Arkitektur är frusen ideologi. Alla arkitekturens element–form, färg, material, funktion och skala–är bärare av ideologi i någon form. Arkitektur och stadsbyggnad konstituerar, tillsammans med landskapet, bokstavligen samhällets fysiska kropp. Byggnader är inte skulpturer. De är inte heller enbart bilder. På gott och ont formar, strukturerar och omstrukturerar byggnationer i en rad grundläggande avseenden vår tillvaro, ofta i generationer. Icke desto mindre är det ytterst sällan som arkitektur diskuteras i ideologiska termer.
Undantag finns dock, och ett av de främsta torde vara Anders Åmans ”Architecture and Ideology in Eastern Europe during the Stalin Era” (1992). Någon motsvarande genomlysning av den moderna arkitekturens ideologi i Sverige existerar mig veterligen inte. Om detta beror på närsynthet, svensk konsensustradition eller har någon annan förklaring är svårt att veta. Ett viktigt steg i riktning mot en undersökning av den svenska modernismens ideologiska rötter tas emellertid i Helena Mattssons och Sven-Olov Wallensteins lilla trespråkiga skrift ”1930/31 Den svenska modernismen vid vägskälet” (2009).
Om vi med ideologi menar en normativ vision av hur samhället bör inrättas, så blir frågan om arkitektur och ideologi en fråga om hur byggande och fysisk miljö bör utformas. Den svenska modernismen, i främsta rummet funktionalismen, utgjorde i hög grad en ideologi i denna mening. Och det var med modernismen/funktionalismen som ideologisk spjutspets och viktigt redskap som det moderna Sverige, från 1930-talet och framåt, bokstavligen tog form. En förutsättning för detta inflytande var att den politiska makten–vilken mellan 1932 och 1976 i huvudsak bestod av det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsens organisationer–gjorde modernismen till en integrerad och verksam del av den egna politiska ideologin och agendan.
Alliansen mellan modernism och socialdemokrati är högst förståelig. Socialistiska och marxistiska ideal präglade modernistisk design och arkitektur ute i Europa, i synnerhet mellan de två världskrigen, men även efter 1945, framför allt i DDR. Mattsson/Wallenstein gör därför helt rätt när de i sin analys fokuserar på den svenska modernismens stora manifest ”Acceptera” (1931). Ty detta manifest är som de skriver ”djupt rotat i det europeiska avantgardets diskussion om arkitektur och stadsplanering”. Det europeiska avantgardet, den svenska vänstern och modernismen hade en gemensam vision: ett socialistiskt samhälle.
Den svenska modernismen uppvisade emellertid också vissa särdrag. Dels tonades brottet med traditionella värden ned, trots att man samtidigt hävdade att vi inte längre hade något att lära av historien. Enligt Mattsson/Wallenstein var anledningen till detta dubbla budskap främst retorisk-taktisk. Det gällde att göra modernismen ”svensk” genom att hänvisa bakåt till den enkla, strama och på nytta inriktade gamla svenska rustika arkitekturen, typ Ornässtugan. Vidare såg funktionalismen som en av sina huvuduppgifter ”att få individen att identifiera sig med moderniseringsprojektet”, något som sannolikt skulle ha ställt sig betydligt svårare om modernismen framställts som ett renodlat inlån från utlandet.
Ytterligare ett särdrag var att medan den konkreta politiseringen av arkitekturen i Västeuropa blev ett relativt kortlivat experiment, blev den i Sverige, skriver Mattsson/Wallenstein, ”till en av de ideologiska hörnstenarna för den vidare utvecklingen”. Författarna till ”Acceptera”–Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén–ville vara, om inte själens ingenjörer, så i vart fall samhällskroppens, en samhällskropp som skulle byggas om från individualism till kollektivism, från borgerlighet till socialism.
