Gryning en juninatt 1969. Polisen gör ett av sina regelbundna tillslag på Stonewall Inn, en maffia-ägd bar i Greenwich Village i New York. Men homofilerna, som de kallades då, hade fått nog. De slog tillbaka och Stonewall-upploppen betecknas numera som startpunkten för den moderna gayrörelsen.

I sommar kommer 40-årsminnet av protesterna att firas på olika håll i USA. Det påpekas dock, med viss skärpa, att kampen inleddes långt tidigare i huvudstaden av dr Frank Kameny – som avskedades i samband med en utrensning av homosexuella i förvaltningen.

–Vi är ju inte brottslingar längre som vi var då, konstaterar den nu 84-årige Frank Kameny med viss ironi.

Den osannolika utvecklingen under de gångna åren fick också något av ett lyckligt sagoboksslut, säger han om det faktum att den myndighet han fick sparken från numera har en homosexuell chef.

–Men ett viktigt område återstår – frågan om homosexuella i militären är inte löst, tillägger Frank Kameny.

På väggarna i det galleri vi träffas, Artists Inn Residence Gallery, hänger mer än 30 år gamla textade plakat om just den saken, alltså att homosexuella inte får tjäna sitt land, varken då, under brinnande Vietnamkrig, eller nu. 15 miljoner utestängs från militärtjänstgöring, heter det i ett brev om en demonstration utanför Vita huset redan 1965.

Kameny gick i bräschen för sina olycksbröder och -systrar när homosexualitet stämplades som en psykisk sjukdom och var förbjudet i alla delstater utom Illinois fram till slutet av 1960-talet. Hur vågade han?

–Alla frågar det. Men min hållning har alltid varit: en tro på min egen intellektuella förmåga och en ovilja att anpassa mig till samhället, svarar Frank Kameny.

Protestskyltarna, märkena med Kamenys slogan Gay is good och breven som visas i galleriet ingår i samlingen Kameny Papers Project. En del av dessa papper finns redan i det stora Smithsonian- museets samlingar och en del väntas bli grundstomme i ett planerat HBT-museum i Washington.

–Frank Kameny är vår Rosa Parks eller Martin Luther King, säger David Carter med en parallell till förgrundsgestalterna i medborgarrättsrörelsen.

Det är David Carter som sammanställt materialet i utställningen och efter sin bok om Stonewallupproret arbetar han med en biografi om Kameny. Det viktiga med Stonewall var, säger han, att upproret blev en katalysator och att antalet homosexuella kampgrupper steg från ett 60-tal till 1500 på kort tid.

–Jag anser att gays borde bli mer, inte mindre, militanta. Om man tittar i gaypressen så handlar det mesta om ytligheter, som resor, barer, restauranger, framhåller David Carter som menar att USA blivit allt konservativare från Ronald Reagan och framåt – och att homosexuella fortfarande inte åtnjuter mer federalt skydd för sina rättigheter än för 40 år sedan.

Under förra årets valrörelse utlovade Barack Obama att han skulle försvara homorättigheter, men nu breder besvikelsen ut sig i HBT-organisationer och senast häromdagen instämde den inflytelserika tidningen New York Times på ledarplats. Det gäller oviljan att skrota dels Bill Clinton-kompromissen i försvaret – ”Don’t ask, don’t tell” – dels lagen som gör det möjligt för delstater att vägra godkänna homoäktenskap, Defense of marriage act.

Men Frank Kameny tycker att Obama bör få mer tid på sig.

–Han tvingades ta över en förfärlig röra och vi måste avvakta lite – för övrigt är det kongressen som måste stå för det rent formella beslutet.

Och det kommer?

–Ja.