Astrid Lindgren blev en gång tillfrågad om vad det var som gjorde henne så unik. Hon svarade att det berodde på att hon hade en kombination av egenskaper som inte så lätt rymdes inom en och samma person. En variant av det svaret gav hon en annan gång när hon fick en liknande fråga: Hur många människor är du, Astrid? ”Minst 13!” blev svaret, och det hade hon säkert rätt i.
Lindgren hade en speciell förmåga att ta in andra personers berättelser, omforma dem och göra dem till sina, en unik förmåga att – om man så vill – få 13 personer att mötas i en enda. Det finns många studier som visar detta. Influenserna kunde komma från farser, humortidningar, filmer, sagor och verk av så olika författare som Elsa Beskow, Karin Boye, Albert Engström, Falstaff Fakir, C S Lewis och Erik Johan Stagnelius. Ur livets läsning skapade Lindgren alla de ”påhitt” som generationer av läsare har älskat.
Ursprunget till sina berättelser beskriver hon i ”Mina påhitt” (1975): ”Många av dem är knappast påhitt alls utan bara omdiktningar av egna upplevelser i en fjärran barndom, ur vilka de blänker fram i minnet som glimtar från en blinkfyr.” Likt alla stora författare hade hon blick för vad som kunde lånas och hur det skulle kunna bli en del av en ny helhet.
En av de tidiga läsupplevelser som satte djupa spår hos Lindgren var den kanadensiska författaren Lucy Maud Montgomerys ”Anne på Grönkulla”. Lindgren har skrivit om det flera gånger. Den mest välkända och citerade passagen lyder: ”Anne på Grönkulla, å, du min oförglömliga, för evigt åker du i trillan bredvid Matthew Cuthbert under Avonleas blommande äppelträd! Hur jag levde med den flickan! En hel sommar lekte jag och mina systrar Anne på Grönkulla i stora sågspånshögen uppe vid sågen, jag var Diana Barry och dyngpölen bakom lagårn var Mörka speglande vågen.” (”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult”, 1975)
I likhet med Anne hade Lindgren förmågan att fantisera fram en magisk värld i det vardagliga. Inte underligt då att Montgomerys roman, som blev en del av henne genom leken, finns med på så många olika sätt i hennes författarskap. Inte minst i berättelserna om flickan med lika morotsfärgat hår som Anne.
Vad har Pippi Långstrump och Anne Shirley gemensamt? En hel del enligt de skribenter och forskare som har fördjupat sig i ämnet. Vivi Edström skriver i Astrid Lindgren – ”Vildtoring och lägereld” (1992) att Pippis Villa Villekulla kan ses som en dekonstruktion av det prydliga Grönkulla: ”Villa Villekulla, redan som ordsammansättning ett begrepp för kaos, är en dekonstruktion av ett berömt hem från den klassiska barnbokstraditionen: det lugna, städade Grönkulla där den föräldralösa Anne tillbringar sin barndom.”
Villekulla – Grönkulla. Ja, ordlikheten går inte att ta miste på. Inspirerad av iakttagelser som denna skrev Sarah Death en artikel om paralleller och skillnader mellan just Pippi-trilogin och Anne på Grönkulla (”Pippi Långstrump and Anne of Green Gables: Tribute and Subversion”, 1996). Hon kallar Pippi för både en hyllning och en omstörtning.
Death undersöker bland annat strukturen i berättelserna och finner att den överensstämmer förvånansvärt väl trots att de tillhör olika genrer. Det handlar om två föräldralösa flickor, eller outsiders (Pippi har förvisso en pappa, men han är frånvarande). De kommer båda till ett nytt samhälle, påverkar människorna där och blir slutligen accepterade och beundrade. Trots de möjligheter som finns för vidare äventyr stannar också hjältinnorna kvar i sina respektive samhällen.
Death identifierar även ett antal intressanta skillnader, och häri ligger omstörtningen. Medan Anne låter sig assimileras in i detta samhälle vägrar Pippi, och där Anne misslyckas låter Lindgren Pippi lyckas. Anne klättrar exempelvis på ett tak, ramlar ner och stukar foten – jag ska återkomma till den episoden – medan Pippi, som den superflicka hon är, galant klättrar runt på taket till Villa Villekulla. Medan Anne skapar kaos varhelst hon befinner sig, och straffas för det i sann uppfostringsanda, bryter Pippi medvetet normer för skojs skull. Eftersom hon är sin egen förmyndare och jagar bort alla som säger något annat, kan heller ingen straffa henne.