Det som gjorde den svenska modernismens/funktionalismens genomslag så oemotståndligt starkt var att socialistiska ideal som jämlikhet, klasslöshet, gemensamma former, en kollektivt baserad subjektivitet och ett bejakande av utbytbarhet och likformighet (”lika boende för alla”) ingick en ohelig allians med taylorismens och näringslivets krav på standardisering, rationalisering och industrialisering. Om vi i taylorismens och det löpande bandets namn var tvungna att acceptera den teknologiska arbetsdelningens princip, så gällde det lika mycket, enligt ”Accepteras” författare, att i denna princip återfinna en högre form av arbetsglädje som kunde bilda grunden för en kollektiv syn på arbetet.
Den massproduktion av likartade bostäder för alla som kulminerade med 1960- och 1970-talens miljonprogram kan således ses som ett resultat av en historisk allians mellan socialistisk ideologi och kapitalistisk industriell rationalitet. Standardisering, typisering och utbytbarhet var något ur den politiska maktens synvinkel ideologiskt sett gott, samtidigt som de passade perfekt in i kapitalets logik. Den svenska modernismens ofta omtalade pragmatism och kompromissvilja utgjorde ingalunda, hävdar Mattsson/Wallenstein, ”ett defensivt steg tillbaka från det europeiska avantgardets radikalitet, utan just här, vid korsvägen 1930/31, kom de att definiera de grundläggande dragen i det Sverige som höll på att ta form”.
Med den internationella modernismen delade den svenska avläggaren idén om att skapa ett nytt medvetande, en ny människa och ett nytt samhälle. De faktiskt existerande människorna ansågs inte riktigt goda nog. En ny ”högre människotyp” (”Acceptera”) måste skapas för att standardisering och industrialisering på varans och arkitekturens område skulle kunna uppskattas efter förtjänst. Ideologiskt sett var modernismen i Sverige en blandning av formfundamentalism (geometrisk form ansågs representera eviga, universellt giltiga värden), föregiven objektivism (i ”Acceptera” talar man om ”objektiv varukunskap”), elitism (mottot att ge folk vad de vill ha ansågs leda fel, ty det är ”bara ett fåtal som i grunden vet vad de vill ha”), kollektivism (hyllande av det klasslösa objektet, varan, bostaden), holism (det är samhällsbygget som helhet som sätts i fokus, inte det enskilda arkitektoniska objektet) och chauvinism (god form–enkel och funktionell–sågs som liktydigt med det sant svenska).
Den odekorerade, avskalade geometriska formen, i arkitekturens fall lådformen, vilken hade hyllats av Adolf Loos i hans berömda essä ”Ornament och brott” (1908), gjorde inte bara anspråk på tidlöshet i platonsk anda, den representerade också en från borgerlig status befriad enkelhet hos ting och byggnader. Utsmyckning och ornamentering utgjorde, enligt formideologen Gregor Paulsson, ett slags ”estetisk prostitution”.
Det finns också skäl att tolka färg ideologiskt. Modernismens färger var grått, vitt och gråvitt. Starka färger är något sällsynt i modernistisk arkitektur. Betonggrått är favoriten. Den ideologiska förklaringen till detta skulle kunna vara att färg är uttryck för individualitet, variation och personlighet, som i måleri. Och ett polykromt bostadskvarter, exempelvis, kan svårligen avläsas som uttryck för gemenskap och kollektiva ideal. Monotont grått reducerar den individualistiska aspekt som är vad som separerar individen från andra.
Modernismen var dock inte bara grå betong. Glas och transparens–emblematiskt företrädda av glasfasaden–är som bekant minst lika utmärkande för modernistisk arkitektur. Glas har både fysiska, poetiska och funktionella aspekter. Men glas har också ideologiska konnotationer.
