Häromveckan delades Stora journalistpriset ut. Fredrik Strage vann pris som årets förnyare, för en serie där han listat Youtubeklipp.

Alltså, jag fattar ingenting. En lista av Youtube­klipp? Är något förnyande? År 2008? Missförstå mig inte här, jag tycker verkligen att Fredrik Strage är helt briljant. Men hade jag ­varit han, hade jag snarast tagit det som en personlig förolämpning att få priset för en lista med ­favvo-videosnuttar från internet, och inte för ­boken Mikrofonkåt, som faktiskt var för­nyande i svensk journalistik på riktigt: ett helt underbart underhållande reportage­arbete som tog en marginaliserad subkultur på ­allvar. Eller för ­boken Fans, för den delen, som kom 2005.

Det är någonting ­­så sorgligt med ett svenskt kultureta­blissemang som ska försöka ta populärkultur på allvar, och träffar några centimeter fel. Det är så välvilligt, så snällt tänkt, men blir i slutändan mest som när ens förälder dyker upp på barnkalaset med en ungdomlig keps.

Just nu tävlar filmrecensenter om att förstå fenomenet ­Twilight, en cheesy serie romantiska vampyr­romaner som blivit film och som är vansinnespopulära bland tonåringar. Och i de välvilliga recensionerna lyser det av den där önskan att inte vara tråkig, att inte vara negativ, att inte vara för gammal. Att filmen faktiskt verkar vara helt okej spelar mindre roll, det är den där känslan av ungdomlig keps som stör.

Fredrik Strages prisplakett har en skitstor ungdomlig keps på sig. Jag har inte sett en större sedan Linda Skugge fick samma pris 2005 för att hon slöbloggat lite om förortslivet, typ tre år efter att resten av världen upptäckt bloggformatet. Förutsägelse: nästa år får Leif Pagrotsky Stora journalistpriset för sina Facebookstatusuppdateringar.

Bra just nu: Titiyo – så cool, så värdig.

Dåligt just nu: Bob Sinclar – din osmakliga svulst till hippiekärleksbudskap får mig att vilja massmörda.