Om det är något som amerikaner i gemen verkar känna till om Barack Obama så är det att han har en vit mamma från Kansas och en svart pappa från Kenya. Vad han uträttat yrkesmässigt må de ha dimmiga begrepp om, men få lär efter vinterns primärval vara okunniga om hans brokiga bakgrund. Ännu år 2008 tycks det för många vara hans hudfärg och ursprung som definierar honom som människa och politiker.

Barack Obama föddes 1961 på Hawaii. Efter att föräldrarna separerat levde han mellan sex och tio års ålder i Indonesien med mamman och en styvfar. Därefter bodde han med moderns föräldrar i Honolulu fram till studentexamen 1979. Obama har en samhällsvetenskaplig examen från Columbiauniversitetet och en juristdito från Harvard, där han valdes till den förste svarte ordföranden för Harvard Law Review, en elittidskrift för jurister. Mellan sina två universitetsexamina arbetade han under några år i mitten av 1980-talet med att förbättra förhållandena för de svarta på Chicagos nerkörda South Side. Den erfarenheten har han i efterhand talat om som ”den bästa utbildning jag någonsin fått”.

Det var chefskapet för Harvards juridiska tidskrift som gjorde att Obama först uppmärksammades i medierna. Skriverierna ledde till att några bokförlag hörde av sig och resultatet blev den märkliga memoarbok, Min far hade en dröm, som nu föreligger på svenska i utmärkt översättning av Thomas Engström. Boken utkom första gången 1995, då Obama bara var 34 år och ännu inte inlett sin politiska karriär (det skedde året därpå då han valdes till delstatssenator i Illinois).

Obamas bok är berättelsen om en ung svart mans jakt efter sin identitet. Den ställer på ett fascinerande sätt frågan om vem individen Obama egentligen är, med sin bakgrund i vit amerikanska medelklass och svart kenyansk stamgemenskap. Fadern var länge en främling för honom och det var först vid Obamas första besök i Kenya, livfullt skildrat i bokens avslutande del, som cirkeln slöts och han fick en djupare förståelse för sitt tudelade arv.

Det intressanta med boken är att den också reser frågor om vad som konstituerar nationen USA, frågor som är lika gamla som den amerikanska republiken själv. När Obama tänker på sitt eget land hör han inte bara ekot av storheter som Jefferson och Lincoln utan även av Frederick Douglass och Martin Luther King. Historiens röster tillhör, menar han, inte blott de välkända personligheterna utan i lika mån de japansk-amerikanska familjer som internerades under andra världskriget liksom de ”utmattade och hungrande skarorna som tar sig över Rio Grande”.

När man läser denna bok är det lätt att förstå varför Obama entusiasmerat så många. Han är den förste svarte politikern i USA som lyckats göra betydande inbrytningar bland vita väljare. Men hans huvudbudskap i den pågående valkampanjen präglas icke förty av bristande realism. Obama går till val på att han är den ende kandidaten som kan bryta det politiska dödläget i huvudstaden och få partierna att börja samarbeta. Han framställer sig som en nydanare, en som närmast står över politiken och kan uppnå endräkt om samtidens stridsfrågor.

Det är en vacker men omöjlig dröm. USA:s politiska system bygger på maktdelning och på att statsorganen bevakar och balanserar varandra. Det gör det mycket svårt att åstadkomma förändringar. Konflikten snarare än samförståndet utgör nerven i landets politiska liv. En politiker som vill nå resultat måste därför ha en strategi som både kan klara strid och samverkan. Det kommer Obama att få erfara om han skulle vinna demokraternas nominering. Då väntar den republikanska attackmaskinen, rustad till tänderna, på honom.

Likväl måste man ha ett hjärta av sten för att inte beröras av Obamas levnadsöde. Så länge som människor av hans kaliber kan göra sig gällande finns det anledning att hoppas på USA.

Erik Åsard är professor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet och författare till boken ”Hillary Rodham Clinton. En politisk biografi” (Historiska Media 2008, ­recenserad i SvD 22/1).