De nordiska vikingarna ser vi vanligen i ett helsvenskt perspektiv, som en del av vår egen historia. Bakom denna syn ligger en romantisk tradition, från ”Frithiofs saga” till ”Röde Orm”, där vikingarna gjordes till en nationell identitetsfaktor, att stoltsera med eller roas av. Betydligt mer fruktbart är att se dem som en del av den europeiska historien, och dessutom en viktig sådan. Från 800- till 1000-talet kom nordmännen att på gott och ont göra sig märkbara inom ett område som sträckte sig från Grönland till Europas kuster, till Medelhavet och Konstantinopel. I ett sådant vidare perspektiv får vi en långt bättre förståelse av vikingarnas historiska roll både som pirater och som nybyggare.
Om detta får vi en rik information i Birgit och Peter Sawyers Die Welt der Wikinger (Siedler Verlag, 476 s). Att den ingår i serien ”Die Deutschen und das Europäische Mittelalter”, påminner oss om vilken roll vikingarna har spelat också i utomnordisk historia. Birgit Sawyer är professor i Trondheim, hennes make
Peter har varit professor i Leeds, och båda hör till de främsta kännarna av tidsperioden.
Boken har som en huvuduppgift att orientera tyska läsare om de nordiska vikingasamhällena, och vi får här en bred översikt över förhållandena i Skandinavien för tusen år sedan: natur och klimat, befolkning och språk, bebyggelse och samfärdsel, samhällsförhållanden och ekonomi, religion, litteratur och konst. Allt detta bygger på nyare forskning, och mycket är säkert överraskande också för svenska läsare. Mycket av det vi fått lära oss om vikingatiden framstår i dag som föråldrat och fyllt av missuppfattningar.
I sitt förhållande till de skriftliga källorna visar sig författarna ganska kritiska. Det påminner ibland om bröderna Curt och Lauritz Weibulls hållning under 1900-talet (också Adam av Bremen utsätts för skarp kritik), men samtidigt ges här utrymme för nya och intressanta upptäckter och perspektiv.
Trots att de nordiska språken ännu inte hade avlägsnat sig så långt från varandra utgjorde de nordiska folken
inte någon kulturell enhet. Till stor del berodde detta på deras olika geografiska belägenhet och vilka länder de hade sina främsta kontakter med, vare sig det rörde sig om förödande härjningståg eller fredliga handelsresor. De stora vikingatågen i väster företogs främst av norrmän och danskar - ordet ”viking” anses numera komma av ”Viken”, och syftar på invånarna kring Oslofjorden. Dessa vikingar i västerled riktade sig mot Nordsjöns och Atlantens kuster, mot de brittiska öarna, mot Island och Grönland och även den nordamerikanska kusten. I sina härjningståg drog de också söderut, till Frankrike och Spanien. Svear och götar kan ibland ha deltagit i dessa tåg, men de var mer intresserade av länderna på andra sidan Östersjön. Genom färder längs de ryska floderna (snarare handelsresor än plundringståg) tog de sig till Svarta havet och Konstantinopel, och fick ibland anställning som väringar vid kejsarens hov.
De skriftliga källorna från tiden är mycket ojämnt fördelade. Från det vi i dag kallar Sverige finns inga sagor bevarade, ingen skaldediktning och inga historieskrivare. Däremot finns här (och särskilt i Mälarområdet) den utan jämförelse största koncentrationen av runstenar i Norden. Denna ojämnhet gör det svårt att skapa en helhetsbild av de vikingatida kulturerna, och det är oundvikligt att forskarna ibland griper till konstruktioner med hjälp av ett sviktande material.
På några punkter framför Sawyers uppfattningar som (enligt vad de själva säger) inte är gängse inom den nutida forskningen. En av dem gäller den alltsedan 1800-talet rådande föreställningen att de nordiska samhällena var uppbyggda av ätter. Dessa påstådda patrilineära klaner sägs ha varit de egentliga jordägarna under vikingatiden, och familjejordbruken skall ha uppkommit på ett senare stadium. Men enligt makarna Sawyer finns i Norden inga tydliga bevis för att dessa ätter alls har existerat. Runinskrifterna tyder snarare på ett system av kärnfamiljer, bestående av bönder, det vill säga innehavare av jord.
