Morrissey x 3.
Foto: SCANPIX
När den brittiske sångaren Steven Patrick Morrissey i en intervju fick frågan vilken som var hans livs lyckligaste dag svarade han ”21 maj 1959”: med andra ord dagen innan han föddes, och därmed får vi förklaringen till den livsleda som präglar hans sångtexter. Hans ställning som ärkepessimist och nedstämdhetens apostel vilar på solid grund, dels från den korta karriären som sångare i The Smiths, ett band som åtminstone i efterhand framstår som 60-talisternas egna The Beatles, och dels sedan drygt 20 år en solokarriär som sannerligen inte följt en snitslad bana, men som under 00-talet vitaliserats i och med återkomsten 2004 med skivan ”You Are The Quarry”. Idag fyller han 50 år, och som rockartist borde han vid det här laget ägna sig åt annat: gifta om sig för tredje gången med en fotomodell, kanske. Istället har han i år släppt sin nionde soloskiva, och är ute på en världsturné som når Sverige i nästa månad, med konserter i Borås, Göteborg och Stockholm.
Att förklara vem Morrissey är – eller kanske hellre vad Morrissey är – handlar om att hitta rätt bland de polariteter som utgör hans persona som artist: det är antiteserna som förenas, som skapar en ytterst oförutsägbar och excentrisk sammansmältning. Han är en gåta, en samlingsplats för paradoxer utifrån sin position som intelligent och beläst textförfattare i en rockvärld som annars prioriterar enfalden och själslig död – han kallar sina konserter för ”krigsförklaringar mot barbariet”. Med ihärdig konsekvens anklagar han sina kolleger för att vara antingen offer för skivbolagens roffarmentalitet eller opportunister utan egen vilja, marionetter i en cynisk värld som endast prioriterar ekonomisk vinst, till varje pris av konstnärliga anspråk. På något märkligt sätt har Morrissey lyckats behålla sin status som alternativ artist, trots inte oävna försäljningsmässiga framgångar på senare år: hans låtar kommer aldrig att annekteras av tv-program som ”Så ska det låta” eller bli föremål för tolkningar av aspirerande ”Idol”-artister.
Den stora utmaningen ligger i att hitta vad som binder samman dessa ytterligheter. Vi kan börja med att försöka förstå hur hans texter på samma gång kan rymma så mycket värme och förståelse, samtidigt som de är präglade av hat och aggressivitet. Ända sedan solokarriären inleddes 1988 med ”Viva Hate” har anklagelser om rasism förföljt Morrissey – något som av vänligt sinnade bedömare har tolkats utifrån hans besatthet av det gamla England som inte längre existerar – men hans ifrågasättanden handlar i högre grad om politikers beslut att likrikta samhället, att vägra acceptera skillnader: alltså motsatsen till rasism. Samtidigt som han predikar förståelse och medmänsklighet skriver han under 90-talet våldsromantiska texter om kriminella, som glorifieras; vad han gör är att ersätta den hjältedyrkan han under 80-talet utsatte författare och artister för, och låta våldsbrottslingar bli föremål för en identisk tillbedjan. Signifikant nog börjar han svärma för fotbollspelaren Eric Cantona först när han har sparkat en åskådare i bröstet, och för det fått ett åtta månader långt förbud att spela fotboll.
Morrissey är en politisk textförfattare, som arbetar med slagordens polemik: det är också en effektiv konstart, att hålla sig till effektiva och i sanning oförglömliga paroller som ”Meat is Murder”, samtidigt som han lyckas skriva subtila och finstämda rader, som på skivan ”Ringleader of the Tormentors”, där raden ”there is no such thing in life as normal” förstärks i sin innebörd av att han låter en barnkör sjunga den. Men det är också del i hans poetik, att kombinera intelligens med löje. Han härstammar och finner stolthet i en arbetarklass, samtidigt som han föraktar arbete, något som märks i hans kanske mest citerade textrad, ”I was looking for a job and then I found a job / And heaven knows I’m miserable now”.
