Yttrandefriheten är inte gränslös. I Sverige anger straffbestämmelser för bland annat förtal och hets mot folkgrupp var gränsen går. I USA är området genom första tillägget till konstitutionen vidare och brottet hets mot folkgrupp saknas. Utvecklingen i USA:s rika domstolspraxis på yttrandefrihetens område är en utmärkt studie i en liberal rättstradition. Hos oss är hörnpelarna Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen och rättspraxis mer begränsad.
Vid sidan av den nationella regleringen finns för Europarådets 47 medlemsstater Europakonventionen som i sin artikel 10 reglerar yttrandefriheten. Konventionen gäller sedan 1995 som svensk rätt i Sverige. Inte bara Europadomstolen i Strasbourg utan också svenska domstolar har alltså att tolka yttrandefrihetens gränser i ljuset av Europakonventionen, något Högsta domstolen gjorde när den 2005 friade pastor Åke Green för hets mot folkgrupp, trots dennes nedsättande uttalanden om homosexuella.
Mindre känd i Sverige är den globala normnivån. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (MR-konventionen) har i artikel 19 skyddet för yttrandefrihet. MR-konventionen, som har antagits av cirka 170 av FN:s över 190 medlemsstater, är bindande för de anslutna staterna, till vilka bland annat Sverige, Ryssland och USA men inte Kina eller Kuba hör.
Artikel 19 tillåter begränsningar för att dels skydda andras rättigheter eller anseende, dels skydda nationell säkerhet eller allmän ordning (ordre public), hälsa eller moral. De svenska reglerna om förtalsbrott och förbud mot barnpornografi ryms alltså häri. Att på skoj ropa ”elden är lös” i en biograf skulle också träffas av denna begränsning. Den missriktade skämtaren som orsakar panik i salongen skulle alltså inte kunna försvara sig med hänvisning till sin yttrandefrihet. I artikel 20 anges vidare att all krigspropaganda skall vara förbjuden i lag, liksom vad som i Sverige betecknas som hets mot folkgrupp.
MR-konventionen skiljer sig från Europakonventionen i två hänseenden: trots att Sverige är ”folkrättsligt” bundet av MR-konventionen, är den inte ”gällande rätt” här i landet, det vill säga den kan inte direkt åberopas och tillämpas av våra domstolar; Sverige tillhör en rättstradition där konventioner kräver en särskild lagstiftningsåtgärd för att införlivas med inhemsk rätt och det har inte skett med MR-konventionen. Ett öde den delar med bland annat FN:s barnkonvention, vilken alltså inte heller är gällande rätt i Sverige; de ungdomar som i Sverige ”vanvårdas” på statens ungdomshem kan alltså inte åberopa barnkonventionen till sitt skydd. Då är Europakonventionen ett mera handfast stöd. Konventionens införlivande 1995 föregicks dock av en flera decennier lång diskussion, där de borgerliga förespråkarna för införlivande stod mot en politisk vänster som tyckte att det var bra som det var.
Den andra skillnaden gentemot Europakonventionen är att det inte finns någon internationell MR-domstol, liknande Europadomstolen. Övervakningsorganet är här istället en kommitté med 18 ledamöter, MR-kommittén.
Kommittén skall väl skiljas från MR-rådet (ersatte år 2006 MR-kommissionen), där stater är medlemmar. Liksom sin företrädare kan MR-rådet kritiseras för att i sina led ha stater som knappast kan räknas som föredömen när det gäller mänskliga rättigheter, exempelvis Kuba, Libyen och Saudiarabien. De värsta kränkarna av mänskliga rättigheter får här sitta till doms över andra. Men så fungerar som bekant FN, där en majoritet av medlemsstaterna inte är vare sig demokratier eller rättsstater och där mänskliga rättigheter gör sig bättre i teorin än i praktiken. Högkommissarien för mänskliga rättigheter ger sekretariats- och annat logistiskt stöd åt såväl MR-rådet som MR-kommittén.
