En nykomling på modeveckan som inleds i Stockholm imorgon styr upp en komplett couturevisning från friggeboden på föräldrarnas tomt, en annan försöker ändra inriktning på ett etablerat märke som bär företrädarens namn. Ytterligare en får inte vara med på det officiella schemat – men tänker visa ändå. De senaste veckorna har det klippts och svurits i svenska modemärkens ateljéer och förberedelserna inför den korta men djupt koncentrerade stund då märkenas nya kollektioner ska visas har gått in i sin hysteriska slutfas. Trots att det kostar stora summor att delta i modeveckan väljer de flesta svenska modeskaparna fortfarande att visa sina kläder med hjälp av en traditionell visning.
En debutant på den svenska visningsveckan är Fadi el Khoury, som tar emot SvD i syateljén LilaRo på S:t Eriksgatan. Hans halvtimmeslånga besök i den lilla källarlokalen är ett av många stopp på vad som bäst beskrivs som en kringflackande tillverkningsturné i Asien och Europa. Målet är en lyckad debut på mode-veckan och med det följer uppoffringar som att ”prioritera kollektionen framför sig själv”. Trots besök på en rad exotiska platser, däribland Bombay, är det en noppig stickad tröja från just LilaRos ateljé som utgör grunden i kollektionen. Det melerade pastellfärgade plagget, som ser ut att vara från 1980-talet, hittades av en slump och ligger nu likt ett utställningsobjekt på ett arbetsbord tillsammans med 21 tygremsor färgade i olika nyanser – som alla påminner om garnets blekta toner. Färgskalan kommer dock att ändras flera gånger under de närmaste veckorna. Kollektionen transformeras ända fram till visningsdagen – Fadi säger sig vara besatt av bättre lösningar.
Under 2012 har Fadi el Khoury gått från att vara relativt okänd på den svenska modescenen till att bli en designer det pratas om. I våras lanserade NK ett projekt som gick under namnet couture – sömnadskonst – tillsammans med el Khoury och Lars Wallin. Här erbjöds måttsydda kreationer – made to measure – liksom den intima processen att skapa ett plagg från grunden med någon av kreatörerna – en upplevelse som kostade minst 30000 kr. Hantverksprojektet genererade utrymme i många modetidningar, vilket gav Fadi epitet som couturekung och är en anledning till att nykomlingen fått prestigeuppdraget att inviga säsongens visningsvecka. De 17 entréerna på catwalken måste bli ”perfekta” och hela sommaren har Fadi stressat mellan skräddare i Bologna, broderare i Bombay och sitt föräldrahem i Sigtuna där han bor i en stuga på tomten de få nätter han inte är på resande fot.
Ambitionen med att införa couture under modeveckan är att hitta kunder och inköpare, men visningen ska också bevisa att sömnadskonsten platsar på nordligare breddgrader 2012.
–När varje märke blir mer individualistiskt blir svenskt mode starkare. Det är bättre att vi erbjuder en mångsidighet än klumpas ihop. Jag ser inga begränsningar för det svenska modet, säger Fadi och berättar att två italienska skräddare, som även jobbar med modehuset Viktor & Rolf, kommer till Sverige för att hjälpa till med hans visning.
I kedjetäta Sverige, där konsumenter fokuserar på pris och snabba trender, är Fadi el Khoury en designer som går mot strömmen. Under sommarens många samtal nämner han ofta plaggets insida – ”den verkliga lyxen som avslöjar minsta slarv” och tillfredsställelsen i att jobba med människor som har yrkesstolthet. Fadi inspireras av broderi-kungen François Lesage – som arbetade bland annat för Chanel – och modeskaparen Christian Dior som brukade dekorera sina visningar med blommor från den egna trädgården i Normandie. Fadis visning ska också rymma såväl broderade kreationer och blommor som stimulerar luktsinnet, avslöjar han.
Med en utbildning från Esmod i Paris – som han sökte upp under en skolresa på gymnasiet – och arbetserfarenhet som lärling hos några av världens mest respekterade designer, däribland John Galliano och Alber Elbaz, var hans fokus hela tiden inställt på att återvända till Sverige och tillämpa kunskaperna från Frankrike. Trots att det finns en vag förhoppning om att visningsbesökarna ska förflyttas till 1950-talets Paris är Fadi inte någon romantisk drömmare. Plaggen han bär är lika välkoordinerade som en proper man i Milano, korkskruvarna välfriserade och de trendiga glasögonen på plats.
