Det har nog undgått de flesta, men det har alldeles nyligen kommit en dvd med en ny turnédokumentär om britpopcombon Oasis. Sångaren Liam Gallagher intervjuades i samband med detta av den engelska månadstidningen Mojo där journalisten Sylvie Simmons aningen chockad försöker förklara för honom vilka de fyra årstiderna är och vad som skiljer dem åt. Liam tror att han gillar våren, men han är inte helt säker på exakt vilken av dem den är.

–Är våren den där det blir lite varmare och massa grejer börjar leva? Jamen, då gillar jag den mest, säger han gravallvarligt och beställer ett fjortonde glas rött vin från baren.

Samtidigt, inte långt därifrån tappar den så manodepressivt tribaltatuerade underhållaren Robbie Williams spelkulorna ännu en gång och en som vanligt alldeles väck Keith Richards ramlar ner från en palm.

Liam Gallagher utsågs i en omröstning bland brittiska tv-tittare till en av alla tiders ”wittiest people”, i sällskap av bland annat Oscar Wilde. Och Robbie, för att inte tala om Keith och den yngre arvtagaren Pete Doherty, är i all sin förutsägbarhet älskade av en hel värld just för sin trasighet.

När dessa vuxna pojkar beter sig riktigt imponerande korkat är det ju enligt alla normer bara charmigt. Eller i allra värsta fall – om du frågar, säg, en djupt troende högerextremist – är de möjligen ofrivilliga offer för den så kallade rockmyten. Det är liksom en traditionell yrkesskada. När Britney Spears på andra sidan Atlanten handlöst tappar och rakar av sig håret, attackerar sin omgivning med paraplyer, flashar aningen för mycket hud i bilbaksäten och söker ett anonymt jobb som nattportier i en rosa bukett är hon bara skvatt galen.

Hon är det av ett enda skäl – det finns ingen historik att luta sig mot. Sällan har det varit så uppenbart som i fallet Britney Spears just nu. Att jämförelsen med Judy Garland måste rullas ut med jämna mellanrum är talande för hur en matriarkal pophistorik fortfarande väntar på att skrivas.

Till dess röstas Britney inte fram till det minsta ”witty” någonstans. Hon får nöja sig med titeln The World’s worst celebrity role model parent. En titel som, bör det påpekas, nästan uteslutande har delats ut till kvinnor.