Silvermynt slaget för Olof Skötkonung samt en euro.
Penningen lämnar knappast någon oberörd och den har fascinerat och oroat sedan den uppfanns i Mindre Asien för 2600 år sedan. Trots den stora nyttan med pengar när vi köper och säljer, vållar de oss åtskilligt med bekymmer – den pågående eurokrisen utgör ett modernt exempel på det. Svenska pengars historia går ända ned i vikingatiden och vi kan glädja oss åt ett digert källmaterial av bevarade mynt.
Två böcker baserade på just myntstudier avslöjar nu nya förhållanden om en epok där så mycket är dunkelt. Det handlar om det arkaiska Sverige 1000–1300 och utsökta illustrationer skänker oss en aning om vilken värld av monetär mångfald våra förfäder tidvis levde i – detta då i kontrast till dagens trista kronor.
Professor emerita i numismatik Brita Malmer står för det första arbetet, vilket kort och gott heter Den svenska mynthistorien. Vikingatiden ca 995 – 1030 (Kungl. Myntkabinettet & Svenska Numismatiska Föreningen, 348 s). Startåret 995 för de svenska pengarna ligger i vikingatidens slutskede och man präglade i ett av arkeologerna undersökt mynthus i Sigtuna. Myntning var dock ingen isolerad svensk företeelse, utan man satsade på liknande sätt i Danmark och Norge. Vi vet inte vad vikingarna kallade dessa pengar, för inte ett enda dokument som omnämner dem har bevarats. Namngivna engelska konsulter anlitades dock i alla tre rikena. Godwine hette en av dessa män och han cirkulerade mellan samtliga skandinaviska mynthus. Detta samnordiska projekt är i sanning historiskt anmärkningsvärt, för det sjösattes nära nio sekler innan samma tre länder bildade myntunion på 1870- talet!
Sigtunamynten var runda eller fyrkantiga, och tillverkades av så rent silver som den vikingatida tekniken medgav, cirka 90 procent. Storlek och vikt varierade kraftigt, från över tre gram till lättare än ett. Då till och med 1 gram rent silver representerade ett mycket högt bytesvärde under vikingatiden, gjorde det dem oanvändbara vid vardagliga småköp. Den med medeltida mått mätt höga vikten pekar mot förebilder i den muslimska världen öster- och söderut – en civilisation som man då stod i nära kontakt med.
I Sigtuna synes tidvis utländska mynt varit vanligare än stadens egna och Malmer studerar även bevarade vikter – ja hon pläderar rentav för hypotesen om en viktekonomi. Tyngder i mängder producerades nämligen parallellt med mynten i Sigtuna 995-1030, och redan på den tiden kan man observera hur noggrann människan var med att kontrollera inte bara vikten, utan också halten silver i sina slantar. Ofta böjde man ett mynt och slog av en liten flisa för att kontrollera att man inte erbjöds en förfalskning. Sådana har också hittats av arkeologerna och på en äkta peng har man noterat hela 118 hack! Malmer ger – enligt min mening med rätta – inte mycket för teorier om något slags flott gåvoekonomi i forna tider. Data pekar på att man noga mätte, vägde och sparade senast under bronsåldern för 3000 år sedan.
Tre underepoker bland Sigtunamynten framträder nästan av sig självt. Den första är 995–1005, det vill säga början av Olof Skötkonungs regering. Olof var Sveriges förste kristne kung och nästa period, 1005–1020, är paradoxalt nog den tidigare minst utforskade, fastän man då myntade som flitigast i Sigtuna. Då försvinner de tidigare begripliga inskrifterna på latin mot inga skrivtecken alls eller obegripliga dito. Mynttecken utan mening är inget ovanligt medeltida fenomen och sammanfaller ibland med politisk oro och instabilitet. Det tyder hur som helst inte på kunglig närvaro i staden, vilket styrker riktigheten i Adam av Bremens senare påstående att Olof då residerade i Västergötland. Där åtnjöt han större stöd än i det ännu så fornåldriga Uppland med sitt hednatempel i Gamla Uppsala.
