I sången ”Christmas in Washington” tolkade den texanske countryrebellen Steve Earle 1997 sina känslor efter omvalet av Bill Clinton. Sången handlade om julen 1996, och Clinton skulle några veckor senare installeras för sin andra presidentperiod. Sången är bitter och desillusionerad, men populisten Steve Earle såg ett botemedel mot uppgivenheten: den klassiska amerikanska radikalismen. I refrängen apostroferade han en av traditionens förgrundsgestalter: ”So come back Woody Guthrie / Come back to us now.”

Steve Earle apostroferade folksångaren Woody Guthrie i en tid då den radikala sången marginaliserats, på samma sätt som politiken förnekades. Steve Earle vidgade sedan tilltalet. Han manade fram Cisco Houston, Guthries sång- och aktivistkamrat från kampen för facklig organisering, anarkisten Emma Goldman, IWW-agitatorn och sångaren Joe Hill och de afrikansk-amerikanska ledarna Malcolm X och Martin Luther King ur skuggorna.

Genom hänvisningen till Woody Guthrie skrev Steve Earle in sig själv i samma tradition. 35 år tidigare hade Bob Dylan gjort detsamma, när han på sin första lp-skiva framförde ”Song to Woody”. Dylan manade också fram Woody Guthries musikaliska kamrater Cisco Houston, Sonny Terry och Leadbelly, ”good people” som ”come with the dust and are gone with the wind”.

Orden var närmast ordagrant övertagna från Guthries sång ”Pastures of plenty”, där de syftar på de människor som drevs ut på vägarna av sandstormarna i Oklahoma och Texas på 1930-talet. Men till skillnad från hjältarna i ”Song to Woody” berövades migranterna sin individualitet i den värld som Guthrie tecknade: ”we come with the dust and we go with the wind”.

Båda sångerna markerar Woody Guthries starka ställning i den radikala sångtraditionen i USA. Den inleddes med Joe Hill, och Pete Seeger är den stora traditionsbäraren – han har varit musikaliskt och politisk aktiv i mer än sjuttio år. För 1960-talets protestsångare var Woody Guthrie också den stora ledstjärnan, för Dylan, Tom Paxton och Phil Ochs, för att bara nämna några av de viktigaste.

Idag är det hundra år sedan Woody Guthrie föddes. Han döptes till Woodrow Wilson Guthrie efter den demokratiske guvernören i New Jersey som samma år valdes till president. Woody Guthries far Charles Edward ställde upp i valet till Oklahomas delstatsförsamling. Även han var demokrat, men också segregationist. Han lär ha deltagit i den ökända lynchningen av Laura Nelson och hennes 15- årige son Lawrence i hemstaden Okemah 1911; fotografier på kropparna såldes som souvenirer.

I ungdomen studerade Woody Guthrie antikens historia och österländsk filosofi, men han läste även de amerikanska klassikerna. Hans självständiga bildningsgång påminner om Walt Whitmans, det gör även viljan att omfamna hela USA i dikten. Whitman gjorde det i samlingen ”Leaves of grass”, Guthrie gjorde det i tusentals sångtexter.

När sandstormarna drog fram över Mellanvästern sökte sig många av de drabbade till Kalifornien, där de fastnade som säsongsarbetare på fruktodlingarna eller i utarmade arbetarläger. John Steinbeck skrev om dessa ”Okies” i ”Vredens druvor”. Woody Guthrie tolkade boken i två sånger om ”Tom Joad”, skrivna som han sade för dem som inte hade råd att köpa boken och inte heller hade en dime till John Fords filmatisering.

Sandstormarna drev även ut Woody Guthrie på luffen. Hans erfarenheter de åren skärpte hans radikalism. Även om han undvek politiska etiketter stod Guthrie dessa år det amerikanska kommunistpartiet nära. Han skrev krönikor i Daily Worker och följde partiets icke- interventionslinje under andra världskrigets första år.

Genom politiken träffade Woody Guthrie skådespelaren och aktivisten Will Geer och Pete Seeger, som han bildade sånggruppen The Almanac Singers med 1940. Lee Hays och Millard Lampell var också medlemmar i gruppen, medan sångare som Leadbelly, Cisco Houston, Sis Cunningham, Tom Glazer, Burl Ives och Josh White var mer löst associerade till den.

Med The Almanac Singers var Woody Guthrie aktiv i kampen för att förmå de amerikanska arbetarna att organisera sig fackligt. Det var inte ofarligt. Många möten bröts av den lokala sheriffen och inhyrda våldsmän, och aktivisterna misshandlades. Så länge Molotov-Ribbentrop-pakten bestod stödde Woody Guthrie och hans kamrater också ”America first”- linjen. De gav även ut en skiva med sånger som propagerade för att USA inte skulle gå in i kriget.

Det ändrades med det tyska anfallet på Sovjet. Då skrev Woody Guthrie den uppsluppna texten ”Round and round Hitler’s grave”; Seeger skrev melodin. Han skrev också sin nidvisa om Charles Lindbergh med raderna ”They say America first/ But they mean America next”. Det ironiska är att Guthrie tidigare hade stått på samma sida som nazisten Lindbergh i motståndet mot kriget.

Det här var de musikaliskt mest intensiva åren för Woody Guthrie. Han flyttade till New York 1940, där han sov på Will Geers soffa. John Lomax, som gått till historien för sin dokumentation av Söderns folkliga musikkulturer, spelade in flera timmar musik och intervjuer med Guthrie.

