Den gamla monarkiens fall och kejsardömets störtande ha i fråga om följderna inverkat synnerligen ödeläggande på såväl teaterns yttre byggnad som på dess andliga fogar. Wien, som en gång gällde som Tysklands och Österrikes främsta teaterstad, hade redan under kriget och åratal tidigare förlorat åtskilligt av sin nimbus; Berlin hade för länge sedan hunnit om det på rangskalan, och endast den envisa lokalpatriotismen jäste ännu, levde ännu på den flydda härligheten och solade sig i glansen av minnena från en för länge sedan förgången storhetstid. Men när med det militära nederlaget och den därmed inträffande finansiella kraschen även byggnadens materiella sida började vackla, blev hela komplexets fallfärdighet uppenbar. De båda hovteatrarna, den förutvarande kungl.-kejserliga Hofburgteatern samt hovoperan, vilka alltjämt leddes i storståtlig stil inom en storståtlig ram, arbetade trots politikens aldrig svikande intresse med högt deficit, som varje år täcktes ur kejsarens privatkassa; men när dessa miljonsubventioner i och med habsburgarnas fördrivande uteblevo, råkade bägge teatrarna i sådana svårigheter, att deras fortbestånd överhuvudtaget sattes i fråga. Man talade redan om, huruvida de båda nationalteatrarna icke kunde överlåtas i privat ägo, man sökte – när vid början av innevarande år möjligheten till utbetalande av skådespelarnas gager syntes ytterst problematisk – att genom indragande av bankkapital, genom nationallån och dylika hjälpmedel rädda institutionerna från fullsländig kollaps – ända tills den i någon mån förstärkta regeringen äntligen beslöt, att rikets bägge främsta scener skulle betraktas som nationalegendom och hållas gående genom statsunderstöd – – Under interimstiden grepos givetvis skådespelarna av oro och ängslan för att deras existens vore alltför farligt hotad, och många av dem gjorde försök att få sina kontrakt upphävda eller genom engagemang vid varieteer och filmsällskap eller genom gästspel hålla sig materiellt skadeslösa. Detta väckte stor uppståndelse i Wien. När Tressler, en av Burgteaterns förnämsta karaktärsskådespelare, mot högt honorar uppträdde på varitén ”Apollo” och sjöng visor till luta, regnade det offentliga protester, och den populäre skådespelaren angreps häftigt för nationalscenens kränkta äras skull. Men som det enda resultatet av dessa kontroverser visade det sig, att hans exempel vann efterföljd, och redan nu hör man, att andra förmågor, manliga och kvinnliga, antagit förmånliga gästspelsengagemang på mindrevärdiga café-chantants. Den materiella frestelsen i dessa svåra tider, när en kötträtt på en restaurang kostar 22 Kronen, ett kilo smör 140 Kronen och ett par skor 450 Kronen, är naturligtvis oerhörd och utslagsgivande, och om en skådespelare, som vid sin teater erhåller ett gage av ungefär 15 000 Kronen om året, nu kan förtjäna 9 000 Kronen på en månad, är det ej underligt, om samhörighetsbegreppet, kärleken till ensemblen, känslan för den strama disciplinen, som är oumbärlig vid en väl ledd konstnärlig institution, så småningom går fullständigt förlorad och krisen övergår från det materiella till det konstnärliga.

Vid Operan var krisen av annan art. Operan, som hade ett högt rykte att förlora, måste med alla medel verka för att hålla sig uppe på sin gamla nivå. Förnuftiga människor förutsågo, att Wien som politiskt centrum, som huvudstaden i ett stort rike, tydligen hade spelat ut sin roll, och att det endast genom konstens vårdande kunde fortplanta sitt världsrykte, utstrålningen av sitt verkliga liv. Och inom konsten var det sedan gammalt musiken, som gjort Wiens namn berömt över all världen. Det gällde därför ej endast att sammanhålla en berömd orkester som vår filharmoniska och ej låta de bästa sångarna och sångerskorna draga sig bort från ensemblen, utan även genom ett direktörsnamn med god klang, genom en världsbekant dirigent leda världens uppmärksamhet till Wien. Man sökte efter en stor musiker och en stor kapellmästare och fann Richard Strauss. Men så enkelt var det ej att installera honom på platsen. Det fanns andra expektanter på fältet, äregiriga andar, som likaså aspirerade på den föreslagna posten. Anhängare av i olika konstriktningar bildade partier för och emot filharnonikerna blandade sig i den motbjudande striden och framträdde som Richard Strauss’ motståndare, man diskuterade saken i tidningarna och intrigerade både öppet och i hemlighet – men till sist gick Richard Strauss som segrare ur kampen. Operan, som just nu med en rad festföreställningar begår sitt 50-årsjubileum, har ett stort namn som dragande skylt utåt och framtiden kommer att visa vilket värdetillskott vi vunnit och om kompositören som på många håll fruktats – icke ovillkorligen kommer att alltför starkt influerar den i samma kropp boende direktören, när det gäller att öppna det underbara Van der Nüllhusets portar för landets och den övriga världens bästa musikaliska förmågor.

Man bör kanhända här erinra om att Wien är en stad, som, för att taga till ett så pass markant fall, sökte fjärma till och med Mozart från scenen så länge som möjligt genom intriger; ”Don Juan” måste till exempel fly till Prag, och först sedan operan med stor framgång givits därstädes, antogs den efter rundlig tid i Wien.

