Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet,
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.

Så lyder de berömda slutorden i den profetia som Vergilius låter anföra i det romerska nationaleposet ”Aeneiden” (sjätte sången, v 847 ff, översättning: Ingvar Björkeson). De grekiska och romerska kulturerna skall komplettera varandra, var och en av dem har sina specifika civilisatoriska uppgifter för mänsklighetens fromma. Roms främsta plikt är att skapa världsfred, Pax Romana.

Diktarens ljud- och ordmosaik är beundransvärd, och detsamma gäller hans inställning: han beundrar det grekiska snillet, utan avund. En civiliserad värld är detsamma som en grekisk-romersk värld. Den näst sista radens ”upprätta fred” motsvaras i latinet av pacique imponere morem, som innebär att freden bör präglas av civiliserad sed, av lag och ordning. Under stark påverkan från poeter som Vergilius och Horatius och historiker som Livius tog man till helt nyligen allmänt och utan allvarligare reservationer för givet att den romerska civilisationen var någonting speciellt beundransvärt. Rom bar, menade man, kulturens fackla in i barbarernas mörker, och när väl själva erövringens obehagligheter var överståndna förde romarna med sig arkitektur, litteratur och liknande välsignelser till de erövrade folken. Framväxandet av ett romerskt imperium som omfattade hela Medelhavets kust och därför några av de rikaste och mest beboeliga delarna av Asien och Afrika gav en särskild klang åt den stolta parollen Civis Romanus sum – jag är romersk medborgare.

Men hur tillämpades i verkligheten de principer som Vergilius formulerat med sådan epigrammatisk precision? Numera anser flera forskare att Rom blev den enda civilisationen i Medelhavet genom att förstöra ett halvdussin andra kulturer, några av dessa minst lika avancerade som Roms. Så till exempel hade under det ptolemeiska styret på 200-talet f Kr Egyptens huvudstad Alexandria genomsyrats av grekisk kultur och utvecklats till världens intellektuella centrum. Och i Främre Orienten hade den makedoniska erövringen av Mindre Asien skapat det seleukidiska imperiet, med en blandning av grekiskt tankegods, zoroastrisk religion och gammal persisk kultur. Hebréerna och fenicierna ägde städer som var tusentals år gamla när Rom grundades. Det feniciska alfabetet var förelöparen till det grekiska alfabetet som i sin tur ligger till grund för de flesta av det moderna Europas alfabet.

De keltiska folken var ingalunda några barbarer; så till exempel går den äldsta specifikt keltiska konsten tillbaka ända till slutet av 2000-talet f Kr. Under årtusendet f Kr stod de öppna för kulturimpulser utifrån, och deras bildkonst präglades av mångfald och komplexitet. Just som kelterna i Gallien var på väg att utveckla ett mer representativt styrelsesätt, en skriftlig tradition och ett penningväsende (med de makedoniska kungarna Filip II:s och Alexander den stores mynt som förebilder) krossades de grymt och våldsamt av romarna. Historikern Sallustius kritiserade Caesar för att ”utnyttja alla tillfällen, även orättfärdiga, till att börja krig”, och för att plundra städer och helgedomar på allt de ägde. De massakrer som följde erövringen av Gallien har betecknats som folkmord; att även gallerna kunde göra sig skyldiga till fruktansvärd grymhet bör dock inte förglömmas. De bevingade orden ”Ve de besegrade!”, i latinsk tappning vae victis, yttrades enligt Livius av den gallerhövding som omkring 390 f Kr brandskattade Rom.

Kontinentens sociala mönster förändrades i snabb takt, och överallt omformades folkens levnadssätt av urbaniseringen, skrivkonsten och fjärrhandeln. Denna tendens skulle ha fortsatt och utvecklats även om Rom aldrig funnits. I själva verket var Roms bidrag till Medelhavskulturen minimala ända fram till 146 f Kr, då det tredje kriget mot Karthago upphörde. Det tidiga Rom frambragte inga filosofer, historiker, konstnärer eller arkitekter. Dess märkligaste byggnadsverk var den avloppskanal som kallades Cloaca Maxima, påbörjad cirka 600 f Kr under etruskernas herravälde.