Det är vid två tillfällen varje år som Sveriges modejournalister, stajlister och inköpare samlas för att se kollektionerna för nästa säsong. I augusti visas vårmodet och i januari höstmodet. För de allra flesta svenska märken innebär en visning förutom en stor utgift även en kraftansträngning, men eftersom branschen är samlad väljer många ändå att satsa. Jenny Grettve säger att hon behöver uppmärksamheten som en visning under modeveckan i Stockholm kan generera. Hon är bosatt i Malmö men är på en rekognoseringsrunda för att klura ut hur opera-sångerskan Ellinor Edström-Schuller, ett piano med tillhörande pianist, trästegar och vänner som agerar modeller ska få plats utanför modeveckans epicentrum Berns i Stockholm. Det är här hon inledningsvis planerar sin gerillavisning – ett event som inte är en del av det officiella schemat. Originalplanen är att sällskapet ska promenera från en kompis lägenhet, gå längs Regeringsgatan, över Norrmalmstorg och slutligen anlända till området kring Berns – men veckan före visningen får hon inte det polistillstånd hon hoppats på och byter till hemlig plats.
Jenny fick även nej från arrangörerna bakom modeveckan då hon ansökte om att få ingå i det officiella schemat. Någon traditionell visning med catwalk och gäster från branschen utplacerade efter rang hade det oavsett forum inte blivit tal om för hennes del.
–Det sticker i ögonen att företag lägger ned 100000 kronor på en visning som varar i tio minuter. Ska samhället verkligen se ut så?
Jenny Grettve har bestämda ögon men ett blygt leende och beskriver sig själv som ”tvärt-emot, på ett snällt sätt”. Trebarnsmamman har precis passerat 30 och förutom eget märke har hon även hunnit utforska en yrkesbana som pianist och arkitekt. Mångsidigheten beror delvis på egna infall, men hon tror också att den kommer sig av att kulturarbetare i Malmö saknar begränsande struktur i form av traditioner och förväntningar på hur saker ska vara och att det bidrar till ett tillåtande kreativt klimat. Malmös modescen växer och allt fler designer – däribland hon själv och Altewai Saome – ser inte någon anledning att flytta. Provokativa utspel görs dock i huvudstaden, delvis för att Stockholmarna är mer ”lättchockerade”.
Visst gillar kreatören Jenny att utmana en bransch som fortfarande är förvånansvärt traditionell, men gerillavisningen är också taktik då hon som designer behöver uppmärksamhet från de journalister och bloggare som samlas under modeveckan. Två och en halv dag i Stockholm räcker för att ”röra om”.
Vårkollektionen är inspirerad av kompositören och sjubarnsmamman Clara Schumann – vars bekantskap Jenny gjorde tack vare en pianolärare för femton år sedan. Fram till visningsdagen är kollektionen hemlig, men Jenny visar en bild på en modell iklädd en vit tvådelad kreation. Långkjolen och tunikan påminner om något som en kvinna skulle ha burit vid sekelskiftet, men trycket med nakna kvinnor som ringlar sig runt tunikan känns allt annat än nostalgiskt. Idén är att blanda propert och provokativt och tillsammans med en fotograf i Malmö har motivet jobbats fram.
Motsatser fascinerar Jenny och när hon beskriver kollektionen använder hon även andra, som offentligt/privat, sekelskiftesvitt/neonfärger.
–Jag tycker att det är obehagligt när människor inte tänker själva utan gör saker likt maskiner. Obehaget ligger djupt i mig och det triggar mig att se hur långt jag kan gå.
Under modeveckan i Stockholm arrangeras över trettio visningar plus ett okänt antal gerillavisningar. De allra flesta arrangemang är stängda för allmänheten, precis som i Paris i mitten av 1800-talet då de allra första visningarna – som kallades modeparader – anordnades för societeten. Det var under tidigt 1900-tal som couturisten Jeanne Paquin öppnade visningarna för media och hon följdes snart av designern Paul Poiret som förädlade dem till de shower vi vant oss vid idag.
