Boulevard Haussmann i Paris.
Foto: Pierre Petit
En junikväll 1853 fick Georges-Eugène Haussmann, prefekt över departementet Gironde, ett meddelande från Paris. Haussmann, som befann sig på middag hos underprefekten i Bazas när det anlände, ursäktade sig inför sin bordsdam och läste det. Han skrev ett kort svar och återgick sedan till sällskapligheterna.
Även om prefekten, med säte i Bordeaux, var en betydelsefull herre hörde det inte till vanligheterna att han fick brådskande bud från Paris. Att det bars ut till middagsbordet i Bazas underströk dess vikt. För Haussmann innebar det ett sista kliv på karriärstegen, välkommet men knappast väntat. Trots att han endast hade hunnit vara prefekt i Gironde under ett och ett halvt år fick han nu veta att han hade utsetts till préfet de la Seine . Detta ämbete bestod inte bara av en osedvanligt vacker titel, det gav innehavaren högsta administrativa kontroll över den franska huvudstaden och medförde därmed betydande makt och inflytande. Napoleon III, som nyligen utropat sig till kejsare, hade fattat beslutet dagen före och det var noga övervägt.
Haussmanns karriär hade lunkat på i provinsen och när han väl nått till Bordeaux förväntade han sig inte mycket mer. Han hade alltid tyckt om staden, varifrån hustrun kom, och han hade funnit sig väl tillrätta. Att återvända till Paris, där han själv fötts och tillbringat sin ungdom, och därtill som dess prefekt var ändå ett erbjudande han inte kunde motstå. Det gav honom chansen att i största möjliga skala realisera sina urbana ideal. Under mer än två decennier som ämbetsman i avlägsna departement hade han ägnat sig åt att administrera och organisera. Det återstod 17 år av hans verksamma liv i statens tjänst och det var under denna tid som hans namn kom att föras till historien. Haussmann haussmanniserade Paris och denna haussmannisering inspirerade många sämre stadsförnyare världen över, både i hans livstid och under det 1900-tal som inte skulle nöja sig med att vara modernt utan också i hög grad blev modernistiskt.
Georges-Eugène kom till världen den 27 mars 1809. Föräldrahemmet var beläget där den boulevard som i dag bär hans namn övergår i Avenue de Friedland. Huset skulle Haussmann låta jämna med marken, tillsammans med tusentals andra, under sin ombyggnad av Paris. Sentimentalitet var ingen av hans mer framträdande egenskaper. Till dessa hörde däremot handlingskraft och intelligens. Han var det givna valet för Napoleon III, som ville se sin huvudstad fylld med storslagna paradgator och imponerande platser. Den skulle tjänstgöra som scen för det nya urbana livet och väcka beundran världen över. Kejsaren och hans prefekt förenades i sina visioner och de kom att stå varandra nära, inte bara i arbetet med stadsomvandlingen.
Onekligen var de båda, liksom den växande borgerligheten, intresserade av ordning och säkerhet och förvisso fanns den mer repressiva aspekten på detta med i planeringen, men den intog ingen framskjuten plats. Kaserner och polisstationer fogades in i det nya urbana rummet, liksom teatrar, sjukhus, kyrkor, ett par synagogor och långt fler bostadshus än som revs. De breda och raka gatorna tillkom inte för att i första hand erbjuda snabba marschvägar vid eventuella uppror. Avsikten var främst att öka framkomligheten för stadens alla invånare. Risken att bli överkörd eller klämd mot husväggarna av vagnar minskade när körbanorna breddades och kantades av väl tilltagna trottoarer.