Även i de två Madicken-böckerna, ”Madicken” och ”Madicken och Junibackens Pims”, finns flera vanliga motiv som även finns i ”Anne på Grönkulla” – att börja skolan, åka på utflykt, fira julafton, gå på bal, rädsla för spöken etcetera – men också mer specifika, som att nästan drunkna, en efterlängtad picknick som riskerar att frysa inne och ett par taknockspromenader. I dessa fall är parallellerna till Montgomerys roman ofta så tydliga att det ligger nära till hands att se det som att författaren vill att vi ska se varifrån hon har hämtat situationen. På så sätt kan kanske även Madicken-böckerna ses som en hyllning till Montgomery.
Dialogen med Montgomery etableras tidigt i första boken, men den episod som bär tydligast spår av ”Anne på Grönkulla” finns i ”Madicken och Junibackens Pims”. Scenen med den våghalsiga taknockspromenad som Mia och Madicken utför på skoltaket efter att ha utmanat varandra, är faktiskt så lik den scen i ”Anne på Grönkulla” där Anne har utmanats av antagonisten Josie Pye att gå längs med taknocken ovan Barrys kök, att det är svårt att undgå att se det om man har läst båda romanerna. Men medan Annes promenad slutar med att hon ramlar ner och stukar foten kommer Madicken lyckligt ner igen och avgår därmed med segern.
Och den segern kan man unna henne, för i den första boken gick det för Madicken som det gick för Anne. När Madicken och Lisabet ska ha picknick på vedbodtaket och Madicken får för sig att hon ska flyga ner med ett paraply slutar det med hjärnskakning och sängliggande. Och här har Lisabet något mer fog än Diana för att skrika: ”Är du död?” ”Madicken säj om du är död?” Enbart en stukad fot hindrade dock inte Diana från att utropa: ”Anne, är du död?” ”O Anne, käraste Anne, säg mig bara ett endaste ord och tala om för mig om du är död.” Här finns alltså en likhet också i replikskiftet.
Fara å färde är det även i två episoder där en lek slutar i risk för drunkning i en flod. Den romantiska Anne leker att hon är Tennysons Liljemö från en av hans dikter, men överraskas av en läcka i ekan och måste ta tag i en bropelare där hon blir hängande tills Gilbert Blythe högst lägligt ror förbi och räddar henne.
Madicken ska å sin sida leka Moses i vassen med Lisabet och ramlar ner i ”avgrundshålet”, en fördjupning mitt i sjön, men fiskas upp av grannpojken Abbe som Madicken är förtjust i. Liksom i sagorna kan både Anne och Madicken sägas ha räddats av sina respektive prinsar.
Det som binder Madicken-böckerna till ”Anne på Grönkulla” är dock inte bara de återkommande motiven. I en kommande artikel menar Cornelia Rémi att Madicken är en ännu närmare släkting till Anne än Pippi. Hon tar fasta på leken och menar att det framför allt är i mötet mellan fiktion och lek som influenserna från Montgomery blir tydliga (”Interactions with Poetry: Metapoetic Games with Anne in Astrid Lindgren’s Madicken”, 2009).
Att Madicken har drag av Anne och att leken förenar dem är sannolikt mer än en slump, då Madicken är baserad på Lindgrens bästa vän Anne-Marie Ingeström. I samtal med Montgomeryforskaren Gabriella Åhmansson har Lindgren själv berättat att det var Anne-Marie som ägde det exemplar av ”Anne på Grönkulla” som hon läste i unga år samt att det var Anne-Marie som gav Anne liv i deras lekar (”’Mayflowers Grow in Sweden Too’: LM Montgomery, Astrid Lindgren and the Swedish Literary Consciousness”, 1994).
