När fjolårets vinnare av guldpalmen i Cannes, ”Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv”, i dag går upp på svenska biografer är det den första av den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakuls filmer som får svensk premiär. Men med sin blandning av realism, buddism och populärkultur har Weerasethakul redan tidigare uppmärksammats på filmfestivalerna i Cannes och Venedig. I filmer som ”Blissfully yours” (2002), ”Tropical malady” (2004) och ”Syndromes and a century” (2006) har han ledigt rört sig mellan den thailändska landsbygden och storstaden, från stora aerobics-pass utomhus ackompanjerade av dunkande techno till legender om människor som kan förvandla sig till olika djur.

Weerasethakul föddes i Bangkok, men växte upp i provinsstaden Khon Kaen i nordöstra Thailand. Båda föräldrarna jobbade som läkare på det lokala sjukhuset och just sjukhusmiljöer är något som ofta återkommer i regissörens filmer. Mest påtagligt i ”Syndromes and a century” där Weerasethakul har sagt att han försökt återskapa minnet av föräldrarnas liv innan han föddes. Att Weerasethakul utbildade sig till arkitekt i hemlandet innan han studerade film i Chicago går att spåra i den uppenbara sensibiliteten för hur rummet konstrueras i hans filmer, där mycket tillåts hända utanför bild, och för byggda miljöer, inte minst på sjukhusen i ”Syndromes and a century”.

Debuten i långfilmssammanhang skedde med ”Mysterious objects at noon” (2000), men det var med ”Blissfully yours”, ”Tropical malady” och ”Syndromes and a century”, som Weerasethakul etablerade sig som en av de mest intressanta nya regissörerna under 00-talet. De tre filmerna har mycket gemensamt, inte minst att de alla har en tvådelad struktur, där filmen startar om och byter tempo, miljö och stämning efter halva filmen. Stilen är dröjande och ledig, med en blandning av långa tagningar och fasta bildkompositioner, åkningar och handhållen kamera. Berättandet är associativt och infallsrikt snarare än tydligt linjärt, ofta med skenbart dokumentära inslag och fiktionsbrott àla Brecht. Många gånger verkar både kameran och berättandet närmast leva sina egna liv.

Samtidigt som Weerasethakul kan länkas till en internationell modernistisk tradition är han i högsta grad rotad i den thailändska kulturen. I intervjuer har Weerasethakul bland annat nämnt Andy Warhols ”Empire”, John Boormans ”The Emerald Forest” och filmer av Béla Tarr och Tsai Ming-Liang som viktiga influenser. Och visst går det att spåra släktskap med konstnärer som Andy Warhol och Bruce Baillie eller att hitta ekon och citat från David Lynch, ”Apocalypse now” eller Chris Markers ”Terrassen”. Men i lika stor utsträckning använder sig Weerasethakul av thailändska skräckfilmer och melodramer, lokala spökhistorier och buddistiska fabler som utgångspunkt för sina filmer och står med ena benet i den thailändska populärkulturens mutationer av det globala konsumtionssamhällets tecken och former.

Filmforskaren James Quandt skriver i den första engelskspråkiga antologin om Weerasethakuls konstnärskap, Apichatpong Weerasethakul (Österreichisches Filmmuseum/Synema Gesellschaft für Film und Medien, 256 s), att det inom det thailändska kulturella och intellektuella livet ofta syns en dikotomi mellan landsbygden och storstaden (Bangkok) och att det på ett ytligt plan även kan tyckas gälla Weerasethakuls filmer. Kanske tydligast i den tvådelade strukturen i ”Syndromes and a century”, vars första halva utspelar sig på ett enklare sjukhus på landsbygden. Halvvägs in i filmen startar allting om och vi har istället hamnat på ett sjukhus i storstaden omgivet av höghus. En soldränkt djungel har bytts mot lysrörsbelysta sjukhuskorridorer.

Men samtidigt gör Weerasethakul motstånd mot enkla dikotomier där Bangkok med sina skyskrapor ses som något ultramodernt och artificiellt och den thailändska landsbygden som fylld av autentiska traditionella värden. Staden och landsbygden, det globala och lokala, blandas och påverkar i stället varandra hela tiden och skapar nya kulturella hybridiseringar.

I kortfilmen ”Haunted houses”, ett av Weerasethakuls många kortare projekt, får ett antal amatörer på den thailändska landsbygden spela upp manuset från en smäktande thailändsk såpopera i sin egen miljö och en främmande, dissonant känsla skapas. I ”Syndromes and a century” möter vi en munk som för sin tandläkare berättar att han egentligen skulle vilja vara dj och deras samtal glider ledigt mellan musik och frågan huruvida tandläkaren skulle kunna vara en reinkarnation av munkens döde bror. En annan munk passar under ett läkarbesök på att ge läkaren ett knippe rötter som skall stilla hennes oro för pengar och ge henne regelbunden menstruation. Egensinniga personligheter och dialoger som hela tiden presenteras med en lågmäld humor.

Alltsomoftast är ljudbilden central i Weerasethakuls filmer. Å ena sidan stadens ljud från maskiner, trafik och marknader, sorlet fån människor och nöjesetablissemangens enkla popmusik. Å andra sidan naturens och djungels ständigt närvande ljud av fåglar, insekter och andra djur, av lövprassel och vindens sus i träden. Denna medvetenhet om ljudbildens betydelse är inte minst tydlig i ”Tropical malady”. Här bröt Weerasethakul, som själv är öppet homosexuell, mot ett officiellt nationellt tabu och skildrade kärleken mellan två unga thailändare, Keng, en ung snygg soldat på permisson, och Tong, en lätt bortkommen bybo. I filmens första halva rör de sig mellan urbana och rurala (ljud-)miljöer: från stadens parker, biografer och biljardpalats till lugnet runt de enkla hus på landet där Tong bor med sina föräldrar.