Den spridda föreställningen att Haussmann var en reaktionär som förstörde Paris i militärstrategiska syften är en radikal myt. Förbättrade sanitära förhållanden, rent dricksvatten, fungerande kloaksystem, högre boendestandard och enklare transporter, parker och planteringar, klargör var intresset låg. Insatser som dessa bidrog till att göra stadslivet drägligt, men inte alla parisare satte värde på nymodigheterna. Dyrt, klagade några. Fult, ansåg andra. Onödigt, gnällde somliga. Prefekten var stadens mäktigaste ämbetsman och han hade kejserligt stöd i allt han företog sig, men han var ingen allmänt älskad person. Makten föder fiender och motståndarna fanns i många läger. De upprorslystna radikala såg inte värdet av nydaningen och kostnaderna förskräckte det gamla etablissemanget. Samtidigt blev många förmögna i den spekulationsekonomi som byggboomen förde med sig. Arbete gav den också, vilket ledde till omfattande invandring från landsbygden.
Haussmann var en nydanare utan motstycke, men han var inte den förste som hade närt planer på att omvandla staden. Henrik IV hade under 1600-talets första år inlett ett visst förnyelsearbete, men det kom av sig när han, efter att det kungliga ekipaget fastnat i en trafikstockning, fick motta Ravaillacs dödande knivhugg. Under Ludvig XIV påbörjades anläggandet av de stora boulevarderna när försvarsmurarna revs. En och annan framsynt tänkare reflekterade under den förrevolutionära epoken över ett öppnare och sundare Paris. Palais Royal, som omvandlades på 1780-talet, kan i sin nya utformning tvärtom ha bidragit till försämring av hälsotillståndet för en del av besökarna. Här etablerades inte bara butiker och stadens första riktiga restauranger i arkaderna, här frodades också prostitutionen och ett revolutionerande nattliv under den gamla regimens sista år.
Den förste Napoleon ville givetvis skapa en imperiehuvudstad, men han var alltför upptagen av annat för att hinna sätta några omfattande planer i verket. En del av Haussmanns företrädare i prefektämbetet, inrättat 1800, gjorde sina försök till förbättringar. Claude-Philibert Barthelot de Rambuteau lät mot slutet av 1830-talet uppföra offentliga urinoarer, benämnda vespasiennes , för parisare av hankön. Det blev dock den alltid lika chevalereske Haussmann som två decennier senare kom till damernas undsättning. Hans urbana omdaning underlättade även i andra avseenden för kvinnorna att röra sig i stadens offentliga miljöer.
Även om många hade försökt omvandla Paris var den stad Haussmann anlände till som nyutnämnd préfet de la Seine i vissa avseenden närmast medeltida. Den hade vuxit utan överordnad planering. Levnadsbetingelserna bar fortfarande tydliga drag från äldre tider, även om de var under stark förändring. Stora delar av Paris bestod av oöverskådliga och tätt bebyggda kvarter där folkliga livsmönster, formade kring gatans gemenskap, ännu inte helt hade lösts upp och ersatts av en mer anonym storstadstillvaro, centrerad kring en borgerlig offentlighet. Haussmanniseringen innebar att stadens delar knöts samman av övergripande nät med gator och öppna platser, dessutom utvidgades ytan genom inkorporering av närliggande områden. Den nya arrondissement- och kvartersindelningen, införd 1860, består än i dag.
Haussmann skapade inte den moderna stadstillvaron, men han var utan tvivel rätt man på rätt plats vid rätt tillfälle. Vägen till den position som gjorde allt möjligt var inte rak, snarare motsatsen, och han levde många år av sitt liv utanför födelsestaden. Första gången den blivande prefekten tvingades lämna Paris var när han som liten sändes till farföräldrarna som bodde en bit bort. Detta berodde på att den lille Georges-Eugène bedömdes vara för klen för att klara stadsluften. I skolåldern inkvarterades han sedan på lycée Henri IV, en av stadens bästa läroanstalter, eftersom han inte kunde företa dagliga promenader den långa vägen mellan hemmet och skolan.
