Den franske författaren och musikern Boris Vian levde ett kort och intensivt liv. När han dog 1959 av en hjärtattack var han endast 39 år gammal. Åtskilliga legender har skapats kring den mångsidigt begåvade och kreative Vian. Prinsen av Saint-Germain-des-Prés, som han kallades, blev redan medan han levde något av en myt. Han rörde sig bland dem som i glädjeyra över freden 1945 och den nyvunna friheten tillbringade kvällar och nätter på restauranger och jazzklubbar i Saint-Germain-des-Prés i Paris. Där kunde man se honom tillsammans med Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus. Där kunde man också lyssna till hans trumpet, när han spelade i något av de jazzband som vid denna tid växte upp som svampar ur jorden. Under den tyska ockupationen hade jazzmusik varit förbjuden, och man hade tvingats spela i hemlighet.
Under sin livstid fick Vian aldrig något riktigt genombrott som författare, vilket troligen har sin förklaring i att han var verksam på så många områden. Hans spirituella men helt oakademiska framtoning bidrog till att han inte togs på fullt allvar. Flera av hans romaner refuserades också av det prestigefyllda förlaget Gallimard. Men delvis mot sin vilja kom han under några år att vara en mycket omskriven skandalförfattare. Efter kriget hade amerikanska deckare gjort succé i Frankrike. De översattes och trycktes i den ena upplagan efter den andra. Ett nybildat litet förlag, Le Scorpion, hade svårt att få ekonomin att gå runt. När förläggaren Jean d’Halluin våren 1946 av en händelse stötte på Boris Vian, sade han att förlaget skulle behöva en amerikansk bestseller. Vian replikerade snabbt att en sådan kunde han skriva under sommaren. Hösten 1946 utkom så ”Jag ska spotta på era gravar” (”J’irai cracher sur vos tombes”, på svenska 1988) under pseudonymen Vernon Sullivan. Boris Vian stod som översättare. Det är en mycket provokativ roman, där våld och erotik vävs samman. På en torr, hårdkokt prosa berättas bland annat om en psykopat som våldtar och dödar kvinnor. Romanen är även ett kraftfullt angrepp på rasdiskrimineringen i USA och lynchningen av färgade i södern.
”Jag ska spotta på era gravar”, som ansågs vara årets mest vågade roman, såldes i mer än 100 000 exemplar. Snart uppstod en livlig debatt i pressen, där konservativa skribenter kritiserade boken av moraliska skäl. Dess pornografiska karaktär gjorde att den kunde ha ett negativt inflytande på ungdomen, ansåg man. Den kunde till och med inspirera till mord, vilket det fanns bevis för. En handelsresande hade mördat sin hustru och på nattygsbordet låg ”Jag ska spotta på era gravar” uppslagen på den sida, där bokens huvudperson Lee Anderson stryper en kvinna. Snart började man misstänka att Vian var mer än bokens översättare. Och så småningom erkände han hur det förhöll sig. Det blev rättsliga processer och än mer skriverier. År 1953 dömdes Vian till 15 dagars fängelse, ett straff som aldrig verkställdes, då han fick amnesti. Men all uppståndelse kring ”Jag ska spotta på era gravar” tog honom hårt. Han skrev trots det ytterligare två romaner under namnet Vernon Sullivan, ”Les morts ont tous la même peau” (1947) och ”Et on tuera tous les affreux” (1948). Även de såldes i stora upplagor, närmare 40 000 respektive 25 000 exemplar.
Boris Vian ägnade sig parallellt åt musik och författande. Musiken, som fanns med redan från barndomen, tycks ha varit den röda tråden i hans tillvaro. Hans mor spelade både piano och harpa och var därtill en stor operavän. Boris hade fått sitt namn från operan Boris Godounov. Fadern, en hängiven älskare av konst, litteratur och musik, levde som rentier, och familjens fyra barn fick all möjlig stimulans vad gällde kultur av olika slag. Under sin barndom tycks Boris ha varit överbeskyddad på grund av sitt medfödda hjärtbesvär. Han ansågs inte orka med den vanliga skolgången utan fick delvis undervisning i hemmet av en guvernant. I samband med börskraschen 1929 förlorade fadern större delen av sin förmögenhet, och familjen fick lämna sin stora villa i en fashionabel Paris-förort. Men Vians uppväxt präglades ändå av trygghet, livsglädje och förhållandevis stor frihet. Efter sin studentexamen utbildade han sig till ingenjör. Han arbetade under några år på standardiseringsföretaget Afnor (Association française de normalisation), främst av ekonomiska skäl. Själva arbetet engagerade honom inte nämnvärt. Det hindrade inte att han hela sitt liv var tekniskt intresserad och bland annat fascinerad av de möjligheter som informationstekniken erbjöd, när den på 50-talet började utvecklas i större skala.
