Den 23 augusti 1939 ingick Sovjetunionen och Tyskland överraskande ett tioårigt icke-angreppsavtal. Dess egentliga syfte var allt annat än fredligt. Det fanns nämligen ett hemligt protokoll om en uppdelning av Östeuropa i en sovjetisk och en tysk intressesfär. Sovjetunionen tillerkändes speciella intressen i Finland, Estland, Lettland, östra Polen och Bessarabien. Tyskland fick motsvarande inflytande över västra Polen och Litauen. Därmed var Baltikums och Polens öden beseglade.
En vecka senare – den 1 september 1939 – anföll Hitlers väldiga krigsmakt Polen. Två dagar senare förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland. Andra världskriget hade inletts. Den sluge Stalin avvaktade något men lät Röda armén falla Polen i ryggen den 17 september.
I Finland var man sedan länge väl medveten om att det värsta som kunde drabba landet var en överenskommelse mellan Sovjetunionen och Tyskland genom vilka dessa stormakter delade upp randstaterna sinsemellan. I oktober 1939 började Sovjetunionen hota sin västra granne, trots att man i januari 1932 hade slutit ett nonaggressionsavtal med Finland, som 1934 förlängdes med tio år. Sovjetunionen krävde dels att få byta till sig vissa öar i Finska viken och områden på Karelska näset samt vid Petsamo vid Norra ishavet mot områden i Östkarelen, dels att få arrendera Hangöudd väster om Helsingfors som marinbas.
Sedan de finsk-sovjetiska förhandlingarna strandat gick Sovjetunionen den 30 november 1939 till angrepp. Det var en strålande senhöstmorgon när flyglarmet gick kl 09:20 i den finska huvudstaden. Helsingforsborna riktade sina blickar mot skyn och såg till sin fasa hur de metallglänsande bombplanen med röda stjärnor började fälla sin dödsbringande last. Värst drabbades arbetarkvarteren i Berghäll, där många offer krävdes. De fick även in en fullträff på sin egen beskickning!
Dåvarande fältmarskalken Gustaf Mannerheim var sedan 1931 ordförande i försvarsrådet. Trots hans varnande rapporter hade politikerna inte vidtagit de åtgärder som krävdes för att höja försvarsberedskapen. Hösten 1939 kunde Mannerheim därför bara dystert konstatera att landet inte var rustat för ett krig med en stormakt. Realist som han var rådde han därför regeringen att gå med på vissa territoriella sovjetiska krav. På krigets första dag utnämndes den 72-årige Mannerheim till överbefälhavare för försvarsmakten.
Sovjetunionen satte in sitt huvudangrepp på Karelska näset. Målet var att nå Helsingfors inom två veckor. Inom en vecka hade det finska försvaret tvingats retirera i riktning mot Viborg till huvudställningen, den så kallade Mannerheimlinjen, som låg cirka fem mil bakom riksgränsen. För att komma till rätta med de överlägsna fiendestyrkorna började de finländska soldaterna tillämpa den berömda mottitaktiken. Den går ut på att stoppa de anfallande fientliga förbandens spets, skära av fiendens förbindelselinjer bakåt, anfalla från sidorna i avsikt att splittra fiendens styrkor och sedan nedkämpa dem en efter en.
Strax före julen 1939 vann finländarna lysande segrar vid Tolvajärvi och Ägläjärvi norr om Ladoga och vid Suomussalmi och Raate i Finlands ”midja”. Segern vid Tolvajärvi, där 6 000 finska soldater besegrade två förstärkta sovjetiska divisioner på sammanlagt 30 000 man, hade en stor betydelse för krigets fortsättning. Vid årsskiftet föreföll det direkta hotet mot Finland för stunden vara avvärjt. Det här torde ha haft storpolitisk betydelse, ty det stärkte Hitler i hans långsiktiga planer att anfalla Sovjetunionen, som troddes vara militärt svagt.
Omvärlden, som med förundran följt Davids kamp mot Goliat, fylldes nu av beundran för det finska folkets envetna försvar av sin frihet och sin demokrati mot en totalitär stormakts angrepp. Winston Churchills ord har blivit odödliga: ”Endast Finland, det i sin dödsfaras käftar storartade, ja rentav sublima Finland, visar vad fria män förmår!”
Sovjetunionens överfall på sin fredliga granne väckte omvärldens avsky. Nationernas Förbund fördömde anfallet, uteslöt Sovjetunionen ur organisationen och uppmanade medlemsstaterna att ge Finland materiell hjälp.
I övriga nordiska länder organiserades en omfattande humanitär hjälpverksamhet. Under den klassiskt vordna parollen ”Finlands sak är vår” slöt hela folkrörelse-Sverige, LO, SAF och Industriförbundet upp. Författare och journalister sällade sig snabbt till de aktiva. Till dem hörde bland andra Barbro Alving, Sven Aurén, Johannes Edfelt, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Olof Lagercrantz, Vilhelm Moberg, Sten Selander, Sven Stolpe, Evert Taube och T G Wickbom. Den samlade svenska hjälpen till Finland under vinterkriget uppgick till närmare en halv miljard kronor (vilket omräknat i dagens penningvärde motsvarar drygt 10 miljarder), varav 145 miljoner i gåvor. De statliga krediterna uppgick till över 300 miljoner kronor. Det senare var betydligt mer än som beräknades gå till Sveriges försvar under 1939-1940.
