För hundra år sedan hade industrin nyligen ersatt jordbruket som Sveriges främsta näringsgren. Under loppet av några decennier hade tusentals människor lämnat landsbygden för städerna och fabrikerna. Med hjälp av stenkol, olja och elektricitet formades en värld som knöts samman av ångmaskiner, järnvägar, telegraf- och telefontrådar. Kungahusets och kyrkans makt försvagades, samtidigt som tidningspressen expanderade och folkrörelserna växte. Ett modernt, demokratiskt och sekulariserat Sverige började ta form.
Även om detta skeende inte var så snabbt och rätlinjigt som historieskrivningen ibland kan ge sken av, så manade det sena 1800-talets samhällsutveckling till eftertanke. Samtida skönlitteratur vittnar om hur de tekniska, ekonomiska och sociala reformerna kunde upplevas, samt om vilka föreställningar om människans framtid de kunde ge upphov till. Här finns såväl utopiska berättelser om djärva ingenjörer och tekniskt fulländade samhällen, som dystopier om själlösa livsvillkor under maskinernas herravälde. Medan den realistiska litteraturen gestaltade baksidorna av det moderna samhället – arbetslösheten, fattigdomen, emigrationen, de sociala spänningarna i städerna och arbetsförhållandena i fabrikerna – formulerades drömmar om pastorala idyller och mer harmoniska förflutenheter i sagor, legender och historiska romaner.
En av de författare som i vuxen ålder upplevde och uppmärksamt iakttog hur det svenska samhället förändrades under seklets andra hälft var Viktor Rydberg (1828–1895). Idag känner få till annat än romanen ”Singoalla”, och dikterna ”Tomten” och ”Betlehems stjärna”, som googlas frekvent i adventstider. Men Rydbergs författarskap, som är både omfattande och brett, rymmer också en bitande kritik av det moderna samhället. Oerhört inflytelserik, och betydelsefull för senare arbetarlitteratur, blev diktsviten ”Den nya Grottesången” (1891), som är en rasande protest mot industrikapitalismens hänsynslösa förbrukande av mänsklig arbetskraft. Dåliga arbets- och levnadsförhållanden var förstås inget unikt för Rydbergs samtid, men dikten synliggör hur misären legitimeras av ekonomiska läror och aritmetik – det organiserade, systematiska och med teorier rättfärdigade eländet. Tidigare hade det funnits ”många små handkvarnar åt eländet”, nu hade det uppförts ”en enda ofantlig, som snart omfattar hela vår planetmänsklighet. Mytens Grottekvarn är flyttad in i verkligheten”.
Bortsett från ”Grottesången” har Rydbergs inställning till de omvälvningar som präglade hans samtid sällan uppmärksammats. Men i en ny doktorsavhandling – den första om Rydberg på mer än femtio år – ställs moderniseringskritiken i centrum, som ett filter genom vilket en ny bild framträder av Rydbergs sena författarskap, hans politiska inställning, och hans syn på litteraturens samhällsansvar. I En strid för det som borde vara. Viktor Rydberg som moderniseringskritiker 1891–1895 (Gidlunds, 293 s) studerar litteraturvetaren Andreas Hedberg hur Rydberg framträder som samhällskritiker i två verk utgivna under 1890-talet. Det gäller Rydbergs sista roman, ”Vapensmeden. Hägringar från reformationstiden” (1891), och uppsatsen med den obehagligt klingande rubriken ”Den hvita rasens framtid” (1895). Efter en detaljerad kartläggning av hur författarskapet presenterats i litteraturhistoriska översiktsverk kan Hedberg konstatera att uppsatsen sällan nämnts, och att romanens kritik lämnats obeaktad av såväl litteraturkritiker som forskare. Detta förbiseende av Rydbergs samhällskritik har enligt Hedberg haft konsekvenser både för bilden av författarskapet och för förståelsen av författarens politiska ståndpunkt kring 1890.
