Wimbledon, 1976. Björn Borg vinner tennisturneringen för första gången.
Foto: Scanpix
Ett av de stora samtalsämnena inför årets tennistävlingar i Wimbledon har varit det för säsongen färdigställda utfällbara taket över centrecourten, och har faktiskt så varit sedan byggplanerna meddelades för fem år sedan. Hur den kontroversiella rekordinvesteringen – strax under en miljard kronor enligt insatta bedömare – kommer att påverka de gamla traditionerna och ta bort en del av charmen med tävlingarna, som befarats av konservativa skeptiker, återstår att se. Hur som helst, betydligt färre oroligt spanande blickar upp mot sommarhimlen, färre avbrutna matcher på grund av det nyckfulla engelska regnet, färre svåradministrerade schemaomkastningar – orosmoment som gäckat evenemangen under hela dess 132-åriga historia och som med tiden faktiskt blivit en karaktärsskapande del av själva konceptet Wimbledon.
Annars torde allt vara sig likt. I morgon infaller ”måndagen sex veckor före första måndagen i augusti” och därmed går reglementsenligt tävlingarna av stapeln vid The All England Lawn Tennis and Croquet Club, som det officiellt heter. Återigen 13 dagar av prestigefylld elittennis i den största och viktigaste av tennisens fyra så kallade Grand Slam-turneringar, och åter 13 dagar av historiens vingslag, kungligheter och celebriteter, myter och legender, kilometerlånga köer, vita kläder och gröna gräsbanor, spänning och magi, jordgubbar med vispgrädde, och konventioner och jargong som bara en initierad kan förstå – ”Middle Sunday”, ”People’s Monday”...
Och traditionalisten har all anledning att vara stolt över sitt tempel – med eller utan tak. Om blotta terminologin kring arrangemangen för tankarna till något ur kyrkoordningen, så är Wimbledon platsen som faktiskt skulle kunna vördas som hela den moderna tennissportens heliga mark. Det var just här i den välmående området i sydvästra Storlondon som den privata krocketklubben 1875 bankade ner näten i de välansade gräsmattorna och tog upp den nya varianten av det urgamla bollspelet och två år senare arrangerade den första tävlingen, det var här som reglerna och banmåtten ytterligare förfinades – de blev auktoriserande och håller i princip än idag – och det var utifrån detta centrum som sporten spreds över landet, snabbt vidare till USA och därefter till övriga Europa.
Från att vara en vänstra handens innehobby för Londonöverklassen till att etableras som en världssport gick det bara lite mer än ett decennium. Innan seklet var till ända hade man både gjort entré i de olympiska spelen och fått en internationell landslagstävling, Davis Cup. Efter andra världskriget skedde ytterligare en breddning. Det man brukar kalla Open Era, som inträdde 1968, då de största tävlingarna öppnade upp för proffsspelare, tillsammans med tv-mässigheten och den efterföljande populariseringen av sporten förstärkte ställningen än mer. Tennisens speciella förmåga att producera legendarer, som termen gärna lyder i sportsammanhang, har varit anmärkningsvärd; namn som Bill Tilden, René Lacoste, Fred Perry, Stan Smith och förstås Björn Borg har lätt kunnat kopplas upp mot det mytologiska kraftfält som genomsyrar tennisen – och som bekant dessutom tacksamt kunnat utnyttjas vidare som associationsmättade imagebärare i vältrimmade varumärkesmaskiner.
Varifrån har detta kraftfält egentligen fått sin laddning? Är tennissporten, denna märkliga framgångssaga av svårförklarliga dimensioner som ingen pr-makare idag någonsin skulle kunna återskapa, särskilt mottaglig för myt- och traditionsbildningar, kultskapande och mystifierande historieskrivningar?