Med detta sammanhänger en annan traditionell uppfattning som författarna ifrågasätter, att det i Norden fanns ett slags bondedemokrati utan inbördes hierarkisk ordning. Enligt makarna Sawyer har de jordägande bönderna varit en liten minoritet inom befolkningen, kanske tio procent. Över dem har funnits ett skikt av stormän med politisk makt, och det var ur deras krets som kungarna med tiden kom att väljas. Träldomen var utbredd, men det måste också ha funnits en klass av fria som inte var jordägare, och som inte har efterlämnat några skriftliga vittnesbörd. Kan det kan ha varit just dessa som sökte lyckan i andra länder (en fråga som författarna inte tar upp)? På de brittiska öarna liksom i Normandie slog sig många vikingar ner och blev bofasta bönder. Var kanske detta deras mål, som de inte kunnat uppnå i hemlandet?
Ett av de kanske överraskande dragen hos vikingatidens resenärer var deras organisatoriska förmåga. De förhärjande rövartågen efterträddes ofta av en systematisk kolonisering.
Där de slog sig ned uppstod nya samhällsbyggen och statsbildningar. På de brittiska öarna liksom på Island och Grönland tog bebyggelsen sig snart ordnade former; så till exempel var det norska vikingar som anlade de första städerna på Irland. Den danska erövringen av norra England i slutet av 800-talet (senare kallad Danelagen) var mer än en tillfällig ockupation, och har satt förblivande spår i engelskan, i både vokabulär och ortnamn.
En central roll spelade den danske kungen Sven Tveskägg, som vid 900-talets slut efterträdde sin far Harald Blåtand. Av sin fars rike (som omfattade Jylland och Fyn och åtminstone västra Själland) skapade han det nuvarande Danmark, inklusive Skånelandskapen, och grundlade också det imperium i England som senare skulle övertas och utvidgas av hans son Knut den store. Dessutom blev Sven för en tid herre över delar av Norge (omkring Oslofjorden) och Västergötland. Här möttes han emellertid av konkurrenter. Olav Haraldsson i Norge (Sankt Olav) och Olof Skötkonung i Sverige trotsade den danska expansionen och upprättade egna riken med det danska som förebild. Visserligen dröjde åtskillig tid innan de tre nordiska rikena blev en praktisk verklighet, men grundförutsättningen finner vi redan här.
För att stärka och hålla samman sitt rike brukade Sven framför allt två verksamma medel: han understödde kyrkans etablering och han lät slå egna mynt. På så vis skapades en fungerande infrastruktur, och ekonomin ställdes under kunglig kontroll. Samma policy följdes av de övriga nordiska kungarna. Denna vikingakulturens främsta politiska framgång innebar också dess avslutning. Ur de löst sammanhållna vikingasamhällena med deras varierande gudatro uppkom kristna kungadömen med förebilder på kontinenten och i England. Norden blev en del av Europa.
Birgit och Peter Sawyer förbigår ytterligare ett område i väster där vikingarna visade sin statsbildande förmåga. Den franske kungen Karl den enfaldige lät år 911 de bosatta vikingarna bilda ett eget hertigdöme, som för en tid blev en viktig faktor i europeisk politik. De förfranskades snabbt, och den normandiska erövringen av England 1066 knöt landet till fransk kultur och inte till nordisk. Men också den normandiska expansionen till Sicilien och Syditalien under samma århundrade kan ses som en sista utlöpare av vikingarnas erövringslusta.
I österled är de historiska detaljerna mer dunkla. Vi vet att vikingar, kallade Rus (samma ord som i Roslagen), fick en stödjepunkt i Holmgård, föregångaren till Novgorod, och att de också upprättade ett rike i ett område kring Kiev som tidigare lytt under khazarerna. Vladimir den stores familj hade skandinaviska rötter, något som framgår av personnamn som Olga (Helga) och Igor (Ingvar), och Novgorod fick en viktig roll som huvudstad i norr. Också här anpassade sig vikingarna till landets kultur och språk och assimilerades snabbt. Men också detta är en betydande nordisk insats i upprättandet av det medeltida Europa.
