Johnny Mad Dog är en våldsam berättelse om två tonåringar i skottlinjen – han har tvingats byta in sin barndom mot k-pistar och ammunition, hon måste bokstavligen bära sin familj på sina axlar för att fly från krigets fasor. När deras vägar korsas ställs frågan ”finns det någon mänsklighet kvar i den som uppfostrats till att döda?”.

– Barn leker ofta krig och det utnyttjar krigsherrarna. Man använder barn för att de inte är medvetna om vad det innebär att döda. Med filmen ville jag visa att de här barnen både är dödsmaskiner och mänskliga varelser, säger Jean-Stéphane Sauvaire.

Första gången han kom i kontakt med barnsoldater var när han reste i Colombia som dokumentärfilmare och träffade pojkar som slagits för drogkungen Pablo Escobar.

Han ville göra en spelfilm med verkliga barnsoldater i rollerna och med inspelning på plats i Colombia, men fick lägga ner projektet 2003 efter att ha blivit nobbad av försäkringsbolagen och hotad av Farcgerillan.

Några år senare läste han romanen Johnny Mad Dog av kongolesen Emmanuel Dongala, som handlade om barnsoldaternas situation i Kongo-Brazzaville 1997 – en historia som sju år senare återupprepade sig i Liberia. Där fann Sauvaire till sist sina skådespelare och sina inspelningsplatser.

– Vi fick regeringens stöd att filma, av två skäl. Dels blev filmen ett vittnesmål om kriget, så att det som har hänt inte kan hända igen. Dels var det ett sätt att visa resten av världen att kriget är över och att man försöker återuppbygga Liberia.

I filmen sägs aldrig att det är Liberia som skildras – varför gjorde du det valet?

– Jag vill poängtera att problemet fortfarande finns och att vi måste lösa det. Barnsoldater slåss fortfarande idag i olika delar av världen. Om man säger att filmen utspelar sig i Liberia 2003 kan man säga ”okej, det var sex år sedan men nu är det fred”.

Som person ger Jean-Stéphane Sauvaire ett betydligt lättsammare intryck än sin käftsmäll till film. Han har ett vänligt ansikte och en yrvaken kalufs, och pratar obekymrat på engelska med en fransk brytning som är så tjock att den går att breda på en smörgås. Ögonen lyser när han berättar om filmens betydelse för de unga skådespelarna.

– När man ger sådana här barn någonstans att sova, mat för dagen, lite kärlek och uppmärksamhet och ett meningsfullt projekt – som att arbeta med den här filmen – så förändras de verkligen.

– Problemet är att de flesta av dessa pojkar som slogs under kriget lever i samhällets marginaler. Ingen tar hand om dem, folk är rädda för dem. De har inga familjer, eller familjer som inte bryr sig om dem. De lever på gatan och går inte i skolan. Hur kan man få en nystart i livet om man är 15 år och varken har utbildning eller någon som bryr sig om en?