Musikbranschen, följt av dataspels-, film- och nu senast bokbranschen, har legat nergrävda i skyttegravarna i tio år i ett sammantaget rätt misslyckat krig mot piratkopieringen på nätet. Hittills har strategin varit att sänka fildelningssajter som The Pirate bay eller Napster och att sätta dit enskilda fildelare.

Men den illegala spridningen av upphovsrättsinnehavarnas alster har bara fortsatt, och inte har man vunnit några opinionsmässiga framgångar genom att bötfälla finniga tonårspojkar och aningslösa farmödrar.

Stop online piracy act, Sopa, som är på väg att klubbas i USA siktar således på mellanhänderna istället för på dem som faktiskt bryter mot lagen. Nu är det internetoperatörerna som levererar bredbandet in i våra hem, sökmotorer som Google och sociala medier som Facebook som ska hållas ansvariga för att de förmedlar upphovsrättskyddat material utan tillstånd.

Den svenska Ipred-lagen från 2009 är däremot ett exempel från den gamla skolan. Visserligen tvingar den internetleverantörerna att lämna ut personuppgifter om sina kunder, men de som ska åtalas är här fortfarande de enskilda fildelarna, inte teknikbolagen.

Konflikten Hollywood–Silicon Valley där två kreativa branscher står mot varandra – kulturskaparna vs teknikföretagen – har alltid legat till grund för hela fildelningsdebatten och framträder i och med Sopa tydligare än någonsin. Diskussionen känns också igen från det strandande svenska filmavtalet, där de som skapar innehållet (filmproducenterna) beskyller de som sprider det (bredbandsleverantörerna) för att snylta utan att betala.

Vem som är David och vem som är Goliat beror förstås på vem du frågar. Nätaktivister förfasas gärna över ”upphovsrättslobbyns” miljardsatsningar, medan upphovsrättsorganisationerna beskyller telekom- och teknikföretag som Telia och Ericsson för att gömma sig bakom fina ord om yttrandefrihet och integritet när de i själva verket bara är ute efter att tjäna pengar.

Hur stor inverkan amerikanska Sopa egentligen kommer att få är oklart. Kjell Häglund, redaktör på bloggen Weird science, var den som fick fart på Sopa-debatten i Sverige för några veckor sedan. I en krönika i tidningen Journalisten levererade han en skräckinjagande dystopi där Facebook och Youtube inte längre kommer att ha några film- och musiklänkar alls. Fast i kommentarsfältet längre ner skriver han själv att han ”givetvis” inte tror att hans dramatiska skildring kommer att besannas.

Samtidigt kommer lagen oundvikligen att få konsekvenser även för svenska surfare eftersom många av de internettjänster vi tillbringar huvuddelen av vår uppkopplade tid på är amerikanska. Jättar som Apple, Facebook och Youtube filtrerar redan internet åt oss och utövar en egenpåtagen censur av exempelvis nakenbilder. Risken är att internet smalnar av ytterligare om rädslan att bli stämd driver fram än mer självcensur, där även material som är tillåtet att sprida tas bort för att vara på den säkra sidan. Ett hårdare reglerat internet kan också hämma framtida innovationer.

Än en gång illustreras hur förtvivlat svårt det är att försöka överföra gamla affärsmodeller och lagar till den revolutionerande digitala världen, och hur ingen ännu tycks sitta på någon vidare smart lösning.