Men under perioden 1020–1030 återkommer kungen på mynten. Det är Olofs son Anund Jakob vi nu möter och han förenklar den då vildvuxna floran av mynttyper. Men år 1030 upphör denna myntning för gott. Man frågar sig varför? Smärre avbrott i myntningen hör medeltiden till, men i Danmark och Norge fortsätter man att prägla efter 1030, medan verksamheten i Sverige ligger nere i över 120 år. Malmer föreslår tentativt brist på silver och lönsamhet som förklaring. En äldre tolkning av epoken efter vikingatiden har tyckt sig skönja en ekonomi på tillbakagång.
Jag skulle därför vilja vända på kuttingen och hävda att Sveriges primitiva viktekonomi, följd av lång myntlöshet, är tecken på grav ekonomisk inkompetens i de härskande skikten. Dessa bestod av krigsherrar främst inriktade på plundring och slavjakter, inte på fredlig handel. Odugligheten i rikets ledning innebar att här gick en historisk möjlighet Sverige förbi att modernisera sig. Den som studerar Skandinavisk medeltid noterar snart att teknisk uppdatering ofta pågått länge i Danmark och Norge, innan den sent omsider nådde hit.
Det andra praktverket är Roger Svenssons Renovatio Monetae. Brakteater och myntningspolitik i högmedeltidens Europa (Monografier utgivna av Svenska Numismatiska föreningen, 320 s). Svensson är nationalekonom och väl insatt i den tyska forskningen. Det är även här fråga om en rikt illustrerad volym byggd på studier med lupp och intresse för minsta detalj. Det är den så kallade brakteaten, det feodala Europas geniala innovation för utvecklingsekonomier, som står i fokus här. Brakteaten föddes i centrala Tyskland på 1120-talet och antalet identifierade typer av brakteater kanske uppgår till så mycket som tiotusen. Många av dem är försedda med vackra detaljerade myntbilder.
Brakteat (latin för tunn plåt) var ett litet ensidigt mynt med likartad vikt och halt silver och därmed var det även lämpligt för små vardagsköp. Brakteaten var populär i perifera områden i centrala Europa, såsom i nygrundade små städer med omnejd. Räckvidden var aldrig stor och brakteaten är förknippad med så kallade myntindragningar. Därav den latinska titeln på Svenssons bok, som ungefär betyder ”Förnyelse av pengarna”. Vid ett givet datum skulle undersåtarna lämna in alla gamla mynt i utbyte mot nya. Men för att täcka myntherrens kostnader, och samtidigt säkra en profit åt honom eller henne, tog man ut en avgift i form av färre nya brakteater mot de gamla. Kursen tre nya mot fyra gamla var inte ovanlig och i en väl avgränsad stad kunde systemet fungera hyfsat, då bara nya pengar godtogs i skatt, tull eller andra avgifter. Men utanför staden kunde man i smyg smälta ned mynten och tillgodogöra sig silvervärdet i dem.
På den politiskt mycket splittrade kontinenten präglade olika slags auktoriteter brakteater. Det kunde vara en stad, ett munk- eller nunnekloster, tyskromerske kejsaren, en adelsman eller en biskop. Och brakteaten nådde snart även våra nordliga breddgrader, nämligen köpstaden Lödöse i Västergötland. Där återstartade man myntningen på 1150-talet, och den i svensk forskning ofta grasserande oförmågan att se företeelser som internationella kritiseras med rätta av Svensson. Korset på denna allra första brakteat skulle i en kontinental kontext peka mot en klerikal myntherre, kanske biskop Bengt den Gode i Skara. Och år 1153, efter besök av kurians ambassadör kardinal Nicholaus, synes bispen uppmuntrats att monetarisera sina församlingar. Även Sverige skulle fogas in i den tidens europeiska gemenskap, och utan pengar skulle det bli svårt att björna in Peterspenningen åt påven i Rom.