Den andra halvan av filmen utgår från en legend om en khmerisk shaman som kunde förvandla sig till olika djur. Här ger sig en soldat, som vi förmodar är Keng, ut i mörkaste djungel på jakt efter ett odjur, möjligtvis en tiger, som vi förmodar är Tong. Den första halvans idealiserade kärlekshistoria har bytts till en brutal historia om djuriskt begär, där det inte minst är ett skickligt användande av djungels och naturens ljud som skapar en suggestiv och dröjande vacker stämning. Även i ”Farbror Boonmee” finns långa liknande partier där ljudbilden är central för att bygga upp en närmast hypnotisk stämning.

Förutom med långfilm har Weerasethakul arbetat med olika videokonstprojekt och filminstallationer och rör sig ganska obehindrat mellan film- och konstvärlden. ”Farbror Boonmee” var från början en del av ett större installationsprojekt som gjordes i samarbete med konstinstitutioner i Liverpool och München. Utgångspunkt för projektet ligger i en bok som fick av en munk, där det berättas om Boonmee, en man som brukade komma till templet och som kunde minnas sina tidigare liv i vilka han bland annat hade varit elefantjägare, buffel och ett vandrande spöke. Boonmee återföddes och vandrade alltid runt i samma del av nordöstra Thailand. Inför projektet reste runt med sitt team i denna del av Thailand, på gränsen till Laos. Regionen är också präglad av våldsamma sammandrabbningar mellan den thailändska militären och kommunistiska bondegrupperingar under 1960-talet och denna undanträngda del av den thailändska historien utgör också ett viktigt tema i filmen.

Weerasethakul rör sig ofta, geografiskt och kulturellt, just i thailändska gränsområden, nära grannländerna Kambodja, Laos och Burma. Så även i ”Blissfully yours”, vars andra halva utspelar sig i ett djungelområde på gränsen mellan Thailand och Burma. Benedict Anderson, kanske mest känd för sin bok ”Föreställda gemenskaper” och sin forskning om nationalism, kultur och historia i Sydostasien, analyserar i en essä i ovan nämnda antologi det thailändska mottagandet av ”Tropical malady”. Här menar han bland annat att de delar av filmen som känns svårförståliga för en bildad medelklass i Bangkok, som inte sällan ansluter sig till en officiell bild av thailändsk kultur, känns helt naturliga för bybor i landsbygden, med egna erfarenheter från djungeln. Weerasethakul tar enligt Anderson helt enkelt landsbygden på allvar och har inte ett utifrånperspektiv där bybor reduceras till komiska karaktärer, något som annars är vanligt i populärare thailändska produktioner. Weerasethakul själv har poängterat att han alltid försöker bli en del av vardagen i de miljöer och områden han skildrar, inte minst i det arbete som ligger till grund för ”Farbror Boonmee”.

Även om Weerasethakuls filmer vid en första anblick kan verka relativt opolitiska så har han länge varit aktiv i protester mot den repressiva och korrupta thailändska regimen och väver ofta in politiska frågor och officiella tabun i sina filmer, som burmesiska flyktingars situation i ”Blissfully yours”, de blodiga politiska striderna på 60-talet som utgör en bakgrund till ”Farbror Boonmee” eller behandlingen av känsliga ämnen som manlig homosexuell kärlek i ”Tropical malady”.

Ofta har han kommit i konflikt med de thailändska myndigheterna, som velat censurera och göra stora ingrepp i hans filmer. De två väldigt explicita sexscenerna mot slutet av ”Blissfully yours”, som även väckte uppmärksamhet internationellt, sågs knappast med blida ögon av den thailändska censuren. I ”Syndromes and a century” ville myndigheterna bland annat censurera scenen där en munk spelar gitarr och scenen där en överläkare på arbetstid bjuder sina kollegor på whiskey. Scenerna gick emot en officiell bild av munkar som spartanska och ständigt hängivna sitt kall och av den thailändska läkarkåren som strikta och seriösa i sitt yrkesutövande. Hyckleri naturligtvis, i ett land som enligt Weerasethakul fortfarande vägrar erkänna att prostitution existerar i landet och vars kulturministerium under senare år bland annat lanserat kampanjer för att uppmuntra folk att klä sig i traditionella thailändska dräkter. Weerasethakul vägrade klippa någonting i filmen och fick därmed inget tillstånd att visa den i Thailand. För att kunna göra sina filmer har Weerasethakul ofta fått söka finansiering i Europa och Nordamerika. Men även om dessa finansiärer har gjort det möjligt för honom att göra sina filmer så har det inte varit lika lätt att sedan få dem visade i Thailand.

Men det Thailand som skildras i Weerasethakuls filmer är förstås något annat än den av staten understödda bilden av thailändsk kultur, som turisterna njuter av under ett kort besök i Bangkok eller på landets öar och stränder. En kultur som knappast har ett forntida ursprung utan i mångt och mycket är en produkt av hur landet sedan länge influerats av bland annat kinesiska, indiska och laotiska kulturer.

Att vara thailändare handlar enligt Weerasethakul framför allt om hybridisering, om hur olika kulturer blandas till en lokal variant. Kanske ligger en av storheterna i hans konstnärskap just i lyhördheten för denna hybridisering, där det traditionella och moderna knappast ska ses som några motsatspar, utan som hela tiden invävda i varandra. Allt i filmer där gestaltandet och användandet av både den banalaste popmusiken och reinkarnationen tas på fullaste allvar.