Redan i det tidiga författarskapet finns tydliga samtidskritiska inslag. Då företräder Rydberg alltjämt en liberal hållning i samhällspolitiska frågor. Mot slutet av 1880-talet drabbas han emellertid av en ideologisk kris, som grundar sig i insikten om att liberalismens utvecklingsoptimism bidragit till att skapa ett inhumant, industrialiserat samhälle. I samma veva återupptar Rydberg sitt skönlitterära skrivande efter flera decenniers tystnad. Med utgångspunkt i det senare författarskapet och Rydbergs agerande i olika situationer har hans politiska inställning tolkats på skilda sätt. Somliga har beskrivit honom som övertygat konservativ, andra såsom orubbligt liberal. Hedberg förespråkar ett tredje alternativ, ett slags ideologisk mellanposition som kännetecknas av att det senare författarskapet tar en moderniseringskritisk riktning.
De båda verk som Hedberg analyserar representerar olika genrer och delvis skilda sidor av Rydbergs verksamhet som skribent – den friare skönlitterära formen och den sakligare vetenskapliga framställningen. Med hänvisning till hur Rydberg i olika sammanhang uttryckte sig om litteraturens praktiska ändamål menar Hedberg emellertid att texterna var underkastade ett gemensamt övergripande syfte – att varna läsare i olika samhällsskikt för moderniseringens ödesdigra följder. Medan uppsatsen uttryckligt riktades till samhällets ”ledande klasser” skulle romanen, givet genrens och författarens popularitet, nå ut till en betydligt bredare publik. Så långt motsvarar texterna Rydbergs (helt rimliga) föreställningar om genrernas respektive möjligheter att påverka opinionen – uppsatsen har bara publicerats ett fåtal gånger, medan ”Vapensmeden” länge var den mest spridda av Rydbergs romaner.
Sämre tycks Rydbergs generella idé om skönlitteraturens överlägsenhet som samhällspolitiskt instrument passa på de verk som Hedberg behandlar, både med hänsyn till deras innehåll och till deras receptionshistorier. Rydberg framhöll ”diktens åskådliga form” framför sakprosans ”abstrakta resonemang”, men ”Vapensmeden” och ”Den hvita rasens framtid” uppvisar snarast ett omvänt förhållande. Det är bara i yttre mening som uppsatsen, med sina många hänvisningar till statistik och facklitteratur, framstår som abstrakt och svårtillgänglig. Dess moderniseringskritiska ärende går emellertid inte att ta miste på, medan romanens kritik är så vag att det kan ifrågasättas om den alls innehåller någon sådan. I ”Den hvita rasens framtid” framträder sekelslutets samhällssituation som ett sjukdomstillstånd. De moderna storstäderna beskrivs som ”förbränningshärdar för mänsklig livskraft”, och på grottekvarnens vis kräver industrierna en alltjämt växande arbetsflock. Under usla levnadsförhållanden, med utbredd alkoholism och sjukdomar, har Europas befolkning försvagats så kraftigt att den snart inte duger till vare sig hårt arbete, försvar eller fortplantning. Rydberg förutspår därför att kinesiska gästarbetare kommer att ta över fabrikerna, och att ett ekonomiskt krig ska stå mellan Asien och Europa, mellan den moraliskt och fysiskt överlägsna ”gula rasen” och den allt svagare ”hvita”. Européernas enda utsikt till räddning är att förlora, så att man tvingas upprätta ett hållbart samhälle med självägande bönder och småskalig produktion. Istället för den egoistiska och genom darwinismen legitimerade kampen för tillvaron måste drivkraften vara samarbete, och en ny känsla av enhet mellan de levande och de ännu inte födda måste komma till stånd.
Även i ”Vapensmeden” framträder egocentriciteten som en ond kraft, medan gemenskap, tolerans och historiemedvetande hör till det ideala. Romanen är en historisk berättelse som utspelar sig i Småland under reformationstiden. Intrigen kretsar kring den stillsamme vapensmeden Gudmund och dennes motpol, sonen Lars som läser till präst. Medan Gudmund representerar en frisinnad kristendom, med respekt för det hedniska arvet och en passion för lärda diskussioner om politik, vetenskap och konst, företräder Lars en dogmatisk och auktoritär lutheranism, och bekämpar skoningslöst allt som fadern står för. Lars grymhet framträder inte minst i symboliskt betydelsefulla episoder som då denne bränner faderns målningar, eller hugger ner gårdens vårdträd.