Hälsan förbättrades avsevärt och under sina år vid universitetet genomkorsade han staden till fots, morgon och kväll. Studierna grep han sig an med liv och lust och han nöjde sig inte med juridiken, utan tycks ha gått på alla föreläsningar han hittade oavsett om det var i naturvetenskap eller humaniora. För att inte vara undersysselsatt tog han också lektioner på konservatoriet. Han spelade flera instrument och visade senare i umgängeslivet gärna prov på sina talanger vid pianot. Man hinner med en del mellan sex på morgonen och midnatt, konstaterade han i sina ”Mémoires”. De skrev han åren före sin död, när det var dags att sammanfatta allt som hade blivit gjort under ett långt och aktivt liv. Vad han också kände starkt behov av var att rättfärdiga sig genom att bemöta sina kritiker, alla dessa som bidragit till hans fall. Det kom 1870, just innan hela det andra kejsardömet rasade samman och banade väg för den nya republiken, under vilken Haussmann levde de återstående 20 åren av sitt liv.
De tre memoarbanden, varav två kom ut under hans sista tid i livet och ett postumt, bjuder på en mastig läsning. Den moderna utgåvan i en volym innehåller över elvahundra sidor och författaren ger ytterst inträngande beskrivningar av ombyggnadsarbetet med exakta uppgifter om hur många tusen träd som planterades, om kostnader och finansiering, och allehanda detaljer i de ”nätverk” som fungerade som grundmönster i arbetet. De familjära tilldragelser som nämns kan man lätt missa eftersom de bara noteras med några få ord. Haussmann skjuter hela tiden sina offentliga gärningar mellan sig och läsaren. När man tror sig ha fått syn på honom drar han in några räkenskapsark, fogar till beskrivningar av planer som raskt omvandlas till solida, om än mindre personliga, minnesmärken: byggnader, gator, torg, parker, kloaker, vattenledningar.
Kanske ger de många grandiosa projekten och deras genomförande den sannaste bilden av Haussmanns liv. Kanske var det bara i dessa han levde fullt ut, trots hans omvittnade sociala förmåga. Å andra sidan bör man akta sig för att psykologisera. Memoarerna var inte i första hand avsedda som självbiografi, utan som sagt skrivna för att vederlägga belackarnas illasinnade historier. Hans uppgifter om den officiella gärningen är svåra att ifrågasätta eftersom det mesta av arkivmaterialet, både stadens och hans eget, har gått förlorat. Om den verklige Haussmann var lika helgjuten och självsäker som memoarernas kan ingen veta. Det är den äldre mannen som blickar tillbaka på den yngre, med full kontroll över livsredovisningens alla poster. Dessutom är ju självbiografin en litterär genre som inte alltid ligger så långt från fiktionen som den gör anspråk på.
Kritikerna hade i vissa avseenden inte fullständigt fel, eftersom prefekten i sina ekonomiska förehavanden var en mycket modern man, en föregångsgestalt. De väldiga projekten finansierades bland annat genom obligationer och lån. Metoderna var ibland kreativa och många blev rika på att satsa pengar i byggandet. De som fick sina fastigheter exproprierade blev inte lottlösa, utan kunde ofta få ut goda ersättningar. Ändå hade motståndarna naturligtvis mest fel. Det var klokt att leda in friskt källvatten genom milslånga akvedukter i stället för att dricka vattnet från Seine och dåliga brunnar inne i staden. Att anlägga väl tilltagna avloppssystem kan knappast heller betraktas som ett misstag. De stora parkerna och de trädkantade gatorna kom alla parisare till del. Förnyaren insåg också vikten av att bevara, något som det är lätt att bortse från eftersom så mycket revs för att få luft och ljus.
När Haussmann nu fyller 200 finns det all anledning att höja ett glas till hans minne, men man bör förstås tänka på att han var vinkännare och inte skåla i vad som helst. Ingen har bättre än denne préfet de la Seine förstått det urbana livet och dess villkor. Han var i många avseenden ett seklets barn, det vill säga det 1800-tal ledde till att det moderna fick sitt genombrott, och dagens Paris, som nästan alla älskar, är faktiskt till stora delar format av honom.
