjöng och mediterade vi gemensamt. Ibland höll vår abbot föredrag efter meditationen.
–De som enbart uppskattade buddhismen som filosofi blev inte så långvariga i klostret, medan vi som tyckte om den dagliga rutinen hade lättare att trivas. Jag tröttnade aldrig på allmoserundan, ofta var den dagens höjdpunkt. Att sy och färga munkkåpor blev också en kär syssla. På samma sätt som enkelheten i livet var en källa till glädje. Mest värdesatte jag gemenskapen, att få leva med 20–30 likasinnade från 10–15 olika länder. Det var en fantastisk upplevelse!
Ordet kloster är egentligen missvisande, Wat Pah Nanachat fungerar mera som ett andligt värdshus, med en ström av gäster, från Thailand och utlandet. Besökarna bor sida vid sida med munkarna i några dagar, en vecka eller en månad.
Fanns det ingenting som du längtade efter, till exempel sex?
–Något i mig var klokt nog att inte sakna sådant som var helt förbjudet, som till exempel sex. Men det var förvånansvärt lätt att leva med händerna på täcket. Svensk mjölkchoklad däremot, det kunde jag drömma om!
Många munkar blev förälskade, eller hade perioder av intensivt tvivel, och lämnade så småningom. Men inte Natthiko Bhikku, som han då hette. Tvärtom. Han såg sig som en som stannar livet ut, och blev förvånad, och skrämd, när han inom sig hörde en lågmäld men bestämd röst: Nu räcker det, du är klar här, dags att gå vidare.
I oktober 2008 hängde han av sig sin rödbruna munkkåpa och tog på ett par jeans. Båda dessa livsavgörande beslut, att lämna klostret, och att säga upp sig från Aga, kom till honom i intuitionens form, och han kan inte förklara varför han har kommit tillbaka.
–Jag vet inte riktigt. Det var inget jag resonerade mig fram till. Jag kan i efterhand se att det nog handlade om att klosterlivet inte längre var den mest gynnsamma miljön för mitt andliga växande. Det som fungerade för mig som munk kändes nu väl integrerat, och jag behövde inte längre klostret som stöd. Säkert är ödets avsikt att jag skall dela med mig av vad jag lärt mig.
Många här hemma frågar honom varför han har återvänt, vill ha ett klart och redigt svar, nu senast i tv-programmet Sommarkväll med Anne Lundberg, och han försöker freda sig så gott det går. Det gäller för honom att försvara känslan som en avgörande drivkraft, inte helt lätt i Sverige, med en kultur som radikalt skiljer sig från den som rådde i skogsklostret. Där var man betydligt mer ”hjärtstyrd” och lade mindre vikt vid ”människans ständigt pågående tankeflöde”.
–Numera ser jag det som att intellektet är en utmärkt tjänare, men en dålig mästare. Det finns annat att lyssna till.
Sedan berättar han historien om när en Buddha-staty hade donerats till klostret, och skulle transporteras upp på en höjd invid. Den var tung och stor, och man hade hyrt en traktor för att dra den på plats.
–Medan thailändarna högg i och hjälpte till tog några av oss västerländska munkar ett steg tillbaka, och hade synpunkter på hur arbetet kunde göras mer effektivt. Vår abbot hörde oss, och la sin hand på min axel: Natthiko, det viktiga är inte hur effektivt vi genomför detta, utan att alla mår bra efteråt.
Flera gånger under intervjun tänker jag på hur mycket yngre han verkar, än sina 49, och undrar om han ljuger om sin ålder.
–Den reaktionen får jag ofta, och kanske har det att göra med min öppenhet, som kan tas för ungdomlighet. Jag kommer från en tradition utan fasta positioner. Varje situation är helt ny.
Som novis ville han upptäcka Sanningen, och för ett tag flyttade han in till en känd och respekterad munk.
–Så fort jag frågade om något viktigt svarade han: Det beror på... Hemskt frustrerande, men till slut förstod jag.
Ena stunden ger Björn Lindeblad intryck av att vara en klok man med stor självinsikt, i nästa känns han som en mycket ung person, hemkommen efter en lång utlandsvistelse, tillbaka i ett tidigare universum – och ännu inte klar över vad som ska hända härnäst.
–Just nu innehåller mitt liv en hög grad av osäkerhet. I mina mörkaste stunder undrar jag om det var ett misstag att flytta från klostret. Jag har ingen stadig inkomst, ingen egen familj att luta mig emot och frågetecken kring min hälsa.
Sedan tre år tillbaka lider han av sjukdomen ITP, som leder till extremt låga halter av blodplättar, vilket gör att blodet inte koagulerar. Ett vanligt näsblod kan få fatala följder. I februari i år tog ett läkarteam i Malmö bort hans mjälte, och han är nu friskförklarad, även om mängden blodplättar fortfarande ligger under det normala.
I det längsta ville han undvika operation, prövade ett 20-tal österländska kurer, från Reiki och Skenar till akupunktur och kinesiska örter, men var till slut tvungen att förlita sig på västerländsk medicin.
Kändes det steget som ett nederlag, och något som påverkade ditt beslut att lämna klostret?
–Nej. De alternativa behandlingarna hjälpte mig på andra viktiga sätt, det kände jag, även om de inte rådde på blodplättarna. Och det var definitivt annat som fick mig att sluta vara munk.
Vad upptäcker du, nu när du lär känna Sverige igen?
–Jag slås av den hårda individualiseringen. Så mycket som handlar om Jag, Mitt liv, Min livsplan, Mina livsmål. Tempot i samhället har blivit snabbare, och många vänner och bekanta uppskattar faktiskt mitt lite långsammare och mer närvarande sätt. Visste du att den moderna människan andas in dubbelt så ofta som en människa på 1920-talet? Vi är mer andfådda helt enkelt.
–Och så inser jag att jag har tappat nästan allt intresset för att tävla och konkurrera, jag som var så bra en gång i tiden.
Att hålla kontakt med de buddhister som han har kommit nära, att fortsätta vara med ”den andliga familjen”, blir en kommande utmaning, kanske möjlig att klara med hjälp av nätet. Att försöka vara i den andlighet som han har levt i som munk blir en annan - och svårare, tror han själv, eftersom ”det finns så lite i den svenska kulturen som uppmuntrar och stimulerar min andlighet”.
Han fortsätter att meditera några timmar varje dag, och talar om vikten av ”vila i det rena varandet” och vara i ”levande stillhet” – men lever inte längre i celibat, dricker alkohol, har pengar och refererar gärna till judiska, kristna, sufiska och hinduiska vishetslärare när han håller föredrag eller leder retreats.
–Åren som munk har förstås format mig för resten av livet, men jag är inte längre någon talesman för buddhismen, utan känner mig som en fri ande.
På ett sätt är han i samma situation som efter uppbrottet från Aga. Också denna gång på väg mot något som han ännu inte ser framför sig.
–Men jag har tillit, och känner oftast att det här blir bra. Jag tror det kommer att göra mig gott att stå på egna ben, och fatta egna beslut. Fast det är klart, ibland blir mina vänner otåliga och klagar på att det inte händer någonting i mitt liv. Som om vi kan råda över allt. Saker inträffar. I själva verket står mycket av det som sker i mitt liv helt utanför min kontroll.
Hur ska jag börja artikeln, tänker jag efteråt i bilen på väg därifrån. Kanske med det han sa på slutet, om att osäkerheten är oundviklig, vi vet ju inte ens vad nästa tanke eller känsla blir. Men oron är valfri.
Eller ska jag inleda med hur genuint glad han verkade, när vi sågs på parkeringen?
