Visst: det heter ju att man inte ska döma en bok efter omslaget. Men håll med om att det förvånansvärt ofta går att sluta sig till ungefär vilken sorts bok det handlar om, och åtminstone någotsånär vad man kommer att tycka om den, utgående enbart från utanverket.
Det finns förstås rikligt med exempel på motsatsen, när formgivningen talar ett språk som visar sig allt annat än kongenialt med texten, men i regel är förpackningen närmast nedslående träffsäker – för vem vill väl känna sig reducerad till en kugge i ett förutsebart målgruppsmaskineri.
Å andra sidan erbjuder ett omslag, hur lyckat det än må vara, aldrig mer än blott en fingervisning. Alltid innebär mötet med texten just ett möte, med en röst och med en värld, som inget omslag någonsin skulle kunna helt omfatta eller förutsäga.
Bokomslaget fortsätter förvisso att verka även efter att man stigit in i själva texten, genom den läsart det inledningsvis inbjudit till, men också via omvärldens blickar. Med en läsplatta punkteras förstås hela dilemmat, men läser man en fysisk bok i tunnelbanan eller på kafé, eller står den framme på bordet, så agerar omslaget skvallerbytta: avslöjar, eller sprider fördomar – ibland strålglans –kring sin läsare.
Häromdagen anlände ett knippe trycksaker till redaktionen, utgivna av det lilla förlaget Bokbål. Sex tunna faksimiler som enligt omslagen består av skrifter som ”Die Dolomiten”, ”Drei Kaiserjäger” och ”Zirkus Knie”, men som i själva verket innehåller helt andra texter.
Förklaringen ges i det häfte som utlovar Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning” men som istället bjuder på essän ”Bländverk och motverk” av förläggaren Lili von Wallenstein, samt ett förord, ”Häftets egentliga ärende”, av Kalle Laajala, bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Med utgåvan vill man påminna om de sällan uppmärksammade så kallade kamouflageskrifter (Tarnschriften) som producerades som ett led i motståndet i Nazityskland: förbjudna, regimkritiska (ofta kommunistiska) texter som omgavs med pärmar som vittnade om betydligt harmlösare alster. Enligt uppgift tillverkades sammanlagt 590 olika kamouflageskrifter mellan åren 1933–45, i upplagor om allt mellan 500 och 10000 exemplar.
Det blir samtidigt en påminnelse om hur litteraturens kraft visar sig i utsatta lägen – kamouflageskrifterna producerades och distribuerades med fara för livet, så värdefulla insåg man att de motståndskraftiga orden var.
Och så värdefull kan ju litteraturen faktiskt alltid vara, vid närmare eftertanke. Alltså rymma oanat sprängstoff – existentiellt, om inte annat. Oavsett vad omslaget ger sken av.