Långt upp i modern tid fick vi lita till redogörelser av tennishistorien till största delen skrivna av sportens egna utövare och entusiaster, som i brist på andra källor och auktoriteter under många decennier förblev okritiskt bemötta och därmed oemotsagda. Många av dem har också återutgivits i upprepade nytryck genom åren. Dessutom kan den omständigheten inte förbises att tennisen, från sitt genombrott i slutet av 1800-talet torgförd som ”the ancient game of kings and noblemen”, ungefär ett halvsekel framåt främst var en överklassangelägenhet – en stämpel som ju i viss mån fortfarande sitter kvar. Mytbildningen kring sporten och dess förment aristokratiska och till och med religiösa förflutna har därigenom frodats och fyllt en socialt sammansvetsande funktion.
Det är visserligen sant att tennisens rötter går betydligt längre tillbaka än det viktorianska England, men spekulativa teorier från början av 1900-talet om ursprung i fruktbarhetsriter i det antika Egypten har inte belagts av egyptologerna. Bevisen för direkta länkar tillbaka till antikt eller arabiskt ursprung är också svaga. Det var inte förrän 1990 med den tyske lingvisten och sporthistorikern Heiner Gillmeisters banbrytande ”Kulturgeschichte des Tennis” (i egen engelsk översättning 1998, ”Tennis: A Cultural History” ) som en grundlig och systematisk genomgång av teorierna om tennisens ursprung utfördes, och med hjälp av metoder från olika akademiska discipliner kunde det konstateras att spelet åtminstone var känt i 1100-talets Paris under namnet ”jeu de paume” (ungefär ”handflatsspel” – racketen fick vänta ett par århundraden). Ursprunget var inte religiöst, men klostren spelade en stor roll vid utvecklingen av spelet och dess regler, då innergårdarna och pelargångarna i klosterbyggnaderna fick tjänstgöra som spelplats för munkarnas experimenterande, förmodligen en modifiering av den medeltida fotbollen – komplett med både lag och mål. Från norra Frankrike spreds varianter norrut till Tyskland, Nederländerna och delar av Skandinavien, och söderut till Italien och Spanien. Förmodligen ligger det fortfarande levande gotländska bollspelet ”pärk” nära ursprungsversionen, liksom en ”pelota”-variant på Lanzarote, och åter ännu avlägsnare avläggare i Mexiko och Colombia.
Det är kanske också lämpligt att just en lingvist som Gillmeister får reda ut förvirringen kring den smått esoteriska terminologi som kommit att omgärda tennisen, allra helst som den dessutom samtidigt röjer en hel del om sportens ursprung och spridning. En mängd teorier kring själva namnet ”tennis” har florerat; den amerikanske tennisstjärnan Malcolm Whitman förde i sin ”Tennis: Origins and Mysteries” (1932) fram ännu en välspridd myt när han förlade ordets ursprung till korstågstiden och staden Tinnis vid Nildeltat. Det mest sannolika ursprunget är dock enligt den moderna forskningen det franska ordet tenez , det vill säga den plurala imperativformen av tenir (hålla), ett utrop som ålades den servande spelaren, och då i betydelsen ”ta emot!” eller ”här kommer den!”, och som anammades vid spelets geografiska diffusion. Enligt Gillmeister fanns det också drag i den terminologiska utvecklingen som indikerar att det initialt rörde sig om en folklig företeelse snarare än en aristokratisk.
Det speciella poängberäkningssystemet har också lockat till fantasifulla förklaringar. En av de mest spridda teorierna, som jag själv stötte på under tennistränarutbildningar i min ungdom och som dessutom letat sig in i en del prominenta encyklopedier, är att poängen räknades efter kalibern på kanonerna på brittiska flottans örlogsfartyg i Indien, där ett liknande spel sägs ha utövats av officerarna i slutet av 1800-talet, och som alltså följdenligt skulle ha varit 15, 30 och 40 pund på övre, mellan- respektive nedre däck. Förutom att militärhistoriker, med viss sorg över att förstöra en hedrande teori, helt avfärdar förklaringen – till exempel så kom de åsyftade kanonerna i verkligheten inte alls upp i de kalibertalen – kan poängsystemet beläggas från betydligt tidigare datum, första gången i skriftliga källor redan kring 1415. Mest sannolikt anses det idag att poängen räknades efter det dåtida franska myntet ”gros denier tournois”, värt 15 denier. Eftersom spel om belopp över 60 denier enligt lag var förbjudet – medeltida tennis spelades oftast om pengar – skulle detta förklara det speciella systemet med flera korta avslutade ”game”, där poängbenämningen numeriskt inte överstiger 40 (en förkortning av det ursprungliga 45).