Under ordförandeskap av professor Andreas Lindblom bildades omgående Finlandskommittén. Dess uppgift var att rekrytera och utrusta en svensk militär frivilligkår. Finlandsrörelsen växte närmast lavinartat. Under trycket av denna breda och mäktiga folkopinion avstod samlingsregeringen från att förklara Sverige neutralt. Det gav goda möjligheter till betydande leveranser av krigsmateriel till broderfolket i Finland.
Den 12 december 1939 gav regeringen sitt godkännande till upprättandet av en styrka på 5 000 man, varav högst 200 fast anställda. Senare kunde frivilligkåren utökas till först 8 000 och från den 12 februari 1940 till 12 000 man.
De första frivilliga lämnade Stockholm den 21 december 1939 för att börja organisera sig i Torneå. Kårchef blev generalmajor Ernst Linder och stabschef C A Ehrensvärd. Båda var frejdade veteraner från finska inbördeskriget 1918.
Regeringen ställde nu flygplan och annan viktig militär materiel till Frivilligkårens förfogande. Den 10 januari 1940 överfördes till en bas i Kemi en operativ flygstyrka av jaktplan, lätta bomb- och transportplan. Denna flygstyrka fick beteckningen F 19 och motsvarade en tredjedel av Sveriges dåvarande flygvapen. Den svenska flygstyrkan kunde inte bara sättas in omgående utan kom också att få en betydande militär betydelse genom att den satte stopp för Sovjetunionens dittillsvarande hegemoni i luften över norra Finland.
Fram till fredsslutet hade över 12 700 svenskar anmält sig som frivilliga. Av dessa antogs 8 260. Majoriteten av de rekryterade var arbetare. De flesta kom från Stockholm och större industristäder. Dessutom deltog ytterligare 500 svenskar, som ingick i rent finska förband. Härtill kom 727 norrmän och två islänningar. De omkring 1 000 danskar som anmält sig hann aldrig ut i fält.
Den första svenska frivilliga arméstridsgruppen motsvarade en förstärkt bataljon (900 man) och sattes in den 3 februari 1940 nordöst om Rovaniemi. General Linder fick den 25 februari överta ansvaret för försvaret av hela norra Finland. Till sitt förfogande hade han förutom Frivilligkåren även tre finska bataljoner. Mot dessa enheter stod en sovjetisk armé om minst tre divisioner (totalt 27
000 man). Enbart i Salla fanns nio sovjetiska bataljoner mot sammanlagt fem finska och svenska bataljoner.
Häftiga strider rasade på alla finska fronter under dessa av kyla (ned mot minus 40 grader) förlamande vintermånader. En hel värld följde med häpnad och beundran de finska soldaternas tappra motstånd – ”Ärans vinter”. Men i februari 1940 satte Sovjetunionen in en storoffensiv, de finska leden började svikta och läget började bli kritiskt. Då stod 960 000 sovjetiska soldater mot 360 000 finska försvarare.
Finland hoppades i det längsta att få militär hjälp utifrån. När det vid månadsskiftet februari-mars stod klart att Sverige inte skulle skicka reguljära trupper till Finland, att erbjuden hjälp från Frankrike och Storbritannien var otillräcklig och att varken Sverige eller Norge skulle ge västmakttrupperna tillstånd till genommarsch tvingades finländarna att acceptera fred på Sovjetunionens hårda villkor. Fredsavtalet undertecknades i Moskva den 12 mars 1940 och vapnen tystnade följande dag kl 11:00 finsk tid.
Vinterkriget hade då pågått i 105 dagar. Mer än 1 500 sovjetiska stridsvagnar och 700 flygplan hade nedkämpats. I sin berömda dagorder den 14 mars 1940 sade Mannerheim bland annat: ”Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän [...] Efter 16 veckors blodiga strider utan vila dag eller natt, stå i denna stund vår armé obesegrad mot en fiende, som de enorma förlusterna till trots endast vuxit i antal.”
Men freden blev dyrköpt. Finland tvingades avträda sydöstra delen av landet med städerna Viborg, Kexholm och Sordavala och ett område öster om Salla samt Fiskarhalvön. Hangö arrenderades ut som flottbas på 30 år. Av de 430 000 invånarna i de förlorade områdena valde nästan alla att fly till områden väster om den nya gränsen.
Värst av allt var att Sovjetunionens angrepp på Finland krävt så många unga finländares liv: 22 451 stupade, 1 406 saknade och 45 384 sårade. De tiotusentals vita kors som finns på Hjältegravarna på Finlands alla kyrkogårdar vittnar om de tunga offer det finska folket fått bära för att få behålla sin frihet och sin demokrati. De sovjetiska förlusterna var mångdubbelt större – 131 000 stupade och 325 000 sårade.