Värd att ägna extra intresse vid en jämförelse mellan Montgomerys och Lindgrens verk är också de tre böckerna om Emil i Lönneberga, där influenserna tidigare har spårats till verk av bland andra Albert Engström och Ester Blenda Nordström samt till Lindgrens egen barndomsmiljö. Vivi Edström menar att Lindgrens far i viss mån var en förebild till Emil, men samtidigt säger hon: ”Men rackarungen, han som gör fler hyss än det finns dagar på året, är hennes egen skapelse.” Kan vi vara alldeles säkra på det månntro?
Emilböckerna gavs ut på 60-talet och har en liten pojke som huvudperson, men de delar ändå mycket med de klassiska flickböckerna. Liksom hjältinnorna i dessa lever Emil sitt liv i hemmet och närmiljön. Han har regler att följa och han straffas när han bryter dem – vilket ju sker då och då. På så vis påminner hans vardag en hel del om Annes och andra flickbokshjältinnors, och skiljer sig ganska rejält från de klassiska pojkböckernas hjältar. Emil och Anne är två barn som råkar i klister vad de än tar sig för.
I ”Anne på Grönkulla” finns en känd episod där Anne bjuder hem sin bästa vän Diana på te. Hon ska servera Marillas hallonsaft, men tar av misstag en flaska hemgjort svartvinbärsvin och super ovetandes sin vän full.
Hos Emil finner vi en snarlik situation, även om vännen i det fallet råkar vara en gris. När Emils mamma Alma ska göra körsbärsvin till fru Petrell ber hon Emil att kasta de jästa bären, men Emil, som inte kan förstå vitsen med det, ger dem istället till Griseknoen. Både han själv och tuppen äter dessutom av dem och mår följaktligen inte mycket bättre än Diana.
I båda fallen är omgivningen från början kritisk till att Marilla och Alma gör vin, och man får nu vatten på sin kvarn. Det hela slutar med att Emil och Anne förlorar anseendet i bygden. För båda barnen yppar sig dock också möjligheten att göra en insats som ställer saker och ting till rätta. Både Anne och Emil ger sig ut i ett vinterlandskap för att rädda livet på en annan människa och prisas av läkarna, med följden att deras förtroendekapital ökar på nytt.
Man skulle därmed kunna säga att Astrid Lindgren på sitt eget unika sätt har plockat en situation ur Montgomerys roman och förflyttat den till djupaste Småland – en situation där vi har ett barn som först förlorar omgivningens respekt genom en fylleriskandal och sedan återvinner den genom att rädda livet på en annan människa. Det är inte nödvändigtvis fråga om direktpåverkan, men den tematiska parallellen finns där.
Till det mest intressanta att undersöka hör dock själva rackarungen hos Montgomery och Lindgren. Det har jag tagit upp i andra sammanhang och ägnar mig för närvarande åt att studera. Det är min tro att Vivi Edströms slutsats att pojken som gjorde mer hyss än det finns dagar på året helt och hållet är Lindgrens egen skapelse kan modifieras.
Mer finns förstås att säga om Montgomerys närvaro i Lindgrens verk. Många är till exempel de berättelser av Lindgren som är sprungna ur en brist av något slag – ofta handlar det om en förälder, en vän eller ett hem som saknas. Dessa utgångspunkter är vanliga även hos Montgomery. Så fyller exempelvis livet på Grönkulla motsvarande tomrum hos Anne, som tidigare varken hade föräldrar, ett riktigt hem eller några vänner.
Inledningsvis nämnde jag att Astrid Lindgren på frågan om vad som gjorde henne unik svarade att det berodde på att hon hade en kombination av egenskaper som inte så lätt rymdes inom en och samma person samt att det rymdes minst 13 personer inom henne. Är då detta Astrid Lindgrens eget påhitt? Tro det eller ej, men vi finner faktiskt en snarlik formulering hos ingen mindre än Anne Shirley. Hon säger: ”Det finns så många olika Annor i mig. Ibland tänker jag att det är nog därför jag ställer till så mycket oreda /…/ Vore jag bara en enda Anne, skulle det vara bra mycket bekvämare /…/ Men inte hälften så roligt.”
Och visst är det så även med Astrid Lindgren. Om det inte fanns så många Astrid i Astrid Lindgren, vore det inte hälften så intressant.
