FINLANDS VINTERKRIG ÄR världshistorisk vardag. Blodiga sammandrabbningar har i alla tider ägt rum i de stora imperiernas utkanter. I 2:a världskrigets väldiga drama kom vinterkriget att bli blott en episod i den kortvariga mellanakt vänskapspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen utgjorde. De stora aktörerna valde rutan dit den sturska bonden flyttades.
För den internationella politiken hade dock vinterkriget vittgående följder. Nationernas förbund, som redan höll på att falla samman, reagerade en sista gång med att utestänga Sovjetunionen. De allierades krigsledning såg en ny front hägra i norr. I Frankrike föll Daladiers regering. Sveriges neutralitet sattes på hårt prov, och den första sprickan uppstod i USA:s isoleringspolitik. Hitlers och Mussolinis samarbete knakade i fogarna. 2:a världskrigets maktkonstellationer drabbades av vinterkriget med sådan styrka att de var nära att spåra ur.
Medan den världshistoriska huvudscenen vintern 1939–40 fortfarande var mörklagd råkade stridsfälten i norr i fokus för den internationella uppmärksamheten. Duellen mellan Finland och Sovjetunionen blev en legend redan då den utkämpades, en klassisk, renlärig legend om demokratins kamp mot diktatorns stridstrupper. Ute i världen lever denna bild på många håll kvar – man minns vinterkriget svagt, som en avlägsen saga.
De flesta finländare lyssnar i dag lätt besvärade då utlänningarna ordar om det finländska folkets heroiska kamp under vinterkriget. Få tänker längre som Edvin Linkomies som såg vinterkriget som en ”moralisk nödvändighet”, som ett mandomsprov det finska folket var tvunget att genomgå för att bevisa såväl för sig själv som för sitt forna moderland att Finland var värt sin självständighet. Den stora majoriteten av Finlands folk har troget fördjupat J.K. Paasikivis efterkrigstida utrikespolitiska läror. Vi har lärt oss se kritiskt på Finlands egen politik inför vinterkriget och förståelsefullt på Sovjetunionens.
Fastän internationella jämförelser i alla fall som dessa måste bli subjektiva, vågar jag påstå att finländarna då det gäller sitt förflutna kommit osedvanligt långt i att luckra upp nationalistiska attityder och eliminera bitterheten mot en tidigare fiende.
ORSAKERNA TILL fenomenet är säkert många. En av grundförutsättningarna var otvivelaktigt de resultat utgången av andra världskriget hade för Finland. Vi lyckades tillbakavisa kraven på kapitulation och det därmed sammanlänkade ockupationshotet. Vi förödmjukades inte som nation. Fastän riket styckades förblev vårt folk odelat. Skulle en betydande del av befolkningen fortsatt sitt liv på de avträdda områdena i händerna på en främmande makt hade inställningen till Sovjetunionen idag säkert varit en annan.
Men det är framför allt den utrikespolitiska linjedragningen efter kriget som skapat grunden för uppfattningarna och tolkningarna av vinterkriget. Den förståelsefulla hållningen gentemot Sovjetunionens politik på 30-talet bottnar i våra strävanden att efter vinterkriget anpassa oss till den sovjetiska maktsfären. Paasikivilinjens arbetshypotes – tron på Sovjetpolitikens defensiva natur och Finlands möjligheter att tillfredsställa grannens ”legitima säkerhetsintressen” utan att ge avkall på vår självständighet och vårt statsskick – återspeglas också i historiebeskrivningen.
”Den som är herre över det förflutna, är herre över nuet” deklarerar Storebror i Orwells framtidsroman ”1984”. I stater där historieskrivningen utgör ett verktyg för maktutövningen omskrivs historia i samma takt som de politiska linjerna växlar. En liknande målinriktad historieskrivning har också förekommit hos oss. Generellt sett har vår historieskrivning dock helt spontant funnit sin jordmån i Paasikivis tolkning av vinterkriget.
