Det är paradoxalt att de traditionsbundna britterna under de senaste 30 åren utsatts för tre stora politiska experiment. Efter den ekonomiska krisen under 1970-talet röstade man in Margaret Thatcher som gjorde vad hon kunde för att minska statens roll i det brittiska samhället. Men med tiden tröttnade det politiska etablissemanget på järnladyn. Efter ett mellanspel med John Major 1991–1997 försökte Tony Blair under tio år som premiärminister med ett center/vänsterorienterat labourparti bygga vidare på den Thatcherska modellen, med ett mänskligare ansikte, och bli det naturliga regeringspartiet. Men experimentet stupade, inte minst på grund av kriget i Irak. Och efter ytterligare ett interregnum under Gordon Brown 2007–2010 påbörjades nästa projekt, nämligen för första gången i fredstid sedan 1931 en koalitionsregering, nu mellan de konservativa och liberaldemokraterna. Även om denna kan sitta några år lär den, ju närmare man kommer nästa val, utsättas för svåra slitningar.
Tony Blair har nyligen gett ut sina memoarer, A Journey (Hutchinson, 691 s; en svensk översättning ges ut på Albert Bonniers Förlag i oktober). Tillsammans med Peter Mandelsons – vid sidan av Blair och Gordon Brown tredje mannen bakom labourpartiets framgångar i valen 1997, 2001 och 2005 – i somras utkomna The Third Man (Harper Press, 512 s) belyser Blairs bok innebörden av hans experiment och varför detta gick snett. Även Gordon Brown utkommer i höst med en bok, som dock främst sägs handla om finanskrisen.
Tony Blair skriver att hans avsikt inte har varit att skriva några vanliga politiska memoarer. För den som läst åtskilliga sådana böcker ter de sig dock ganska vanliga – utom i ett avseende: språket. Detta utmärks ofta av en talspråksstyrd jargong som bryter mot normal engelsk sakprosa.
Blair, som invaldes i parlamentet 1983, kom snart till insikt om att om man skulle kunna återerövra regeringsmakten, måste partiet moderniseras. Detta är ett ord som förekommer oupphörligen på nära 700 sidor. Blairs kampanj för att avskaffa den så kallade Clause IV i partiprogrammet som handlade om förstatligande av produktionsmedlen blev en symbol för hans i detta fall lyckosamma moderniseringsiver. Ibland blir Blairs text i de inrikespolitiska avsnitten mera ord- än innehållsrik, men mot slutet av boken talar författaren om sina framgångar när det gällde moderniseringen av det statliga hälsovårdssystemet NHS, om nya friskolor i storstädernas eftersatta delar, om en hårdare kriminalpolitik, undervisningsavgifter vid universiteten med mera. Det var medelklassen han riktade sig till, och ett möjligheternas samhälle, en meritokrati, han ville skapa, där den offentliga sektorn – ofta i samarbete med den privata – skulle stå för möjligheterna, men där var och en skulle bli sin egen lyckas smed. Det är ju omvittnat att Blair gärna omgav sig med nyrika affärsmän och tillbringade sina semestrar utomlands hos förmögna vänner.
Mycket av Blairs memoarer och ännu mera av Peter Mandelsons upptas av konflikten med Gordon Brown om och när Blair skulle avgå och lämna posten till Brown. Denna konflikt var uppenbarligen värre än vad vi som följer brittisk politik förstod. När man läser Mandelsons bok undrar man ibland när regeringen egentligen hade tid att bedriva politik? Nu var Mandelson partiets fixare, varför det kanske inte är så märkligt att han upptas av denna konflikt och relationen till media. Mandelson var ju partiets ”spin doctor”, och mycket skicklig på att hantera relationen till de talrika och synnerligen konkurrensmedvetna engelska medierna.