Varje bonde var soldat, och aristokraterna tävlade om framgångar på slagfältet. Man lyckades erövra praktiskt taget hela den italienska halvön och skapa ett välde som under första århundradet e Kr sträckte sig från Themsen till Eufrat, från Rhen till Marocko och Egypten. Detta skedde emellertid, hävdar som sagt flera forskare under senare år, genom att Roms brutala krigsmaskin utplånade den kulturella mångfalden och förstörde spirande eller redan blomstrande civilisationer, ofta präglade av imponerande förfining, i samhällen som annars skulle ha överlevt i fredligt, multietniskt samarbete med Rom och på ett otal sätt berikat världen, intellektuellt och konstnärligt.

Senast har denna tes energiskt drivits av en Oxfordskolad expert på Roms historia, Philip
Matyszak, i en lättläst volym på inemot 300 stora sidor: The Enemies of Rome: From Hannibal to Attila the Hun (Thames & Hudson). Som stöd för sin uppfattning berättar författaren om 17 personligheter som han kallar Roms fiender. En brokig skara, med helt olika motiv för sitt agerande. Några förde över kampen till själva Italien för att en gång för alla krossa Rom, till exempel karthagern Hannibal i imperiets gryning, och hunnerhövdingen Attila vid kejsardömets slut på 400-talet e Kr. Andra ledde lokala uppror för att hämnas det maktmissbruk inkompetenta romerska provinsguvernörer utövat. Bland dem var lusitaniern Viriathus i Spanien under det andra århundradet f Kr, herden som blev gerillahövding och det antika Iberiens främste ledare (och fortfarande är ett stort namn i Portugal). Vidare Boudicca (Boadicea), drottning i ett område motsvarande dagens Norfolk. Romarna piskade henne och våldtog hennes döttrar år 61 e Kr; detta ledde till att en koalition av brittiska stammar under Boudiccas ledning gjorde uppror mot den romerska ockupationsmakten. Rebellerna var i början framgångsrika – det gick så långt att de till och med brände London – men till slut besegrades de och drottningen tog sitt liv.

Några kämpade helt enkelt för att hålla romarna borta från det egna landet, som gallern Vercingetorix mot Julius Caesar på 50-talet f Kr (hans liv filmades 2001 med Max von Sydow i en av huvudrollerna) och dakern Decebalus i det nuvarande Rumänien mot kejsar Trajanus under andra århundradet e Kr. Germanfursten Arminius (Hermann) förintade tre legioner i Teutoburgerskogen år 9 e Kr och fick därmed romarna att avstå från vidare expansionsförsök norr om Rhen. Andra satsade på fel häst och fick betala dyrt för det; så Filip V av Makedonien som stödde Hannibal; likaså fick Kleopatras politiska och amorösa allians med Marcus Antonius ödesdigra följder.

Lokala potentater, som misstänksamt såg hur romarna utvidgade sitt välde, försökte avvärja dem genom föregripande krig, exempelvis Mithridates VI, kung av Pontos och andra områden i Mindre Asien, med början på 80-talet f Kr. Eller också ville de skaka av sig det romerska oket, såsom Jugurtha, kung av Numidien i Nordafrika, utlämnad till romarna 105 f Kr och sedan strypt i Roms statsfängelse.

Slutligen fanns det sådana udda personligheter som Spartacus, gladiatorn/ slaven som år 73 f Kr samlade en här omkring sig om åtminstone 40 000 förrymda slavar, övervann ett antal romerska arméer men slutligen kuvades.