Det lantliga och efterblivna svenska riket gick nu långsamt framåt via nya köpstäder och mer och mer handel. Brakteatena kom så småningom, som kyrkfynd visar, att även nyttjas av vanliga bönder. Kungarna gjorde sig med tiden till herrar över verksamheten och en mansålder efter starten i Lödöse, anslöt Sigtuna som myntort igen. Man präglade då efter olika standard, vilket är ett för tiden typiskt europeiskt drag. Vi fick således ett monetärt system för mynthusen i Götaland, ett annat i Svealand. Brakteatena var också de av bra silver, men de i Svealand vägde det dubbla jämfört med Götalands, cirka 0,3 gram mot 0,15 gram. I 1200-talets slut anges det följdriktigt att det gick 384 götapenningar mot 192 sveapenningar på 1 svensk mark silver (210,6 gr). Då hade sent omsider en annan kontinental metod att berika kungarna letat sig hit, myntförsämring. Den innebar att regenten försåg nya mynt med mer koppar på silvrets bekostnad.
Det är omstritt ifall man vid en resa mellan Götaland och Svealand 1180–1290 var tvungen att växla, men det synes sannolikt om Svensson har rätt i att myntindragningar också gällde för svenska brakteater. Några entydiga skriftliga belägg för att man i 1200-talets Sverige verkligen praktiserat en dylik ordning (säg vart 6-8 år) har vi inte. Må vara att det skrivna källmaterialet för 1200-talet inte är mycket att skryta med jämfört med Norges eller Danmarks. Men den uppsjö av mynttyper vi har i behåll, jämte hur de är sammansatta i skattfynd, talar för den hypotesen. Som på kontinenten måste detta varit ett påbud av begränsad ekonomisk verkan, eftersom ingen gillar att byta mer silver mot mindre. Svinnet för kronan var alltså betydande, och inte för inte kan vi konstatera att skedar med växlande halt silver i var en populär värdebevarare under svensk medeltid.
År 1290 genomförde kung Birger Magnusson en radikal omläggning av det monetära systemet. Det gjordes enhetligt för hela riket (utom för det rätt autonoma Gotland) och mynten blev åter tvåsidiga. Även här är forskarna oeniga, men Svensson menar att då man övergav brakteaten, övergav man också systemet med periodiskt återkommande myntindragningar. Europas handel hade blivit alltmer långväga och skadades av de ideliga indragningarna. Att förnya pengarna hade helt enkelt spelat ut sin progressiva roll. Viss produktion av svenska brakteater förekommer senare på 1300-talet, men denna kortvariga återgång kan inte tolkas som någon ekonomisk kräftgång likt den vi skönjer vid vikingatidens slut. Tvärtom, 1300-talet var en period av större frihet med expanderande marknader för arbetskraft, jord och krediter.
Avslutningsvis, kan vi lära oss något om dagens monetära kris av dessa utmärkta arbeten? Jag tror det, även om det exempelvis kan verka övermaga att ens tänka på att jämföra euron med medeltida brakteater! Det har blivit närmast en truism att det är bra med stora valutaområden och det ekonomiska geniet John Maynard Keynes föreslog 1944 till och med inrättandet av en världsvaluta. Det lockar dock till en kättersk fråga: Är en större valuta alltid bättre än en mindre?
I det feodala Europa 1100–1300 var trenden klar. I stället för romarrikets enhetliga lagar och mynt (såsom Karl den Stores riksdenarer), utvecklade man lokala system mer anpassade efter materiella och sociala förhållanden på plats. Väl att märka var denna decentraliserande trend 1100–1300 parallell med ett ekonomiskt uppsving av tidigare aldrig skådat slag. Tusentals små köpstäder såg dagens ljus, myriader av nya bondgårdar anlades i tidigare obygder; folktalen sköt i höjden.
”Big is beautiful” brukar det ju heta. Men vetenskapliga slutsatser går ofta på tvärs mot känslan, och nu kan euroskeptikerna få vatten på sin kvarn via de medeltida erfarenheterna. Ty de ändlösa försöken att rädda euron verkar onekligen tyda på att ”One size does not fit all”.