Historien om Blair och hans finansminister går tillbaka till 1994 då Blair och inte Brown blev partiledare, och då Brown uppfattat att Blair lovat honom att avgå inom en rimlig framtid. Men Blair, som prisar Brown för hans begåvning och skicklighet, misstänker, säkert inte utan rätt, att det funnits något mera bakom. Brown följde visserligen oftast den Blairska linjen som ”New Labour”, men har ändå i grunden haft en mera traditionell agenda. Brown har en närmare relation till labourpartiet än Blair som beskriver sig som en icke-politisk politiker och som mer än sina företrädare i ämbetet prisar kända liberala tänkare som Albert Beveridge, den brittiska välfärdsstatens ideolog, och J M Keynes, 1900-talets mest kända nationalekonom.
Man måste fråga sig om en så tydligt dysfunktionell regering är något specifikt för Blairs tid? Och varför avskedade Blair inte sin bråkige tidigare vän? Trots allt var det nog bättre att ha Brown med i regeringen än utanför. Man kan vidare peka på att många brittiska regeringar utmärkts av skarpa konflikter, exempelvis Attlees 1945–1951 där utrikesminister Bevin och inrikesminister Morrison – för övrigt Mandelsons morfar – inte talade med varandra, Harold Wilsons och James Callaghans 1964–1970 där kronprinsarna Denis Healey, Anthony Crosland och Roy Jenkins slogs om arvet, och Margaret Thatchers 1979–1990 där mot slutet Geoffrey Howe och Michael Heseltine gjorde livet surt för regeringschefen. Kanske det brittiska valsättet ofta lockar fram starka personligheter. Och kanske hela det politiska systemet, som vilar på en mycket tydlig motsatsställning mellan regering och opposition, också färgar av sig på förhållandena inom partierna?
Om Blairs beskrivning av inrikespolitiken inte sällan blir mera ordrik än upplysande, är det inte fallet med utrikespolitiken; ett undantag är Nordirland som ägnas ett långt kapitel. Blairs energiska insatser för en lösning av denna segslitna konflikt är värd beundran. Blair kom till makten 1997 utan något som helst utrikespolitiskt bagage. Han hade aldrig under sina 14 år i parlamentet sysslat med internationella frågor. Men som regeringschef i ett land som boxas i en högre viktklass än man kanske borde, fick han snart sitt elddop i Kosovo där den serbiske regeringschefen redan 1998 började fördriva albaner. Blairs kapitel om Kosovo är ett av bokens mest intressanta eftersom det kastar ett ljus över hans senare utrikespolitik. Blair ansåg att man på moraliska grunder omöjligt kunde acceptera vad som skedde i Kosovo och fick snart sina NATO-allierade med på att inleda ett bombkrig mot Serbien, i syfte att köra ut Milosevic ur provinsen.
Problemet var att detta bombkrig långt in på våren 1999 inte verkade ge önskat resultat. Man måste således hota Serbien med ett markkrig för att ge eftertryck åt kravet att lämna provinsen. Men här måste man få amerikanskt bistånd, vilket Clinton länge vägrade att diskutera. Det var bland annat den misslyckade operationen i Somalia 1992–1993 som spökade. Till slut gick Clinton med på att överväga saken, varefter Milosevic gav upp och drog tillbaka sina trupper, som Blair påstår i oordning. Men var och en som tittade på tv kunde konstatera att dessa föreföll påfallande intakta, vilket med tanke på att det gamla Jugoslavien tagit totalförsvarsprincipen på stort allvar var mindre förvånande. Blair hade i själva verket tur att Milosevic, sannolikt på rysk uppmaning – och där för övrigt en i London bosatt svensk affärsman spelade en märklig roll – beslutade sig för att ge upp. Annars hade han kunnat syna Blairs kort, frestat på alliansens sammanhållning och förorsakat Blairs avgång. Kosovo stärkte, liksom den lyckosamma interventionen året därpå i Sierra Leone, hans självförtroende.