Vanligen är det ju segraren som skriver historien. Matyszak har alltså velat vända på kikaren och se historien även ur förlorarens synpunkt. Detta är naturligtvis i och för sig värt respekt och uppskattning. Dock skjuter han betänkligt över målet i sin kritik av det romerska väldet. Om detta under den långa period han täcker, 218 f Kr-476 e Kr, ådrog sig blott 17 allvarliga fiender (och långt ifrån alla av dem tillhörande ljusets riddarvakt) vittnar väl detta snarast till romarnas fördel. Utan att vilja förfalla till fascisternas och nazisternas bisarra
förhärligande av dem känns det angeläget att trots allt betona att romarna i många väsentliga hänseenden starkt främjat Europas framsteg och enande. Det rättssystem de uppfann förenade logisk stringens med öppet sinne för det praktiska livets skiftande behov och blev en av de mest betydande insatserna i den mänskliga kulturens utveckling, med ett mycket starkt inflytande på alla kulturstaters rättssystem, långt utöver vår egen kontinents gränser.

Latinet, ursprungligen blott en dialekt begränsad till landskapet Latium med dess lilla huvudstad Rom, blev efterhand det härskande och enande språket i hela den antika civilisationens västra hälft. Världshistorisk betydelse fick också det faktum att den kristna kyrkans förvaltning tog det romerska imperiets till förebild och därmed snabbt utvecklade sig till en vittförgrenad internationell organisation. Det rådgivande organ, kurian, som biskopen i Rom hade vid sin sida, efterliknade den romerska senaten och gav upphov till en allt starkare centralmakt som sammanfattade alla kristna bekännelser till en enhet. Och romarnas arkitektur, porträttkonst och ingenjörsvetenskap beundras ännu i dag, liksom de storheter som nämndes redan i inledningen, eller snillen som Horatius, Tacitus, Cicero eller Augustinus.

Det antika Roms imperialism kan och bör i många hänseenden kritiseras – Tacitus bistra ord: ”Där de gör en ödemark kallar de det fred”, har blivit bevingade. Kvar står alltså ändå det faktum att den inte enbart militärt utan även socialt och kulturellt lagt en god del av grunden för den känsla av gemenskap som i modern tid förenat de flesta av Europas länder till en union. Att konstatera detta innebär naturligtvis inte något förnekande av det faktum att många väsentliga drag i det moderna Västerlandet – parlamenten, universiteten och så vidare – har sina rötter i medeltiden. En seriös utvärdering av relationerna mellan Rom och de så kallade barbarfolken gav T W Burns 2003, ”Rome and the Barbarians, 100 B C-A D 400”, likaså W V Harris, ”Rethinking the Mediterranean”, 2005.

Sedan 1995 förekommer ett allt närmare partnerskap mellan länderna kring Medelhavet och dem i Europa, den så kallade Barcelonaprocessen. Den kan nog sägas delvis ha sitt ursprung i den andliga korsbefruktning som på romersk tid ägde rum mellan länderna på ömse sidor om Medelhavet. Det kristna munkväsendet växte fram i Egypten men fann snart vägen till Irland, medan de grekiska kyrkofädernas stora teologiska verk snabbt översattes till latin för att göra dem begripliga för det bildade kyrkofolket i nordvästra Afrika, hem för Augustinus och många andra ledare i den tidiga kyrkan, och i Europa. Det var islams uppblomstring och den serie erövringar som följde denna som bröt sönder Medelhavsvärldens enhet. Under århundradet efter Muhammeds död 632 etablerade muslimska arméer nya regimer på och bortom romerskt territorium.

I dag gäller samarbetet mellan länderna längs Medelhavets södra kust och Europa både politiska och säkerhetsmässiga, ekonomiska, finansiella, sociala och kulturella frågor och stöds av EU med betydande belopp: för perioden 2000-2007 inemot 12 miljarder euro i bistånd och lån. Med tanke på inte minst detta storartade integrationsarbete frestas man att trots den romerska imperialismens många skuggsidor instämma med Rutilius, ämbetsman och poet från det transalpinska Gallien på 400-talet e Kr, när denne om Rom skrev: ”Du har åstadkommit ett enda fosterland för olika folk; det var till nytta för orättfärdiga att bli erövrade av dig.”