Burgteatern etablerade sig vid omstörtningen med tvenne direktörer: burgskådespelaren Albert Heine och skriftställaren Hermann Bahr. Men Hermann Bahr – en av österrikes intressantaste personligheter och därför avsevärt underskattad i sitt fosterland – har ett alltför ostadigt temperament för att i längden kunna hålla ut med ett arbete. Efter några experiment gick han efter få månader ur leken och slog sig åter ned i sin vackra bostad i den ljuvliga mozartstaden Salzburg, fjärran från storstadens grottekvarn, men ständigt i andlig och innerlig kontakt med alla världs- och himlatankar, samt skriver nu skådespel och romaner, tidningsartiklar och dagböcker och följer tilldragelserna på jorden så levande och känsligt som ingen annan i hela Österrike med en nästan kvinnligt intuitiv uppfattning inför varje konst- och andlig företeelse i vår och i alla gångna epoker. Vid Burgteatern har Bahr i fråga om antagande av skådespel ej lagt i dagen alltför lycklig insikt, i sceniskt hänseende arbetade han med rollerska motiv, vilka hittills huvudsalkligen gjort sig praktfullt gällande i opelan, med draperier och färgverkningar; Goethes ”Naturliche Tochter”, Schillers bearbetning av Racines ”Phädra” och ”Antigone” framfördes i dylik förenkling.

För att i någon mån minska teaterns stora deficit och utnyttja de många sysslolösa skådespelarna har direktionen lagt beslag på den lilla förtjusande slottsteatern i Schönbrunn, vilken hittills såsom privategendom ej stått öppen för allmänheten, och redan denna sommar skola de första offentliga föreställningarna där äga rum.

På de privata teatrarna härskar konstnärligt kaos. I rang kommer Deutsches Volkstheater på andra platsen. Men under den nya direktionen Bernau ha metoder insmugit sig, som från Berlin och den reinhardtska teatern endast medtagit de sämsta momenten, det vill säga, man spelar för premiären, för kritiken. Vad som sker de andra kvällarna gränsar mången gång i fråga om rollbesättning, iscensättning och slarv till det grönköpingsmässiga. För att anföra ett exempel förekom det mer än en gång, att man glömt att underrätta en rollinnehavare, som endast tjänstgjorde i tredje akten, om föreställningen, och att den förtvivlade regissören i sista ögonblicket, osminkad och utan peruk måste inträda på scenen och framsäga rollen... Bland de dramer som uppförts på Burgteatern må tvenne omnämnas, huvudsakligen därför att de skrivits redan för flera år sedan, men av den gamla censuren ej tillåtits komma till framförande i Österrike: ”Doktor Bernhardi” av Arthur Schnitzler och ”Der Gemeine” av Felix Salten. I ”Doktor Bernhardi” framställes ett intressant enstaka fall av konflikt mellan en judisk sanatorieläkare och den härskande klerikala strömningen, i ”Der Gemeine”, ett effektfullt wienskt folkskådespel, hittar en ung man, vilken inkallats till militärtjänstgöring, sin trolovade i sin löjtnants rum och skjuter flickan, som han tror vara skyldig. – Fast sålunda egentligen intet fall av subordination föreligger, var det under den gamla regimen tillräckligt med en jämförelse mellan officer och soldat för att i 20 år utestänga ett skådespel från scenen... Bernhard Shaw, vilken som Englands fiende står högt i gunst inom vida kretsar bland centralmakterna, framfördes efter kriget som den förste engelske författaren med sina komedier ”Capitän Brassbounds Bekehrung”, ”Fannys erstes Stück” och ”Der Artz am Scheidewege”. Av utlänningar framfördes vidare fransmännen Flers och Caillavet med deras ”Belle aventure”, ett harmlöst lustspel, viIket emellertid på premiären på Burgteatern ledde tlll en teaterskandal. När nämligen i andra akten en frugal kvällsvard serverades på scenen, ropade några uppretade officerare och studenter: ”Vi wienare ha ingenting att äta, och på Burgteatern uppför man detta ’französische Schweinerei’, denna ’französischer Dreck’.” Larmet fortgick under hela mellanakten, och det var säkerligen för första gången i Burgteaterns historia, som upphetsande ord slungades ut från parterren över publiken.

Vid teatern i Josefstadt är Josef Jarno direktör. Han bör nämnas för stockholmarna särskilt därför att han var en av de första som – redan för decennier sedan i Berlin – spelade Strindberg på tyska språket. Han har också i Wien förblivit sin ungdomskärlek trogen och intet år förgår, utan att han iscensätter ett antal strindsbergsskådespel. Själv är han en förträfflig skådespelare och framställer mestadels de manliga huvudrollerna – i år dem i ”Kameraden” och ”Der Vater”.

Det finns ännu andra smärre teatra i Wien, bortsett från de fyra ständiga stora operettscenerna. Kammerspiel des Deutschen Volkstheaters, Volksbühne, Komödienhaus, Intimes Theater och slutligen en rad litterära försöksscener och arbetarteatrar i de avlägsna förstäderna vid stadens yttersta periferi.

Volksbühne är nästan uteslutande i gästspelsteater. Fru Ida Roland, en av den tyska scenens intelligentaste och mest temperamentsfulla skådespelerskor, valde i år ett i de skandinaviska länderna säkerligen välkänt stycke, ”Die Hexe” av Wiers-Jensen, samt vidare Zolas ”Therese Raquin” för att visa sin nervretande konst, och Josef Schildkraut, för närvarande Tysklands genialaste Kung Lear och Shylock, framförde ett skådespel av polsk härkomst i ”Gott der Rache” av jiddischdiktaren Schalon Aasch på de bräder, vilka för wienarna från och med nu mer än någonsin måste föreställa världen.