Det sveper in en fläkt av schampo i hotellsviten på Kungsgatan i Stockholm när Jeanette Winterson stiger in med sitt lockiga hår ostyrigt bakåtkammat.

Doften är inte från morgonduschen hemma i London. Det är efter lunch och hon anlände Arlanda för bara några timmar sedan och har redan hunnit med ett besök på hotellets gym. Hon mixtrar lite med en omöjlig termos, vill sedan spotta ut det äckliga kaffet, men dricker ändå när hon har slagit sig ned i en röd fåtölj. Hon lär behöva en koffeinkick.

Sedan ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” kom ut i Storbritannien för snart ett år sedan har hon varit på ständig resande fot, i land efter land. Om och om igen berättat om det som är hennes egen historia, hur hon växte upp i en nedgången industrihåla i norra England, med en ond och galen frireligiös adoptivmamma, hon som när hon fick klart för sig att adoptivdottern var lesbisk sa: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”. Då var Jeanette Winterson 16 år och tvingades flytta hemifrån.

Att dra de där historierna och att lyssna på läsare som slänger upp sina hjärtan på vid gavel kräver rutiner har hon märkt, därav gymbesöket.

– Läsare verkar alltid ha känt att de kan fråga mig om vad som helst, det är bra. Men nu har jag blivit en biktstol. Boken har satt igång en massa tankar hos många läsare, om deras besvikelser över sin egen barndom, sina misslyckanden som föräldrar...

– Det har fått mig att inse hur mycket sorg det finns i världen, inte så att alla går runt och är deprimerade, men många bär på olika sorger och vet inte var de ska göra av dem. Jag tror att det är en av litteraturens funktioner, att vara en plats där man kan placera sin sorg, förklarar hon och levererar därmed det första i raden av argument för hur viktig skönlitteraturen är.

Hon kunde själv aldrig föreställa sig att hennes berättelse skulle anses så gripande för så många olika människor över hela världen. Hon tar en klunk av kaffet, det äckliga, och berättar att den till och med fascinerat människor i Kina.

– Där känner många att de måste vara för normala och funderar på vad personlig lycka innebär. Att man blir västerländsk och får rätten till sitt eget liv?

Jeanette Winterson debuterade 1985 med ”Det finns annan frukt än apelsiner”. Även den handlar om en ung kvinna, Jeanette, i en engelsk arbetarklassort med en svårt religiös mamma. Också den Jeanette blir kär i en annan flicka. Den innebar ett stort genombrott, tilldelades Whitbread award för bästa debutroman och blev därefter en omtalad tv-serie med samma titel.

I sin nya bok kallar hon ”Det finns annan frukt än apelsiner” för en ”cover story” av sitt liv: ”Den andra berättelsen är för smärtsam. Jag kunde inte överleva den.”

Hennes adoptivmoder blev rasande över publiceringen. Då 26-åriga Jeanette Winterson kunde inte förstå varför.

– Barn vill ju göra sina föräldrar nöjda. Jag trodde hon skulle vara stolt över att jag studerade i Oxford och att jag skrev. Hon hatade ju själv att vara fast i en liten stad i ett litet liv. Men du vet, mödrar... De vill att man ska frigöras, men när det väl händer känner de sig svikna.

En cover story alltså. Förvånande nog utbrister hon nu samma sak om det som på det svenska omslaget lanseras som en självbiografi och det som har många bekräftade likheter med hennes så kallade verkliga liv både i dag och då.

Fast även ”Det finns annan frukt än apelsiner” lästes som en självbiografi. Inte helt oväntat, kvinnor förväntas alltid skriva om sina egna erfarenheter. Män anses alltid skriva om något större och mer allmänt, konstaterar Jeanette Winterson.

– Fast jag tyckte att det var väldigt fantasilöst att man inte kunde använda sig själv som en romanfigur, att om man använde sitt eget namn så måste det handla om en själv. En massa män har ju gjort det, som Henry Miller, Saul Bellow, Martin Amis, Paul Auster... Och deras verk betraktas som djärva, fantastiska exempel på metafiktion.

– Det är dessutom fortfarande så att män inte läser kvinnor. En massa män har kommit fram till mig och sagt att de älskar det jag skriver och jag kan tydligt se att de inte läst något av det. De gillar bara själva idén av att ha läst det.

Hon skrattar, det gör hon ofta och gärna, och ler på ett sätt som når de mörkbruna ögonen och övertygar om att hon menar allvar med det hon påstår: att själva livet gör henne lycklig.

– Men om jag skulle ha kallat den här för en självbiografi skulle alla ha sagt: ”Äsch, hon hittar bara på.” Och kallar jag det en roman då säger alla: ”Åh nej, det där är helt klart berättelsen om hennes liv!”

Jeanette Winterson menar att alla författare gör som hon: skriver samma historia om och om igen. Men inte riktigt, vad fick henne att ge sig på samma historia som i debuten, men nu flera decennier senare och med bearbetade minnen?

En anledning var att hon i samband med sin adoptivpappas död hittade adoptionspapprena. Boken blir också till en detektivjakt, skriven i realtid, på de biologiska föräldrarna. Hon påverkades så på djupet av sökandet att hon blev tvungen att skriva.

– Vissa tar en promenad eller går och simmar för att gå ned i varv. Jag lugnar ned mig av att sätta mig ned och skriva. Så egentligen började skrivandet bara som ett slags reaktion på en jobbig situation, det var inget jag hade funderat på innan jag gjorde det. Jag var inte olycklig eller höll på att bli galen, det kändes bara väldigt olustigt. Jag tror inte jag kommer bli galen igen, säger hon med hänvisning till att hon 2008 faktiskt försökte ta livet av sig, något hon skriver om i boken och som också var ett slags vändpunkt.

