I år är de aktuella som illustratörer för sex respektive tre böcker på olika förlag. I övrigt gör Lisen Adbåge bland annat såväl omslag som illustrationer och serier för Kamratposten, medan Emma Adbåge har uppdrag för bland annat ETC, 00-tal och olika läromedelsförlag. Hon är också representerad i den nordiska serieantologin ”Allt för konsten 4”, som kom 2003.
Tvillingsystrarna Adbåge arbetar som illustratörer och har gått serietecknarskola
Hittills har båda haft ungefär lika många jobb på gång med olika uppdragsgivare. Men när de sökte in till Serietecknarskolan i Hofors var det lite nervöst; tänk om bara den ena av dem kom in?
- Jag trodde Emma skulle komma in och inte jag, säger Lisen.
- Och jag trodde att bara du skulle komma in!
- Men det hade varit roligt ändå, då hade jag kommit och hälsat på dig.
Just nu är Emma blond och Lisen mörk. Båda är klädda i ”baggy” jeans, Emma i tight t-shirt, Lisen i skjorta. Med en längd bara några centimeter över 150, framstår det inte som osannolikt att busschaufförer ibland frågar ”hel eller halv biljett?”.
Bilden av dem är svår att få ihop: å ena sidan så unga och till synes oskrivna, å den andra så drivna, så redan yrkesmässigt erfarna. I deras lägenheter står datorer, färgburkar, penslar, ljusbord och mappar med färdigt material och de talar vant om hemsidor, kontakter, repro, manus, sidantal och tekniker.
Ni har illustrerat åt andra och också gjort egna manus. Kan ni beskriva skillnaden?
- Man vågar vara mer knäpp om man ritar till eget manus. Annars tänker man mer på vad författaren och förlaget ska tycka, säger Emma Adbåge.
- Ja, det känns som om man måste vara mer till lags då.
Det är tre år sedan Emma och Lisen Adbåge debuterade med varsin bilderbok på Eriksson & Lindgren. Till hösten kommer en ny bok av Emma på samma förlag, en bilderbok om pojken Joel som är adopterad. Det var när några bekanta skulle adoptera ett barn som hon blev nyfiken på ämnet.
- Det finns så få bilderböcker om adoption, så jag ville göra en. Det är viktigt att det som finns i verkligheten finns i böckerna också. Alla är inte födda i Sverige.
Lisen Adbåge har två manus liggande på förlaget som hon ännu inte fått besked om. En är skriven på fri vers och den andra handlar om en flicka som lever ensam med sin pappa. Av undertexten framgår att han är homosexuell, men det är inget som skrivs ut.
Det låter väldigt socialt engagerat? Jo, men Emma Adbåge påpekar att det är viktigt med nonsensberättelser också, ”för det är ändå vad det ofta handlar om när man läser, att fly verkligheten”. Men båda är mycket intresserade av pedagogik och psykologi, hur människor och relationer fungerar - varför människor blir som de blir.
Men hur kommer det sig då att just de två har haft teckning som sitt enda stora intresse genom hela livet, varför blev de som de blev?
De skrattar och säger att det kanske är för att de var lugna, tysta och blyga och bodde på landet. Emma och Lisen Adbåge är uppvuxna i utkanten av Sya, ett mindre samhälle mellan Linköping och Mjölby.
Barndomshemmet är ett ombyggt gammalt föreningshus där danssalen var vardagsrum och där de hade varsitt rum på den forna scenen. Flera i släkten var duktiga på att teckna, men ingen har haft det som sitt yrke.
- Så långt vi kan minnas har vi skrivit och ritat böcker. Till och med hemma hos farmor i Mjölby hade vi en egen låda med våra ritsaker, vart vi än kom ritade vi.
- Och våra föräldrar uppmuntrade oss, mycket hänger uppe därhemma, mycket som inte borde hänga uppe, säger Lisen Adbåge och skrattar.
De far i väg i minnen från skoltiden, hur andra kunde komma fram och fråga ”hur kan ni, hur gör ni?”.
- Jag visste aldrig vad jag skulle svara, minns Lisen Adbåge. Jag visste ju hur en häst ser ut, det var ju bara att rita den!
- Ja, men bilar och cyklar är fortfarande svårt.
- Om Emma ringer och säger att i dag har jag ritat en bil eller en cykel då vet jag att ”åh, i dag har hon haft en jobbig dag”.
- Det är så svårt att få cykeln att se ut som om den går att använda.
Lisen Adbåge tycker män är särskilt svåra att teckna också.
- Förr liknade ofta de vuxna mamma och pappa när jag ritade, så är det inte längre, men det blir ju det man vet och ser.
De säger att de kommer bra överens med sina föräldrar och gärna diskuterar form och estetik med dem. Nej, några frigörelsebehov från föräldrarna har de aldrig haft. Däremot har de - som många nära tvillingar - bråkat mycket för att bli egna individer i förhållande till varandra.
- Det var mest i tonåren, då man ska hitta sin egen identitet. När jag började i ridskola kändes det jättejobbigt när Emma också ville börja, ”kan inte du börjar med tennis”, tyckte jag. Men vi är ju bästa kompisar också och vi har fortfarande många gemensamma vänner.
Vid en snabb blick är det svårt att se vem som gjort vad av deras illustrationer. På Serietecknarskolan i Hofors varnade lärarna dem och att det antagligen ”bara fanns behov av en med den stilen i branschen”. När de tog sin examen fick de dela på titeln ”bästa elev”.
Så hur ska förlagen avgöra vem de ska vända sig till?
- Vi förstår varför vi blandas ihop. Vårt färgval är lika, känslan i bilderna och vi inspireras av samma saker, säger Lisen Adbåge.
- Ja, men jag tecknar lite spretigare, vassare figurer. Jag har ju också gjort lite mer för vuxna än vad Lisen har gjort.
Just nu prövar de att jobba tillsammans, det är serien ”Dom kallar mej Sillen” som de gör för Ica-kuriren sedan årsskiftet. De turas om att rita strippen och spånar ihop historierna gemensamt.
Sedan en månad delar Lisen Adbåge en trea på Möllevångstorget i Malmö. Till Emma tar det bara drygt trettio minuter att gå, hon hyr en vindsetta i andra hand, med havet runt hörnet. Där har hon bott i ett drygt halvår.
På dagarna sitter var och en hemma hos sig, men båda har ungefär samma arbetsrytm: efter frukost en promenad och praktiska bestyr som att skicka fakturor och e-post. Sedan sitter de vid sina ritbord, ibland till tolv, ett på natten - mest Lisen som jobbar bäst på kvällarna.
- Jag släpper aldrig ifrån mig något jag inte är nöjd med. Men om jag någon gång känner mig trött på ett jobb, går jag ut och köper nya pennor och så blir det roligare igen, säger hon.
Flera gemensamma kompisar bor nere i Malmö och har de tid ser de gärna film.
- På helgerna är det lite lugnare för då jobbar ju inte förlagen, men i stort sett är det samma schema.
Så småningom kanske de skaffar en arbetslokal tillsammans, det är ensamt att sitta på sin kammare hela dagarna.