Mitt under Kosovokrisen hävdade Tony Blair i ett tal i Chicago att dagens internationella konflikter inte handlar om territorier utan om värden som överskred nationsgränserna. Den gamla icke-interventionsprincipen kunde inte längre tillämpas som förr, därav interventionen i Kosovo. Därav också uppslutningen vid USA:s sida i kriget mot Afghanistan efter 11 september 2001 och i attacken mot Irak i mars 2003, som många i hans omgivning ställde sig frågande till.
Kriget mot Irak och dess följder har kommit att dominera bilden av Tony Blair. Han ägnar en hel del textutrymme till att försvara vad som skett och komplettera vad han anfört i januari i år inför den så kallade Chilcotkommissionen, som har att utreda hur anfallet kom till. Liksom då hävdar Blair att beslutet att delta i kriget var mycket svårt och att han har all förståelse för dem som menar att det var ett felaktigt beslut. Men vilket beslut är det Blair syftar på – själva marschordern i mars 2003? Blair gör det här lätt för sig. Det har uppgetts, exempelvis av den brittiske ambassadören i Washington, Christopher Meyers, att Blair redan i april 2002 under ett besök hos den amerikanske presidenten antytt sig beredd att ställa upp för USA. Detta förnekar Blair, men medger två sidor senare att han snart gav klartecken för att tillsammans med amerikanerna påbörja den militära planeringen! I själva verket hade beslut i frågan om brittiskt deltagande i kriget mot Irak fattats redan långt innan marschordern gavs, även om nivån på det brittiska deltagandet inte var klar. Blair sade också inför Chilcotkommissionen att det hade varit omöjligt att dra tillbaka de 60000 brittiska soldater som i början av 2003 grupperats i Kuwait, utan att detta skulle setts som en stor prestigevinst för Saddam Hussein. Samtidigt måste man när trupperna väl var på plats slå till ganska snart innan värmen gjorde krig svårgenomförbart för de tungt beväpnade amerikanska och brittiska förbanden. Endast om Saddam Hussein beslutat sig för att ge upp och bege sig i exil, hade kriget kunna undvikas. Men det fanns inte många skäl att tro så.
Blair visar således inga tecken på att ångra Irakkriget. Däremot är han oförbehållsamt kritisk mot den bristfälliga efterkrigsplaneringen som åsamkat Irak så mycket lidande och stora förluster.
De fyra åren efter Irakkriget fram till avgången 2007 tedde sig redan då som ett mycket långt farväl till premiärministerämbetet. Han vann visserligen sin tredje valseger 2005, men med klart minskad majoritet. Han ville själv bestämma när han skulle avgå, men i bakgrunden fanns farhågan att Gordon Brown hade en annan, mera traditionellt vänsterinriktad, inrikespolisk agenda. Detta anser han att de tre åren före valet 2010 visar varit en rättmätig farhåga. Blair menar att valet 2010 hade kunnat vinnas om Brown hade hållit sig till ”New Labour” och kritiserar den politik som Brown förde under finanskrisen. Blair varnar för underskottsfinansiering och visar därmed att han nog inte helt förstått innebörden i den finanskris som Brown hanterade ganska väl.
Tony Blairs öppenhjärtiga men inte alltid välskrivna memoarer förmedlar bilden av en intelligent och självmedveten politiker som säkerligen aspirerade på att räknas som en av de stora efterkrigstida premiärministrarna, vid sidan av Churchill, Attlee och Thatcher. Men också av en politiker som inte verkar ha hittat balansen mellan realistiska bedömningar av verkligheten och moraliska aspirationer. Hans syn på den internationella politiken med Iran som nästa geopolitiska utmaning och hot mot demokratiska värden bär syn för sägen. Arvet efter Blair inkluderar givetvis hans avgörande insats i Nordirland och andra konstitutionella reformer, som avskaffandet av de flesta ärftliga lorderna, införandet av autonomi för Skottland och Wales med mera. Men Irak överskuggar allt. Ingen förstår riktigt varför Du gör detta, säger Peter Mandelson i ett samtal strax före kriget. Frågan är fortfarande otillfredsställande besvarad.