Sångtexterna har också fungerat som ett slags offentlig psykoanalys, där han under en karriär som inleddes i maj 1983 med singeln ”Hand in Glove” fortsatt att bedriva exorcism mot neuroser och själsliga åkommor. Men det finns en risk i att betrakta texterna som helt självbiografiska, som om berättarjaget är identisk med människan Steven (för övrigt ett förnamn som han aldrig använder, utan nöjer sig med att tilltalas med sitt efternamn Morrissey): man kan också hävda att människan Steven inte längre finns, för Morrissey har flera gånger påpekat att det endast är på scenen som han lever, att det är hans riktiga liv, när han sjunger. Och texterna kan lika gärna uppfattas som fantasier, som litteratur, att allt är teater. Lika mycket teater utspelas i intervjuerna, där hans katt-och-råtta-lekar med journalisterna utgör en väsentlig del av konstnärskapet.
Ett av hans stora ämnen är döden, och allra mest handlar det om döden på hans senaste skiva, ”Years of Refusal” (2009). Men redan på debuten med ”The Smiths” (1984) hittas bland livsbejakande låtar ett par låtar som hotfullt frambesvärjer dödliga begär, allra mest i ”Suffer Little Children”, om mördarna Ian Brady och Myra Hindley som i början av 60-talet mördade fem barn i Manchester: eftersom texten namnger tre av offren vid namn inleddes den första kontroversen mot Morrissey. Låten i sig är makalöst kuslig: melodin är en vacker vaggsång, och texten skildrar lakoniskt hur det onda paret lurar iväg barnen. Ja, det går alltid att hävda att den som konstnärligt skildrar onda gärningar exploaterar eller utnyttjar händelserna, men det är uppenbart att Morrissey går längre i sin text, där han visar förståelse, och också riktar anklagelsen mot staden: ”Manchester, so much to answer for”.
När Morrissey skriver om kärlek och sex gör han det genom att skildra möten mellan ett jag och ett du, sällan från ett utpekande eller uteslutande perspektiv – när han väl gör det är det så sent som 2006, i låten ”Dear God, Please Help Me”, där berättarjaget möter en man i en kärleksakt, istället för att som vanligt skriva utifrån andra person. Att det skulle vara bevis för att Morrissey är homosexuell blir dock inget annat än en hypotes: själv har han alltsedan de homoerotiska skivomslagen och dito sångtexterna i de första Smiths-låtarna bestämt hävdat att han lever i celibat – ändå handlar så många av texterna om sex. Fast det finns alltid ett ”jag vill ha den jag inte kan få”-imperativ i dessa texter, och Morrissey förebådar den askes och avhållsamhet som präglar så mycket av den indiepop som blev populär under 90-talet och senare: kanske inflytandet från Morrissey och The Smiths mindre är av musikaliskt slag än just hur dessa sångtexter behandlar okyssta pojkars trånande och olyckliga kärleksaffärer som aldrig fullbordas. ”The woman of my dreams / She never came along / The woman of my dreams / Well there never was one”, sjunger han i låten ”I’m Not Sorry”. Vad som är den bokstavliga sanningen går inte att fastställa med någon vetenskaplig exakthet.
Den kanske allra viktigaste oförenligheten handlar om hur det triviala och det betydelsefulla kan samsas i samma låt – hur det största allvaret tas ned på jorden. Det kan illustreras av hur han avväpnar allvaret med ett befriande skratt, som när han sjunger att ”det kan ta slut i morgon, eller det kan hålla på för evigt, i vilket fall: jag är fördömd”. Det finns ett allvar i den berättigade filosofiska frågan, om ”ondska är något du bara är, eller något som du gör”. Stora känslor och lika stor likgiltighet kan inrymmas i samma sång, som laddar textraderna med ambivalens och osäkerhet kring vad han menar, som i den intressanta och långt ifrån politiskt korrekta ”November Spawned a Monster”, om en rullstolsbunden flicka, som han ömsom hånar för att vara vanskapt och omöjlig att älska och ömsom hyllar för sin integritet och sin optimism.