”Den hvita rasens framtid” är på många sätt en välfunnen text för att belysa Rydbergs inställning till samhällsutvecklingen under 1800-talets sista decennier. Hedberg utreder också förtjänstfullt uppsatsens argumentationsmönster och historiska sammanhang, diskuterar hur författarens rasbegrepp kan förstås, samt visar hur Rydberg konsekvent förvränger innehållet i den facklitteratur på vilken han grundar sin dystra samtidsdiagnos.
Avhandlingens behandling av ”Vapensmeden” är mer problematisk. Även tidigare har berättelsens konflikt tolkats som riktad mot företeelser i Rydbergs samtid. Inte minst har författarens egna ord om romanen – att den inte var avsedd som en historisk berättelse i vanlig mening, utan syftade till ”något annat och behöfligare” – uppmuntrat sådana tolkningar. Några har ansett att den innehåller en kritik av Strindbergs och åttiotalisternas negativa inställning till tradition och pietet. Andra har tagit fasta på konfliktens religiösa grund och sett direkta beröringspunkter med kyrkopolitiska händelser i Rydbergs samtid, bland annat relaterade till författarens egen polemik i ”Bibelns lära om Kristus”. Men framförallt har ”Vapensmeden” uppfattats som ett lugnt och harmoniskt försvar för Rydbergs humanistiska livshållning, inte som ett stridbart debattinlägg.
Att säga något mer bestämt om Rydbergs intentioner och om romanens eventuella samhällspolitiska ärende förefaller inte möjligt. Ändå driver Hedberg kategoriskt tesen att ”Vapensmeden” ska förstås som en motståndshandling, och att dess syfte var att väcka opposition mot den samtida moderniseringsprocessen. Avhandlingens berättartekniska analys visar förvisso i detalj hur konflikten mellan tradition och förändring är uppbyggd, men den bidrar inte till att klargöra vad den skulle anspela på i Rydbergs samtid. Med god vilja kan man uppfatta hänsyftningar på arbetstidsreglering, kvinnlig rösträtt och massproducerade bilder, men i övrigt för ingenting tanken till det slutande 1800-talets samhällsutveckling.
Givetvis är Rydbergs roman, precis som alla andra litterära och historiska skildringar, ett barn av sin tid. Dess beskrivning av reformationstidens Sverige säger förmodligen lika mycket om 1800-talets kunskapsläge som om 1500-talets verklighet. Och vid romanens tillkomst var just en sådan passion för historiska minnen, som den vapensmeden Gudmund företräder, ett påtagligt uttryck för det nationella moderniseringsprojektet. Med hjälp av arkeologin, museerna, fornminnesvården och jubileerna skulle en ny fosterlandskärlek väckas till liv. Det var genom att minnas det nyss förflutna som det moderna Sverige och dess medborgare skulle möta framtiden. Som mytforskare och professor i kulturhistoria hade Rydberg själv gjort karriär på denna historiemani, och efter hans död hörde den materiella gestaltningen av Rydbergminnet – en kopia av hans arbetsrum inreddes i en paviljong på Skansen – till de sista uttrycken för denna företeelse.
Visst finns det ett intressant moderniseringskritiskt stråk i Rydbergs sena författarskap, som Andreas Hedbergs avhandling bidrar till att uppmärksamma, men inte något genreövergripande och fullt genomfört program.
Däremot framträder Rydberg själv som mer modern än man kunde förvänta sig. Genom de sätt på vilka han utnyttjar statistik, anknyter till tidens historieintresse, och de ideal och hotbilder han förmedlar tycks Rydberg ha varit mer i takt med sin tid än man tidigare trott.