Modernistiska ideologer som Scheerbart, Taut, Gropius, Moholy-Nagy, Benjamin och Giedion har alla fascinerats av glasets utopiska, revolutionära möjligheter. Glas är ett rent, asketiskt och gränsupplösande material och som sådant kongenialt med modernistiska ideal. I motsats till det borgerliga hemmets slutenhet (”mitt hem är min borg”), framstod glas för Benjamin som en upplösare av sociala gränser och skrankor. ”Allmänt sett”, skriver Benjamin, ”är glas det hemligas fiende. Det är också fiende till ägodelar” (citatet från Sven-Olov Wallensteins bok om Mies van der Rohe, ”The Silences of Mies”, 2008, min översättning.).
Skala är en annan faktor med påtagliga ideologiska konnotationer. Skala påverkar nämligen balansen mellan individ och kollektiv såväl emotionellt, retoriskt som symboliskt. Ett stort sammanhängande bostadskomplex bestående av hundratals likartade lägenheter förskjuter denna balans från individ till grupp. Historiskt, långt före modernismen, har ju storskalig arkitektur också använts för att få oss som individer att känna oss små och obetydliga i förhållande till något mycket större–staten, kyrkan, makten. För supermodernister som Hilberseimer och Le Corbusier handlade storskaligheten dock mer om rationalitet och en medveten, ideologiskt betingad vilja att bygga urbana strukturer som framhävde gruppen, massan, kollektivet snarare än individen. I en intressant essä hävdar den engelske arkitekten och arkitekturteoretikern Peter Kellow (”The Ideology of Architecture”, 2006) att modernismen innebar ett uppbrott från en humanistisk kulturtradition i den meningen att den enskilda individen och den mänskliga skalan inte längre sattes i centrum vid utformning av arkitektur och stadsbyggande.
Upprepa inte gamla former! Skapa nytt! Det var modernismens motto. ”Vi kan ej ge det nya det gamlas affektionsvärde eller stämningsvärde”, heter det i ”Acceptera”, varför det ansågs meningslöst och falskt att upprepa traditionella former. Denna dyrkan av det nya medförde en ofta brutal inställning till befintlig arkitektur. Det gällde att, med Baudelaires ord, vara absolument moderne. Konsekvenserna av denna modernitet är väl kända, för Stockholms del bland annat i form av rivningen av Klarakvarteren och de Sagerska husen. Bevarande och mångfald stod inte högt på dagordningen.
Mycket lång tid–nästan 80 år–har emellertid gått sedan ”Acceptera” publicerades. Argumentationen i denna den svenska modernismens viktigaste programskrift har därför sedan åtskillig tid tillbaka kunnat vändas mot modernismen själv. Arkitekturen skulle alltså inte upprepa gamla former utan vara, som det hette, ”ett sant uttryck för sin tid”. När funktionalismens numera gamla former gång på gång upprepas i dagens byggnadsprojekt såväl i Sverige som världen över, så sker just det som författarna till ”Acceptera” brännmärkte: en upprepning av gamla former.
Dagens så kallade nyfunkis och neomodernism måste beskrivas som simulerad, kopierad funktionalism och fejkad modernism. Enorma byggnadskomplex i stål, glas och betong, som de som nu byggs intill Stadshuset i Stockholm, hittar vi överallt i världen. Denna arkitektur är inte bara modernistiska kopior, den är klonade kopior av kopior.
Modernismen hade i vart fall en social vision. Men vilka sociala visioner, vilken ideologi eller arkitekturpolitik ligger till grund för dagens byggande och stadsplanering? Stadsbyggande har sedan 1930-talet kraftigt professionaliserats och byråkratiserats, medan de sociala visionerna på detta område tycks ha försvunnit in i dimman. Experter kan tala hur länge som helst om ekonomi, effektivitet, rationalitet, förtätning och hållbarhet, utan att någonsin behöva redovisa de ideologiska och politiska synsätt som ligger till grund för hur de vill bygga och stadsplanera.
Frågan är hur många som förstår hur arvet efter den svenska modernismen idag förvaltas–eller inte förvaltas–utan att någon ideologisk debatt når upp till ytan. Regeringar och kommunledningar må skifta, men byggnationen består och därmed den frysta ideologi som den medvetet eller omedvetet förkroppsligar.