En annan intressant aspekt som ytterligheterna öppnar är hur hans till hybris gränsande högmod också inrymmer en självömkan som kan gränsa till självförakt. Han inviterar självmordstankar och tirader om den onda och inte minst oförstående världen, liksom hur han sällan tar chansen att peka den dödliga udden mot sig själv, exempelvis hur han förlöjligar sin kropp, sina begär, sina önskningar. Inte minst i den sublimt vackra ”Trouble Loves Me” förenas dessa motstridiga känslor, där han både ber om ömhet och smädar sig själv för att han fortsätter söka kärlek – texten lånar några rader från Louise MacNeices dikt ”Prayer Before Birth”, enligt en intertextuell teknik som han inledde i The Smiths – i efterhand har han erkänt att han gick aningen för långt med dessa citat, men å andra sidan kan sägas att han har gett minor classic-författare som Sheelagh Delaney och Elizabeth Smart oändligt många fler läsare än de annars hade haft, och skapat en egen kanon av outsiders, missförstådda särlingar som befinner sig lite vid sidan av den akademiska litteraturhistorien.
Den författare som oftast apostroferas är annars Oscar Wilde, som Morrissey länge hyst en sund besatthet av: det är inte svårt att hitta likheter i de två artisternas respektive karriärer, förutom att båda har en naturlig fallenhet för svar på tal, en kvickhet som låter dem vara indränkta i det som på engelska går under namnet wit , att de på något sätt verkar vara immun mot den esprit de escallier som vi vanliga dödliga måste bekänna oss till, efter en tanke hos Diderot, att vi kommer på vad vi skulle ha sagt för sent, när vi är på trappan. Även Morrissey har känt av hur medierna lyfte upp honom på en hajpad piedestal – under 80-talet döptes musiktidskriften New Musical Express inofficiellt om till New Morrissey Express – för att sedan under 90-talet kasta ned honom, med återkommande anklagelser om rasism. Är Morrissey då rasist? Eller leker han endast med schablonerna, som försvararna hävdar, att det handlar om en förståelse och medkänsla för ett utanförskap, som han menar drabbar den som vill försvara sitt land? Det kan också handla om att frivilligt utsätta sig för faran, att det Wilde kallade för ”att dinera med pantrar” blivit Morrisseys livsluft, att han också njuter av att ställa sig i skottgluggen, genom att ge de kontroversiella ämnena fritt spelrum.
Nej, jag tänker inte försvara Morrisseys eventuella rasism, eller förringa den på något sätt. Men det är också sant att människor är konglomerat av ofta skiljaktiga känslor och vi kan inte alltid försvara eller stå för vad vi tycker, att det är dessa inkonsekvenser som konstituerar oss. På något sätt är det typiskt att varje gång Morrissey skriver ömsint och kärleksfullt måste han doppa något av orden i vitriol, som om det på riktigt är som han sjunger, ”there’s a wild man in my head”, att människan inte är enhetlig och enkelspårig, kanske allra minst den som inte ens vid den fullvuxna åldern av 50 verkar ha lyckats definiera sin egen sexualitet.
Givetvis tillbringar Morrissey sin födelsedag på scenen – var annars? – i hemstaden Manchester, liksom när han fyllde 45, och det är inte helt otänkbart att han kommer att spela den gamla Smiths-låten ”Unhappy Birthday” eller den helt nya låten ”It’s Not Your Birthday Anymore”, men när publiken sjunger ”Happy Birthday” kommer han förstås att replikera med något lika spirituellt som för fem år sedan, då han svarade: ”thank you, you’ve made a happy man very old”.