MR-kommittén granskar i offentliga möten, i dialog med staterna, de MR-rapporter som staterna är ålagda att regelbundet ge in. Cirka 115 stater, däribland Sverige men inte USA, har också gett sina medborgare rätt att klaga i enskilda fall till MR-kommittén, som där agerar som ett slags kvasidomstol men utan parterna närvarande. Och staterna är inte bundna att följa kommitténs avgöranden.
Ett avgörande i en yttrandefrihetsfråga, exempelvis om pastor Green i Sverige fällts av Högsta domstolen och inte heller därefter på Europanivå fått gehör i Strasbourg, skulle alltså kunna prövas av MR-kommittén, om saken fördes dit. Sverige har också under de senaste 30 åren fått finna sig i att ”förlora” i kommittén och kan alltså riskera att göra så igen.
När det gäller bland annat utvisnings- och samefrågor, liksom förhållandena i våra häkten, brukar Sverige regelbundet få kritik av såväl MR-kommittén, MR-rådet och andra så kallade konventionsorgan (avseende bland annat tortyr, barnens rätt, anti-diskriminering och kvinnors rätt). FN lider ingen brist på MR-institutioner och fördrag. Uppmärksamheten är mycket ojämn här hemma kring hur denna omfattande internationella MR-bedömning utfaller för Sveriges del, trots förtjänstfulla ansträngningar från ideella organisationer som Amnesty och Helsingforskommittén.
MR-kommittén arbetar sedan oktober 2009 med kommentarer till artikel 19 som kommer att få en vittgående betydelse för yttrandefrihetsfrågorna på global nivå. Kommentarerna, som styr all tolkning som kommittén framgent gör, spänner över yttrandefrihetens grundläggande betydelse för demokratin, dess nära koppling till framför allt åsikts- och religionsfrihet (artikel 18) och integritetsskydd (artikel 17), samt reglering av medier och allas rätt till information (allmänna handlingars offentlighet). Utkastet till kommentarerna behandlar kommittén vid sina offentliga sessioner i Genève och New York. Arbetet, som på plats följs av bland annat organisationer som internationella PEN, kommer att avslutas år 2011.
Frågorna är många och besvärliga men här förtjänar två att särskilt lyftas fram: hädelse och så kallade historielagar.
I Sverige, i likhet med många övriga länder i EU, har hädelse som brott utmönstrats i lagen; i Sverige skedde det år 1970 med motivering att skyddet för religionsfrihet inte krävde ett sådant intrång i yttrandefriheten. Irland återinförde dock så sent som i juli 2009 en hädelsebestämmelse, som är avsedd att skydda alla religioner, förutsatt att en publicering eller ett yttrande kränker en betydande andel av dem som omfattar religionen. Straffet är böter på högst 25000 euro. Den som åtalas för hädelse (blasphemy), i publicering eller yttrande, kan värja sig och undgå fällande dom, om det visas, att en ”förnuftig person skulle finna ett genuint litterärt, konstnärligt, politiskt, vetenskapligt eller akademiskt värde” i det som omfattas av åtalet. Med en sådan bestämmelse också i Sverige skulle Lars Vilks rondellhundar och föreläsningar alltså behöva underkastas en konstnärlig respektive akademisk bedömning för att inte anses straffbara.
I förslaget till kommentar om relationen mellan hädelsebestämmelser och yttrandefrihet i MR-kommittén anges bland annat att hädelselagar måste uppfylla de allmänna kraven på nödvändighet och proportionalitet och får inte ge företräde för en religion framför en annan och måste ge lika skydd för troende och icke-troende. Det erinras i sammanhanget om att ”moral” inte är ett entydigt eller universiellt begrepp utan härleds ur skilda sociala, filosofiska och religiösa traditioner. Och begränsningar i yttrandefriheten för att skydda ”moral” får inte avse enbart en tradition. Hädelsebestämmelser får inte heller hindra eller straffa allvarligt menad kritik av religiösa ledare eller underbyggda kommentarer till religiösa trossatser. Avslutningsvis uppmanas de stater som omfattas av MR-konventionen, att helt upphäva hädelsebestämmelser som går utöver ”hatbestämmelserna” i artikel 20, det vill säga vad som i Sverige omfattas av hets mot folkgrupp.