Den första samlade modeveckan kallades Fashion Fête och arrangerades 1914 i New York av en före detta Vogue-redaktör. Först efter andra världskriget kom modeveckorna igång på allvar. På 1990-talet hakade sponsorerna på och New York, London, Milano och Paris fyllde sina scheman med hundratals designer och började leverera mode på löpande band. Kort därefter började en rad huvudstäder världen över – däribland Stockholm och Ulan Bator – satsa på samlade visningar. Det är de många visningsveckorna som gör att Stockholms modevecka framför allt är en inhemsk affär. New York, London, Milano och Paris dominerar fortfarande och även om arrangörerna bakom modeveckan i Stockholm sponsrar internationella bloggare och journalister att komma hit, bevakar redaktörer av rang fortfarande bara de fyra dominerande städerna. Tack vare nätet kan dock bilder från Stockholm nå modepressen världen över.
Med tanke på hur många svenska modemärken som lägger ner innan de hunnit bli tre år är JLindeberg, som funnits sedan 1996, ett ovanligt inslag. Holländaren Jessy Heuvelink, märkets chefsdesigner, tar emot i de pampiga lokalerna som ligger vägg i vägg med Fotografiska.
–Förra gången jag hade ett viktigt möte hamnade jag under en sopbil. Den här gången hoppade cykelkedjan av och jag har olja på händerna, säger designern samtidigt som han försöker torka bort spåren av morgonens cykeläventyr.
Jessy Heuvelink är klädd i olika nyanser av blått: upprullade byxor, skjorta och väst. Armarna är märkta med tatueringar, däribland två ormar som ska skydda mot onda andar, en skarabé för tur och texten earth, heaven and beyond som en hyllning till mormor och morfar.
Hans väg till Sverige gick via Paris och Christian Lacroix, Montana och Viktor & Rolf. Jessy säger att han levde på en hamburgare om dagen och eftersom han inte kunde försörja sig åkte han vidare till Adidas i Nürnberg tills han för sju år sedan nådde slutdestinationen Stockholm. Jessy har behövt åren här för att gå från golfdesigner till ansiktet utåt, men också för att lära sig att förmedla Sverige i kläder och förstå kulturen. Inom tre år ska JLindeberg öppna 25–30 butiker i Kina och även om kreationerna måste anpassas till Kina är det svenska som säljer och alla kollektioner har därför fortfarande ett svenskt tema. Vårkollektionen heter ”Sweden from above” och är inspirerad av en bok av fotografen Lars Bygdemark som Jessy upptäckte en dag när han åt lunch på Fotografiska. Bygdemark skildrar det svenska landskapet uppifrån.
–Motorvägar som skär genom landskapet har jag översatt till dragkedjor och fält av olika sädeslag har jag gjort till färgblock.
Till skillnad från Johan Lindeberg, som enligt Jessy förmedlande förändring som ”nya byxlängder varje säsong”, strävar han efter ett långsamt mode. Det är också en anledning till att han valt att träda fram som en symbol för märket.
Tre veckor före modeveckan har Jessy och hans kollegor sitt första möte om visningen. Enligt honom är det inte sent eftersom det finns inarbetade rutiner, de kan dessutom, till skillnad från mindre märken, räkna med publik. Modehuset skulle kunna utmana sig själva med en visning utomlands, men Jessy tycker att de ska stanna i Stockholm eftersom de fortfarande behöver kommunicera vad modehuset står för med honom som chefsdesigner. Trygghet ger inte nerv, så Jessy ser till att öka pulsen genom att ändra visningen ända fram till dess att modellerna gör entré på catwalken.
–Är allt klart tre veckor innan kommer jag ifrågasätta allt två dagar innan – eller tröttna. Jag måste vara i rörelse.
En annan som söker energi i rörelsen är Fadi el Khoury. När vi talas vid en sista gång före visningen är klockan halv ett på natten och han har precis rest från Italien för ett dygn i Stockholm. Han har varit vaken sedan klockan fyra och från stugan på föräldrarnas tomt skickar han jobbmejl samtidigt som han svarar på mina frågor. Trots att det bara återstår två veckor till visningen är kollektionen långt ifrån färdig. Broderarna i Bombay måste hinna klart, skräddarna från Italien anlända och Fadi själv måste orka med.
–Det är mycket kvar, men jag är inte trött än. Jag är extremt passionerad. Det går inte att vara medelmåttig och lagom om något ska kännas som att det är på riktigt.
Imorgon öppnar Fadi el Khoury modeveckan i Stockholm, på tisdag visar Jessy Heuvelink kollektionen Sweden from above och på onsdag arrangerar Jenny Grettve sin gerillavisning. Under tio minuter – en modevisnings genomsnittliga längd – kommer det stå klart om minuterna varit värda sommarens slit.