I populariserade framställningar har Paasikivis tolkning framförts med vilseledande ensidighet. Visserligen förhöll han sig mycket kritiskt till Finlands dåtida utrikespolitik – ”genom en misslyckad utrikespolitik manövrerade vi oss själva in i kriget” sade han. Men han konstaterade samtidigt att vår enda möjlighet låg i att strida eftersom vi ”annars skulle ha blivit en del av Sovjetunionen under Kuusinens ledning”.
Det sägs att Paasikivis politiska ställningstaganden hämtade sin näring ur en djup historisk sakkunskap. Men då han efter krigen uppmanade det finländska folket att lita på Sovjetpolitikens defensiva natur grundade han sitt påstående inte endast på historisk sakkunskap, utan också – och kanske framförallt – på en sund, nationell självbevarelsedrift.
Om man i Finland anammat den i väst vid 1940-talets slut allmänt förhärskande attityden om Sovjetunionens strävande efter världshegemoni skulle vår framtid ha präglats av en känsla av hopplöshet och vanmakt. Historieskrivningen har därigenom bidragit till att stärka folkets framtidstro.
MÄNNISKORS STÅNDPUNKT till stora historiska skeenden växlar synbarligen också i takt med en slags biologisk rytm. Sönerna och döttrarna till vinterkrigets hjältar kände ett behov av att störta föräldragenerationens gudar från sina piedestaler. Sådan har tendensen efter 2:a världskriget varit överallt – förutom i de länder historieskrivningen övervakas av myndigheterna. I dag verkar det som om självpinandet skulle vara förbi. En ny generation ser det förflutna ur ett nytt perspektiv; i dag vill man ge den nationella utvecklingen kontinuitet. Nu, då den utrikespolitiska linjen har fått stadga och blivit allmänt accepterad, har vi också råd att förstå inte bara Sovjetunionens utan också vårt eget agerande under krigsperioden.
I dag finns all behövlig information för en bedömning av Finlands dåtida politik samlad. De offentliga arkiven står öppna, de privata breven och dagböckerna har så gott som alla studerats. Nya, betydande källor kommer knappast längre att upptäckas.
Det har blivit en vana att påstå att den finländska utrikespolitiska ledningen då vinterkriget stod för dörren var oförstående eller likgiltig inför Sovjetunionens krav på säkerhet. Detta överensstämmer inte med sanningen.
Inom ledande Helsingforskretsar började man redan vid 30-talets första hälft överlägga om hur man skulle lyckas rädda Finland från att råka i kläm vid en tysk-sovjetisk sammandrabbning. 1934 varnade Sovjetunionens sändebud Assmus Finlands premiärminister för att Sovjetunionen under hotet från Hitlers Tyskland av säkerhetsskäl eventuellt kunde se sig tvungen att ockupera delar av Finland. Det var enligt Paasikivi på grund av denna varning Finland antog den nordiska linjen genom vilken man – genom att frigöra sig från Tyskland och i stället närma sig Sverige – strävade till att övertyga Sovjet om äktheten i vår freds- och neutralitetsvilja. Samtidigt strävade man till att försäkra sig om militärt bistånd från och genom Sverige ifall Finland, trots allt, skulle anfallas.
Påståendena att Finlands utrikespolitiska ledning under 30-talet skulle ha ställt sig fullkomligt oförstående inför Sovjets säkerhetsintressen och inte heller vidtagit åtgärder för att tillfredsställa dem är således ogrundade. Man antog bara att vi genom att ansluta oss till den nordiska neutralitetslinjen skulle tillfredsställa Moskva. In i det sista trodde också Paasikivi så. Enligt honom var det rentav ”ofattbart”, som han skrev ännu sommaren 1939, att Sovjet inte skulle godkänna samarbetet mellan Finland och Sverige, så länge Sovjetunionens avsikt endast var att hindra tyskarna att anfalla via Finland. Enligt Paasikivi hade Sovjet handlat mot sina egna intressen:
Eller hade Sovjet andra mål i sikte förutom tryggandet av den egna säkerheten? Var målet, som Paasikivi i ett annat sammanhang ponerade, att återupprätta det kejserliga Rysslands gränser. ”Ett rike glömmer inte i första taget vad det haft, såvida det inte är ett förfallet rike.”