Det hon berättar är väldigt intimt, ofta får man intrycket att hon inte väjer för något. Samtidigt har hon valt att utesluta 25 år av sitt liv fram till de senaste åren.

– Varför måste memoarer följa ett visst mönster? Det är min historia, så varför skulle jag inte få skippa 25 år?

Som läsare blir man nästan besviken över att Jeanette Winterson försonas med sin nu sedan många år döda men i livet förfärliga adoptivmor. Hon kallar henne ett monster men är inte bitter utan tacksam, det var adoptivmodern som fick henne att fly till litteraturen, redan tidigt började hon i smyg läsa alla engelska prosaförfattare från A-Z på biblioteket. Hon är övertygad: Utan Mrs Winterson skulle hon aldrig ha blivit den författare hon är i dag.

– Jag var tvungen att hitta på mina egna historier för att fly hennes. Hon hade dessutom alla historier i Bibeln, det är en tuff utmanare! Man måste vara bra om man ska tävla mot Bibeln.

Hon lutar sig fram, drar handen genom de otämjbara lockarna och funderar snabbt på frågan om vad Mrs Winterson skulle ha tyckt om ”Varför vara lycklig”. Konstaterar att hon inte skulle ha gillat den. Så ångrar hon sig:

– På ett sätt skulle hon nog ha tyckt om att hon blev en romanfigur, jag har gett henne en plats i historien. Hon ville ju inte vara en nobody, säger hon och skrattar högt.

– Fast hon skulle fortfarande säga att min framgång kom från djävulen, tillägger hon och det är svårt att inte påminnas om den utsatta flickan Jeanette, hon som i dag verkar ha blivit stark som en gummigren som aldrig går av.

Så vad skulle hon själv ha blivit om hon inte hade hittat de engelska prosaförfattarna från A-Z? Svaret är sekundsnabbt: ”En obarmhärtig fastighetsentreprenör, en mardröm!”

Hon är säker på att hon hade flytt hålan i norra England och hon hade nog studerat. Men hon hade inte haft förmåga till medkänsla eller att uppleva det vackra i livet.

– Jag hade sett till att tjäna en massa pengar för att kompensera för allt, det är ju det arbetarklassbarn gör. Jag har lite av det draget, jag har haft två Porsche! Medelklassbarn gör något vettigt med sina pengar, men jag köper en lyxig bil!

Jeanette Winterson skrev ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” utan att veta hur den skulle sluta. Så brukar hon göra när hon skriver, med skillnaden att den här historien handlade om hennes liv. Slutet överraskade henne, avslöjar hon med ett leende.

När jag påstår att det är ett lyckligt slut håller hon däremot inte med. Hon har fortfarande viss kontakt med sin biologiska mamma. Men det finns inget lyckligt slut på en sådan här historia, 50 år är för lång tid att ta igen.

– Min biologiska mamma önskar att vi skulle vara närmare varandra, att boken skulle ha fått ett annat slut. Hon har en stor familj. Min bild av helvetet är en stor familj! Min familj är mina vänner, så är det ju för många som homosexuella. Hon har inte kunna acceptera det.

Slutorden i boken lyder: ”Jag har ingen aning om vad som nu kommer att ske.” Men en tröstande sak vet hon i alla fall numera, hon var önskad av sin biologiska mamma.

Hon verkar också ha lärt sig att älska. I boken berättar hon hur hon det tar slut med flickvännen och hur hon sedan träffar Susie Orbach, psykoterapeut och författare, uppmärksammad för sin bok ”Fetma är en kvinnofråga”. Den nya förälskelsen var avgörande för att boken blev av. Utan henne hade hon aldrig orkat gå vidare i jakten på sin biologiska mamma, berättar hon nu.

Hon vet därtill att hon längtar efter november. För efter att hon då har filmats för en dokumentär baserad på ”Varför vara lycklig” som ska gå på BBC, och dessutom hunnit med en turné i Mexiko ska hon dra sig tillbaka i sitt hus i Gloucestershire i sydvästra England, sätta sig i skrivstugan med en kamin och ett skrivbord och äntligen se vad som dyker upp i hennes huvud. Hon har inte hunnit skriva något skönlitterärt det senaste året. Men det kommer inte att börja med skrivkramp. Det har hon, som har skrivit runt 20 romaner sedan debuten, aldrig lidit av, berättar hon när hon vigt hoppar upp i svitens djupa fönster för att posera för fotografen Karin Grip.

– Jag ska bara titta tvärs över trådgården, ut i skogen, och se vad som kommer. Det blir underbart. Eller vem vet? Det kanske bara blir dravel. Det är därför jag har en kamin, då kan jag kasta det i lågorna.

Hon tror heller inte att hon kommer få svårt att skriva för att hon nu har berättat om och bearbetat en så stor del av sitt liv i ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”:

– Jag kommer alltid att fortsätta skriva om samma slags teman. Sådant som förlåtelse och svek, vem man kan lita på och hur man älskar kommer alltid att snurra i mitt huvud.

Är hon lycklig och normal när hon sitter där vid sitt skrivbord då? Hon har haft ett lyckligt år, men skrattar ihåligt åt den fåniga frågan.

– Ingen kan väl vara det om man pratar om sig själv hela tiden. Det ska bli så skönt att sluta prata om mig.