–Jävla Carolaaaaaaaaa!

Sara Lindh står barfota och vitklädd och snyftar på Teater Giljotins scen i Stockholm. Hon har misslyckats med att bli frälst i Pingstkyrkan, hon kunde inte släppa tankarna på Carola Häggkvist som stod på kyrkans scen.

Under en dryg timme är Sara Lindh ensam på Giljotin med sin glansiga, röda ukulele. Hon inleder genom att med vit krita rita ett kors på golvet och skriver sedan med samma krita årtal efter årtal som har varit viktiga i hennes och artistens liv. Som 1966, när Carola föds med fina röstresurser och 1967, när Sara Lindh föds med ett svagt kvackande läte.

I monologen, som regisseras av hennes vän dramatikern och regissören Jonna Nordenskiöld, berättar hon sedan med musik, text, humor och allvar om hur hon växer upp i idylliska, norrländska Bedum, går i söndagsskolan och får veta att inför Gud är vi alla ”mycket, mycket små”, om hur hennes föräldrar skiljer sig och hur hon därmed blir barn till en avfälling.

Därefter fram till 2008:

–Carola tar time out och gör upp med alla. Jag tar time out och gör upp med mig själv, säger Sara Lindh med tonlös röst.

Efter en lång tid av kul men hårt arbete, bland annat med succén Cabaret på Tyrol, hade Sara Lindh kommit till ett akut läge.

–Jag hade alltid trott att jag var en stark person. Men när det verkligen gällde slog jag alltid bara på mig själv. Jag insåg att om jag skulle orka stå på scenen så måste jag våga titta på mina brister och bli vän med dem, säger hon när vi sitter i teaterns café efter repetitionerna.

Osäkerheten kan förvåna dem som sett Sara Lindh ge av sig själv i stora uppsättningar och i humorfyllda enkvinnaskabaréer. Hon är medveten om det, men betonar att det inte har något med det inre tvivlet att göra.

–Jag brände ut mig själv på olika sätt och hade krav på mig att jag skulle vara duktig, god, klok, snäll... Man ska vara en bra mamma, en bra fru och jätteduktig på jobbet. Jag har varit för kompetent för mitt eget bästa.

Hon kunde knappt gå utanför dörren och blev sjukskriven. Samtidigt var hon gravid med tredje barnet och fyllde 40. Hon skrattar högt och säger att det var allt på en gång.

Det var då hon började skriva. Till sin egen förvåning. Genom skrivandet kunde hon rannsaka hur hon såg på sig själv.

–Jag vågade gå in i de smärtsamma situationerna och till slut skratta åt dem. I mitt liv är just humorn en viktig ingrediens och det använder jag också på scenen.

Att det skulle bli en föreställning av skrivandet kom smygande. Nu hoppas hon att publiken ska känna igen sig och kunna säga ”Så här ser jag på mig själv bakom den här fasaden”.

En viktig del i Sara Lindhs uppgörelse med sig själv är att hon inte längre är troende. Vad händer om man ifrågasätter hela Bibeln? säger hon och slår ut med armarna i den beigea soffa där hon är uppkrupen.

–Jag tror att det är sagor, Jesus har kanske funnits och var en karismatisk person på den tiden han levde. Men jag tror inte det finns ett himmelrike och ett helvete långt ner i underjorden. Jag tror att himlen och helvetet finns i allra högsta grad här på jorden och att det är vi som skapar det.

Det har varit en svår process för henne att sluta rikta sina samtal uppåt. ”Att ta av sig sin tro” är mycket svårare än i att gå in i en tro, slår hon fast.

Vad tror du djupt troende tycker om föreställningen?

–Man når nog inte dem som är djupast inne i det. Däremot befinner sig ju många i ett slags gränsland, med dem hoppas jag vi kan ha en diskussion om vad tro är.

Ser du tron som bara något negativt för dig?

–Nej. Men i ett längre perspektiv för att växa som människa var jag tvungen att bestämma mig. Det här är min historia, det är viktigt att påpeka.

På scenens bakre vägg hänger omslaget till Carolas debutalbum Främling. Att Carola kom in i pjäsen var självklart. När Sara Lindh växte upp fanns det inte så många andra sångerskor man kunde jämföra sig med.

–När jag var 15 år ville jag vara med i Melodifestivalen. Carola var 16 och vann hela skiten! Det är ju stort.

Hon är noga med att inflika att hon inte är ute efter att hänga ut Carola, utan bara använder bilden av henne.

–Hon är en sådan ikon, vi skulle lika gärna ha kunnat välja Jesus. Ens eget liv blir så tydligt när man projicerar det på någon annans.

Tror du hon kommer på premiären?

–Nej. Hon vet om att vi spelar, men det handlar ju inte om henne egentligen.

Däremot tror Sara Lindh att hon själv kommer att skriva mer. Hon tycker att det har varit häftigt att i vuxen ålder upptäcka nya sidor hos sig själv.

–Det är en del av det här att inte be om ursäkt för sig själv. I och med att jag nu har sagt upp min bekantskap med Gud så har jag bara det här livet på mig – och då vill jag leva det utan att be om ursäkt för mig själv. Det är inte säkert jag lyckas hela tiden, men det är min strävan.