En variant av tennis spelat i specialbyggda bollhus fick med tiden ett starkt fäste i hoven och de adliga kretsarna i Europa, men försvann nästan helt efter franska revolutionen. Det lawn tennis (snarast ”gräsplanstennis”) som alltså uppstod i England på 1870-talet såg dock helt annorlunda ut och tog upp element inte bara från denna hovtennis utan även badminton och inte minst rackets , en squashliknande bollsport med ett föga ärofullt förflutet i brittiska fängelser och bland råbarkade busar på pubarnas bakgårdar. Även här är de historiska sammanhangen dunkla, och konflikter mellan konkurrerande versioner har uppstått. Klart är att racketspel med förenklade tennisregler utövat utomhus, företrädesvis på gräs, uppstod på skilda ställen i England under 1800-talets lopp, men det var en driftig och uppfinningsrik pensionerad arméofficer, major Walter Clopton Wingfield (1833–1912), som till slut omvandlade idén till en regelrätt kommersiell produkt och på så vis gav företeelsen en plattform för sin oanade spridningskraft.
Nu betydde visserligen den sällsynt goda timingen mycket, som alltid vid dylika framgångar. Mängder av välskötta gräsmattor stod tomma efter att epidemin krocket nu så smått börjat ebba ut, Charles Goodyears nyligen utvecklade vulkaniseringsteknik möjliggjorde tillverkningen av gräsunderlagslämpade gummibollar och, framför allt, detta var tiden för en ny social företeelse – de organiserade och standardiserade sporternas framväxt. Men likväl, det var Wingfield som efter mycket experimenterande fram och tillbaka rent praktiskt såg till att man lagom till påskhelgen 1874 för det facila priset av fem guineas kunde införskaffa en behändig portabel träbox innehållande allt man behövde: fyra racketar, en påse bollar, en ritning till den patentskyddade banan, nät, stag och en regel- och instruktionsbok till det nya spelet, döpt till det antikdoftande sphairistikè men snart allmänt kallat lawn tennis. Spelet blev en formidabel försäljningssuccé – inte minst med hjälp av stödtrupper i redaktionerna hos militär- och överklasspressen och sedermera faktiskt med hjälp av cricketinstitutionerna, som kom att fungera som organisatör av det livliga arbetet med att vidareutveckla spelet och dess regler. Det var därifrån bollen till slut landade på krocketklubbens gräsmattor i Wimbledon.
Så sent som 1997 upptogs major Wingfield i International Tennis Hall of Fame och idag står hans byst under Wimbledons tennismuseums tak, men under sin samtid kritiserades han hårt och hans avgörande insatser för tennissportens spridning var under stora delar av det efterföljande seklet helt osynliggjorda. Vi har här särskilt att tacka den amerikanske historikern George Alexander som med sina böcker i ämnet, inte minst den djuplodande biografin ”Wingfield: Edwardian Gentleman” från 1986, bidragit till att återupprätta majorens heder. Enligt Alexander var officeren och gentlemannen Wingfields stora synd att han gav sig in på vidlyftiga kommersiella äventyr i starkt trots mot det viktorianska samhällets rigida klassbundna uppförandekoder, och han fick utstå hård kritik för allt ifrån hänsynslöst plagiat till snöd girighet.
Eller är det möjligen så att Wingfields allra största synd ändå har varit att han med sina högst världsliga produkter och patent helt enkelt stått i vägen för de myter och legender som alltjämt kastar ett magiskt skimmer över ”the ancient game of kings and noblemen”?
