”Den hemlige kocken”, skriven av Mats-Eric Nilsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, synliggjorde vad den mat vi äter egentligen innehåller. Boken ruskade om inte bara konsumenterna, utan även livsmedelsindustrin. Få böcker har haft en sådan stark och dubbelriktad påverkan.

Den gjorde mitt eget liv som konsument besvärligare – och rikare. För det är jobbigt att behöva läsa varenda finstilt innehålls­förteckning – men det är också roligt att på ett mycket konkret sätt äntligen kunna utöva lite konsumentmakt. Dels genom valet av produkter, dels genom att mejla till exempel Icas kundtjänst och fråga varför deras kalkon­pålägg bara innehåller 79 procent kalkonkött. De krängande goddag yxskaft-svaren är rolig läsning.

Boken blev en försäljnings­succé, så klockrent rätt i tiden. Succéer måste som bekant följas upp och nu kommer Äkta vara. Guiden till oförfalskad mat. Om första boken pekade på skiten, är tvåan tänkt att visa på alternativen.

Det är en god tanke, men det är ändå med en liten skepsis jag öppnar uppföljaren. Är inte det vik­tigaste redan sagt? Jag tror näm­ligen att rätt få lär sig de olika E-numren eller har med sig böckerna i mataffären. Det viktiga är grundbudskapet: köp livsmedel med så korta och tillsatsfria ingrediensförteckningar som möjligt.

Min skepsis visar sig inte helt ogrundad. Det hade inte blivit mer än ett häfte om boken enbart, som titeln antyder, hade ­tagit upp de goda alternativen. Merparten handlar istället om fusket. Och många av dessa livsmedel avhandlades redan i första boken. Men detta är trots allt rand­anmärkningar. I synnerhet om man ser boken som en fördjupad och förbättrad version av ”Den hemlige kocken”, istället för att se den som en uppföljare. För Nilsson presenterar inte bara ­alternativ, utan har även grävt fram en imponerande mängd ny information. Som att det finns en B-kravmärkning, förvillande lik originalet. Som hur till synes harmlösa ingredienser som modifierad majsstärkelse och syntetiska vita­miner framställs – i tillverkningen ingår kemikalier som även ­används när man framställer bekämpningsmedel.

Att de flesta svarta oliver av ekonomiska skäl egentligen är gröna oliver som fått ett bad i lut och färgats är det nog få som ­visste. Liksom att människomat får innehålla sådant som är förbjudet i hundmat.

Och Nilsson har ett rappt anslag: ”Om man kan tänka sig att äta något som innehåller förtjockningsmedlet xantangummi är Abbas Kravmärkta senapssill ett alternativ.”

Det intressanta är att det går utmärkt att klara sig utan de flesta av alla dessa tillsatser. Det finns en chokladdryck i pulverform som enbart består av socker och kakaopulver, inget annat. Att jämföra med till exempel Ekströms chokladpuddingpulver, där den centrala råvaran, kakao, uppgår till 2,5 procent av den tillredda efterrätten.

Dafgårds, som hudflängdes i första boken, får nu ett visst erkännande för att de biter huvudet av skammen och har börjat förändra sina produkter. Desto fler kända företag får skämmas i ”Äkta vara”.

Guiden är alfabetiskt upplagd. Efter varje livsmedel följer en förteckning med ekologiska alter­nativ samt författarens person­liga tips.

I slutet finns en pedagogisk genomgång av vad olika tillsatser har för funktion, vad som inte behöver anges i ingrediensförteckningen, de olika livsmedelsmärkningarna, de fulaste reklamtricken och en lista med användbara webbadresser för den som söker äkta mat. Den gastkramande läsningen slutar hoppfullt.