Drygt 300 lång- och 100 kortfilmer kommer att göra sitt för att hålla folk inne i värmen och dela upplevelser (och en och annan bacill) från över 80 olika länder i elva dagar.

Festivalchef Dieter Kosslick har laddat med allt från flådiga europeiska kostymdramer till intim världsfilm från länder som Indonesien och Senegal och givetvis gräddan av samtida tysk talang. Likväl har debatten om ”Berlinalens” inriktning förts på hemlandets kultursidor på sistone med lätt komisk effekt.

En frän attack kommer från veteranen Doris Dörrie, regissör bakom succéfilmer som Karlar och Dubbeldeckaren, som beklagar festivalens avantgarde- och art house-utbud, som hon anser är oförenligt med en normal biopublik. Minst lika indignerad är en annan oldtimer, Klaus Lemke, en av företrädarna för 60-talets Neue Münchner Gruppe, fast precis på motsatt grund. För att manifestera sitt missnöje med festivalens frosseri i ”översubventionerad folklore” ämnar Lemke även inta röda mattan under öppningsgalan för någon form av protestaktion.

I ljuset av förra årets vinnare ”Nader och Simin – en separation” av Asghar Farhadi, en film som ganska unikt enade publik, kritik och jury, finns det all anledning att hylla Berlinalens stundtals fina fingertoppskänsla. I årets tävling står de etablerade regissörerna tillbaka för mindre namnkunnigt folk, en god grund för fördomsfritt tittande och nya, friska bekantskaper. Stora namn finns på plats men håller mest till utom tävlan.

Och som ofta i Berlin finns det också fin möjlighet att se skandinavisk film, i år särskilt från svenskt håll och särskilt i Generation, sannolikt världens ledande ungdomsfilmfestival. Här har svensk film alltid varit i spjutspetsen med till exempel Ella Lemhagen som regelbunden favorit, hennes Tsatsiki, morsan och polisen blev bästa film här 2000 och hon tävlar i år med Kronjuvelerna.

Här möter man också långfilmsdebuterande Martin Högdahl som tagit sig an Mikael Engströms roman Isdraken, vilken redan låtit höra gott om sig efter sin premiär på Göteborgs just avslutade filmfestival.

Generation representeras även av fyra svenska kortfilmer. Banga inte av Fanny Metelius och Hjältar av Carolina Hellsgård skildrar bägge tonårstjejers gryende sexualitet, medan Alicja Björk Jaworskis Bara lite är en sedelärande liten animation om en smart gris och hennes kompisar. Emelie Wallgren och Ina Holmqvist kompletterar kvartetten med The Quiet One, en sexmånadersresa ihop med iranska Maryam som börjar skolan i Sverige utan att kunna språket. Här finns ekon av Nicolas Philiberts fina dokumentär Att vara och att ha.

I officiella kortfilmstävlan (där Sverige har flera förstapriser, nyligen till både Jonas Odell och Ruben Östlund) tävlar Utsikter av Marcus Harrling och Moa Geistrand, en kortdokumentär om en kvinna som ska ut i livet efter ett tvåårigt fängelsestraff.

Det är i det långa, ”vuxna” formatet man ofta saknar svensk representation, vilket också är fallet i år. En kongelig affære kommer i alla fall nära. Filmen är dansk med svensk samproduktion, utspelar sig på 1770-talet och handlar om affären mellan Christian VII:s livsmedikus Johann Struensee och drottningen Caroline Mathilde. I rollerna syns Mads Mikkelsen och Alicia Vikander, regi är av Nikolaj Arcel som även skrivit manus ihop med Rasmus Heisterberg. Kanske finns här också spår av P O Enquists Livläkarens besök, som i alla fall handlar om samma historia.