I sitt arbete har kommittén ännu inte diskuterat utkastet till kommentaren till ”hädelseavsnittet”. Det kan förutses att diskussionen blir livlig. Kommitténs ledamöter förutsätts vara självständiga (till skillnad från statsrepresentanterna i MR-rådet) men är förstås fångar i sin egen språkliga, sociala och kulturella bakgrund. För närvarande kommer de 18 ledamöterna från Algeriet, Argentina, Colombia, Egypten, Frankrike, Indien, Irland, Japan, Mauritius, Marocko, Peru, Rumänien, Schweiz, Storbritannien, Sverige (Norden), Sydafrika, Tunisien och USA. Den sekulariserade västvärlden är alltså i minoritet och den muslimska världen väl företrädd.
I ett öppet brev till MR-kommittén påpekar ”Article 19” och Human Rights Watch, att den islamska världen (OIC) och den stora afrikanska gruppen i FN fört fram önskemål om nya globala normativa standarder på det religiösa området med bland annat förbud mot ”provokativa framställningar av föremål för religiös vördnad som ett illvilligt brott mot en tolerant anda” och ”missbruk av yttrandefrihet i rasmässiga eller religiösa” sammanhang. FN:s två Durbankonferenser (i Durban 2001 och Genève 2009), som var vikta åt arbetet mot rasdiskriminering och främlingsfientlighet, kom också att präglas av försök från OIC och dess anhängare att jämställa skydd mot hädelse med yttrandefrihet, försök som den demokratiska västvärlden (bland annat EU under svenskt ordförandeskap) med en viss möda lyckades avvärja förra året. Segrar dock OIC i FN framgent, blir det alltså slutet för Vilks Muhammedbilder också i Sverige.
Det är mot denna laddade bakgrund som MR-kommittén skall gripa sig an arbetet med avvägningen mellan yttrandefrihet och hädelse. De ideella organisationernas korridorarbete i ett legitimt syfte att påverka ledamöterna får stor betydelse.
Också förekomsten av historielagar är ett annat besvärligt område. I bland annat Tyskland och Frankrike finns straffbestämmelser för förnekande av historiska händelser såsom Förintelsen respektive det turkiska ”folkmordet” på armenier. Initiativ har också tagits inom EU-parlamentet att föra upp och normera ”historien” på EU-nivå, dock ännu utan framgång.
Sverige saknar sådana förbud, men den svenska riksdagen tog ett steg på vägen när den nyligen gjorde ett politiskt uttalande om vad som skedde mellan turkar och armenier år 1915 och rubricerade det som ”folkmord”.
I utkastet till kommentaren till artikel 19 föreslås MR-kommittén slå fast, att historielagar (”Memory Laws”) måste utformas så, att de inte kommer i konflikt med åsikts- eller yttrandefriheten. Det erinras om att MR-konventionen inte tillåter något allmänt förbud mot uttryck för åsikter om historien eller förbjuder någons ”rätt att ha fel eller misstolka händelser i det förflutna”.
Från bland annat vissa PEN-klubbars sida, dock ännu inte från Sverige, har framställningar kommit till MR-kommittén om att ta avstånd från den inskränkning i yttrande- och åsiktsfriheten som historielagar utgör. Trycket från dem som däremot ser förtjänster med att ”lägga historien tillrätta” kommer dock att vara stort. Även här får framtida lobbying betydelse.
Djävulen bor, som bekant, i detaljerna. Steget från den allmänna universella värdegrund, som artikel 19 i MR-konventionen ger uttryck för, till försöken att närmare ringa in vilka gränser som bör sättas för yttrandefriheten är stort och besvärligt. Då upptäcker man snart att den liberala västerländska hållningen på yttrandefrihetens område inte delas av alla. Liksom demokratin måste yttrandefriheten ständigt försvaras. Och i FN-sammanhang är detta, trots att det inte borde vara så, en särskild utmaning.