Den romantiska idealiseringen av vikingarna och ett protestantiskt förakt för ”den mörka medeltiden” har inte sällan fått denna period av osedvanliga framgångar att framstå som en nedgångsperiod. Också i det avseendet finns anledningar att revidera äldre uppfattningar.
Birgit Sawyer har tidigare kritiserat den gamla föreställningen att vikingatidens kvinnor var fria, starka och företagsamma till skillnad från sina passiva och undertryckta medsystrar under de följande århundradena, och argumenten återkommer också i denna bok. De starka kvinnorna finner vi framför allt i de isländska sagorna, som är författade ett långt stycke in i kristen tid. Dessa sagogestalter är inte enbart sympatiska, de kan vara intriganta, trollkunniga och farliga, och de är litterära figurer snarare än verklighetstrogna beskrivningar. Också påståendena om de förtryckta medeltidskvinnorna är en schablon som det kan göras många invändningar mot, inte minst detta år, då den heliga Birgitta aktualiseras.
Också i samband med Nordens kristnande påpekar Birgit och Peter Sawyer kvinnornas väsentliga roll. Det må ha varit stormän som byggde kyrkor och införskrev präster, men när det gällde religionsskiftets innersida i tro och sedvänjor tycks kvinnorna i hög grad ha varit förmedlare. För detta går att hitta ytterligare argument. Vi vet att vikingatågen huvudsakligen företogs av män. När vikingarna senare blev bofasta - i England, på Irland eller i Normandie - gifte de sig med inhemska kvinnor, som oftast var kristna. På så sätt kunde kristendomen överföras, inte alltid till deras män men väl till barnen, och detta kan då ha förberett religionsskiftet på nordisk mark.
En intressant uppgift i detta sammanhang gäller bosättarna på Island. DNA-analyser har visat att omkring 75 procent av männen hade skandinaviskt ursprung men endast 37,5 procent av kvinnorna, medan de övriga visar keltiska drag. Det tyder på att överflyttningen inte skett direkt från Norge utan från Irland, där vikingarna först bosatt sig och gift sig med iriska kvinnor.
Medan religionen är litet styvmoderligt behandlad - både den fornnordiska och den efterföljande kristna - finns en utförlig framställning av släktskaps- och äktenskapsförhållanden och likaså de varierande formerna för arvsföljd (parentelsystemet, som vi finner i den romerska rätten, och som tillät kvinnliga arvtagare, och det i germansk rätt dominerande gradualsystemet, som uteslöt kvinnorna från arv). Dessa varierade regionalt och förekommer också båda i senare medeltida lagstiftning. Birgit Sawyer, som särskilt forskat i detta, menar att arvsföljden också återspeglas i runinskrifterna, något som dock inte har varit okontroversiellt.
De nordiska folkens inflytande över den europeiska historien blev trots allt kortvarig. I och med att de kristna kungadömena upprättades försvann en del av expansionslusten, även om Sveriges erövring av Finland och Danmarks av Estland kan ses som en vikingatågens fortsättning, fastän under kristen flagg. England, som redan genom den angelsaxiska erövringen hade antagit ett språk och en kultur som stod relativt nära de nordiska, var under en lång tid starkare förbundet med Norden än med kontinenten. Den normandiska erövringen av England inledde däremot ett långvarigt och ständigt problematiskt syskonskap med Frankrike, som upphörde först genom reformationen. Det kulturella sambandet med Norden har dock inte helt försvunnit, och framträder i Skottland och på Orkney- och Shetlandsöarna, som ständigt uppehållit nära kontakter med Norge.
Någon lika aktuell och utförlig bok om vikingatiden finns för närvarande inte på svenska, och det vore inte omotiverat om något svenskt förlag kunde tänka sig en översättning. Den kunde i så fall utökas något med mer information om den religiösa förändringen i Norden, som mycket har skrivits om under senare år.
