I Båthall2 på Djurgården finns omkring 120 båtar – allt från små smidiga kajaker och smäckra segelbåtar till mer bastanta ekor att sitta tryggt i när fiskenäten ska upp.

–Det här är förmodligen en av världens finaste samlingar av fritidsbåtar, säger Pierre Dunbar, ordförande i Museiföreningen Sveriges fritidsbåtar.

Sedan 2003 har medlemmar från hans förening arbetat ideellt med att visa samlingen för allmänheten under somrarna. Båtarna ägs av Sjöhistoriska museet, som har hyrt både Båthall1 och 2 av Kungliga Djurgårdsförvaltningen sedan 1970-talet. Hyran för hallarna har stigit rejält de två senaste åren; år 2008 betalade museet 580000 kronor per år, nu kostar hallen 1,8 miljoner kronor per år, inklusive avbetalning av eftersatt underhåll.

Hyran för Båthall1 hamnar på omkring 1,5 miljoner kronor per år, men höjningen ligger just nu hos Hyresnämnden för prövning.

För att kunna sänka sina fasta kostnader ska Sjöhistoriska museet överlåta en tredjedel av Båthall2 till Parkteatern från och med i höst. Parterna är överens och det nya avtalet ska undertecknas den närmsta månaden. Men Pierre Dunbar är starkt kritisk till att museet ger upp 775 av sina 2260 kvadratmeter.

–Man ser mer på intäkter och kostnader än på uppdraget att visa och vårda, säger han.

Även Föreningen Sveriges sjöfartsmuseum i Stockholm, som är Sjöhistoriska museets vänförening, tycker att det är en sorglig hantering av båtarna.

–Risken nu är att samlingen splittras och båtarna hamnar än här och än där. Det här är ju pärlor var och en för sig, men det är helheten som är så fantastisk, att man kan följa hela utvecklingen av svenska fritidsbåtar, säger ordföranden Ronald Bergman.

Sjöhistoriska museet tycker dock att den framförhandlade lösningen, som innebär att Parkteatern flyttar in, är bra. Då måste en stor del av båtarna flyttas till magasinet i Karlskrona, men det är helt i linje med hur museet ska utvecklas, enligt Robert Olsson, överintendent vid Statens maritima museer:

–Tanken är att göra Båthall2 till lite mer av ett museum, att visa lite färre båtar. I dagsläget är det väldigt trångt och fungerar mer som ett magasin.

Att glesa ut den utställda delen av samlingen är inget som museiföreningen och vänföreningen motsätter sig, men de menar att hela båthallen ändå behövs, inte minst för att museet ska kunna bygga vidare på samlingen och ta emot fler båtar. Men överintendenten Robert Olsson ser ingen annan möjlighet:

–Men med de hyror vi har måste vi släppa en del av lokalen till någon annan. Och vi kanske även måste börja ta betalt av besökarna.

Hur ser du på att Djurgårdsförvaltningen har höjt hyran så drastiskt?

–Jag recenserar inte Djurgårdsförvaltningens sätt att driva sin verksamhet, men för oss innebär det ett problem. Jag kan inte sticka under stol med att kostnadsutvecklingen för båthallarna har varit kraftig.

Vänföreningens ordförande är mindre återhållsam i sin kritik när han kommenterar hyresvärdens agerande.

–Det här är en unik maritim miljö, så det är pinsamt att Djurgårdsförvaltningen går fram så hårdhänt, säger Ronald Bergman.

På Kungliga Djurgårdsförvaltningen har man inte oväntat ett helt annat perspektiv på frågan. Museet hade ett mångårigt och väldigt förmånligt avtal och när det skulle löpa ut gjordes en extern värdering för att kunna sätta marknadsmässiga hyresnivåer.

–Det vore tjänstefel av mig att inte justera hyrorna. Och vad är skälet till att vi ska subventionera just den verksamheten? Dessutom är det ingen som tackar oss för att de jättesubventioner de har haft historiskt, säger slottsfogden och chefen Gunnar Haeger.

Vad gör ni med de ökade intäkterna?

–Verksamhetens överskott ska gå till Djurgårdens försköning och det finns många hål att stoppa i – vägunderhåll, parkskötsel, belysning, snöskottning...

Han påpekar att Djurgårdsförvaltningen varken får statligt stöd eller del av kungens apanage. Lika lite som kungafamiljen tjänar på Djurgårdsförvaltningen.

–Många tror att kungen dricker champagne för de här pengarna, men han får inte ta ut något från Djurgårdsförvaltningen, säger Gunnar Haeger.