Det året spelade Guthrie också in albumet ”Dust bowl ballads” för RCA Victor, ursprungligen utgivet som två samlingar om vardera tre 78-varvare. Albumet handlar om sandstormarna (”Dust bowl” syftar på de delar av Oklahoma och Texas som drabbades 1935) och det innehåller flera av Woody Guthries bästa sånger, både bitande satirer om hur drömmen om Kalifornien kommer på skam, bitter samhällskritik och sorgmodiga skildringar av alla tillfälliga möten med människor längs vägarna, som den gripande ”Dusty old dust (So long it’s been good to know yuh)”. Och så naturligtvis berättelsen om Tom Joad, där Guthrie gjorde den radikala Preacher Casy till en tyngre gestalt än i Steinbecks förlaga.

Året efter lejdes Woody Guthrie för att skriva sånger och manus till en dokumentärfilm om det stora dammbygget Grand Coulee Dam i Washington State. Även om kontraktet bröts, då Guthries radikala åsikter uppdagats av den ansvariga myndigheten Bonneville Power Administration, avsatte projektet 26 sånger, däribland lovsången ”Grand Coulee Dam”, den whitmanskt expansiva ”Roll on Columbia” och den mer satiriska ”Talking Columbia blues”, en av de recitationer som Guthrie själv kallade ”talking blues”, fast formen hade föga med bluesen att göra.

1944 och 1945 genomförde Moses Asch den stora dokumentationen av Woody Guthries musik: folksånger, protestsånger, västernballader i underbar blandning. Moses Asch, som några år senare grundade skivbolaget Folkways, spelade även in Woody Guthries barnvisor och sångcykeln om Nicola Sacco och Bartolomeo Vanzetti, de två italiensk-amerikanska anarkisterna som avrättades för rånmord i Massachusetts 1927, men de inspelningarna gjordes först 1947.

Under åren som följde försämrades Guthries hälsa. Han diagnosticerades både som alkoholist och schizofren, men fick 1952 sin slutliga diagnos: den ärftliga Huntingtons sjukdom. Fyra år senare var han sängbunden, 1967 dog han.

Woody Guthries mest kända sång är ”This land is your land”, vars refräng genljuder i de mest skilda sammanhang:

This land is your land, this land is my land

From California, to the New York Island

From the redwood forest, to the gulf stream waters

This land was made for you and me

Guthrie skrev sången i opposition mot Irving Berlins ”God bless America”. Han äcklades av Berlins nationalism och skrev sin egen, öppet populistiska text om att landet ”was made for you and me”. Woody Guthrie var också patriot, men en radikal patriot. Det var knappast hans önskan att ”This land is your land” skulle sjungas av tårögda barnkörer vid den nordamerikanska unionens 200-årsjubileum eller vid andra nationella manifestationer.

Men texten är öppen för både konservativa och radikala tolkningar. Den beskriver en vandring genom landet, där naturintrycken avbryts av en förkunnelsens röst: ”The fog was lifting a voice come chanting / This land was made for you and me”. Så långt präglas sången av samma pseudoreligiösa stämning som ”God bless America”.

Men det fanns en vers till. Pete Seeger såg till att hålla den vid liv, närhelst han framförde sin gamle väns kampsång. I den versen attackeras den privata äganderätten:

As I went walkin’, I saw a sign there

And on the sign said no trespassin’

But on the other side, it didn’t say nothin’

That side was made for you and me

Versen försvårar den nationella tolkningen. Länge trodde man att Woody Guthrie aldrig spelade in den versen, men i Folkwaysarkiven återfanns sent omsider en version där han sjöng den sägenomspunna versen, fast med delvis annorlunda ordalydelse.

Men sägnen talade om ännu en vers, där bilderna av hungriga människor som köar för att få en bit mat leder fram till en undran ”If this land was made for you and me”. Versen finns i originalmanuskriptet, men Woody Guthrie spelade aldrig in den. För det mest omtalade framförandet stod i stället Bruce Springsteen och Pete Seeger vid presidentinstallationen i Washington DC i januari 2009. De framförde de två apokryfiska verserna och ännu en strof som knyter ihop samhällskritiken med sångens vandringsmotiv.

I traderingshistorien finns alltså tre verser, som är centrala för återerövrandet av sångens betydelse bortom den nationella fetischeringen. När John Mellencamp spelade in de tre verserna tillsammans med de tidigare stadfästa i projektet ”Song of America”, 2007, fick de lika organisk som militant betydelse.

Turerna kring ”This land is your land” säger något om det kaotiska materialläget. Guthrie efterlämnade enorma mängder sångtexter, utkast, teckningar och anteckningar. Den engelska sångaren Billy Bragg skrev musik till icke tonsatta texter ur kvarlåtenskapen; de finns på albumet ”Mermaid avenue”. Det är också typiskt att Guthries sång om lynchningen i Okemah 1911, ”Don’t kill my baby and my son”, länge var bortglömd. Joel Rafael, en av Guthries bästa uttolkare, fann den i en dammig sångsamling och framförde den på en Guthrie-festival i Okemah 1998. Inte ens Woody Guthries son Arlo kände till den.

I år har även den oberäknelige Neil Young givit sitt bidrag till återerövrandet av ”This land is your land”. På sin nya skiva ”Americana” framför han endast de tre glömda verserna till tungt distorderat melodispel på elgitarren.