Boris Vian hade tidigt börjat drömma om att bli författare. Debutromanen ”Vercoquin et le plancton” (1946) är delvis självbiografisk och skildrar det glada nöjeslivet i Paris efter krigsslutet. Hans mest hyllade roman torde vara ”Dagarnas skum” (”L’écume des jours”, 1947, på svenska 1968). Denna hymn till ungdomen blev en kultroman för flera generationer av unga läsare. Där skildras de ungas svårighet att anpassa sig till den etablerade ordningen och till ett arbetsliv som de ser som ett nödvändigt ont. Där figurerar också Jean Paul Sartre, lätt igenkännlig under namnet Jean-Sol Partre. Bland annat ges en ironisk beskrivning av en av Sartres många konferenser, där Vian själv deltog. Den entusiastiska publiken, som till bristningsgränsen fyllde åhörarsalen, porträtteras med en stor dos humor och satir. En av bokens personer samlar maniskt och urskillningslöst på allt som tillhört Sartre, böcker såväl som föremål. Men ”Dagarnas skum” är också en mörk roman. Kärleken, som skildras genom två förälskade par, är bräcklig och hotad. Döden, som tycks vara själva motorn i Vians skrivande, finns hela tiden i bakgrunden. En man begår självmord, och en ung kvinnas långsamma dödskamp skildras.
Språkligt karakteriseras ”Dagarnas skum” av den lätta, eleganta stil som är så utmärkande för Vians prosa. Det är en i hög grad musikalisk roman, som präglas av jazzens rytm och synkoper. Här finns också den humoristiska leken med ord och ordens dubbeltydighet, vilket karakteriserar de flesta av Vians romaner. Med en outsinlig uppfinningsrikedom bildar han nya ord. Han växlar medvetet stilläge från det groteska till det poetiska. Gränsen mellan fantasi och verklighet plånas ut, och det uppstår en magisk parallellvärld, där verklighetens lagar inte längre gäller. Föremålen besjälas och rummens former förändras, beroende på personernas sinnesstämning. Vians romaner är också allusionstäta med mer eller mindre dolda referenser till andra verk, till musiken och det egna livet. Den kvinnliga huvudpersonen i ”Dagarnas skum” heter Chloé, ett namn som i romanen kopplas till en känd melodi av Duke Ellington. Denne hörde till de musiker som Vian beundrade. De träffades också i Paris och spelade tillsammans.
I Vians litterära verk är släktskapet med surrealisterna påtagligt liksom inflytandet från Alfred Jarry och patafysiken. Han skrev i de flesta genrer: romaner och noveller såväl som poesi och texter för teatern. Flera av hans verk gavs dock ut först efter hans död. Under en kort tid medverkade han i Sartres tidskrift Les Temps Modernes, där han kommenterade händelser i samtiden under den tvetydiga rubriken ”En lögnares krönika”. Vian diskuterade gärna litteratur tillsammans med Sartre, och han var som så många andra charmerad av den kände filosofens vänlighet och generositet, särskilt gentemot den unga generationen. Men sedan Vians första hustru Michelle alltmer närmat sig Sartre för att så småningom bli hans älskarinna, upphörde Vians medverkan i Les Temps Modernes.
Vian intresserade sig även för science fiction, och han anses vara en av dem som introducerat denna genre i Frankrike. Han skrev också revyer, sketcher och vistexter som han själv framförde. En del av hans sånger är politiskt vinklade, som ”La Java des bombes atomiques” och ”Le Déserteur”. Den senare pacifistiska sången ansågs alltför subversiv och fick inte framföras i radio. Ändå kan Vian knappast sägas ha varit politiskt engagerad. Under andra världskriget, då han ägnade sig åt sina ingenjörsstudier, begrep han inget eller ytterst litet av allt som hände, har han själv i efterhand framhållit. Inflytandet från Sartre kom att betyda en del för Vians politiska utveckling, även om han aldrig anslöt sig till existentialismen. Den antiklerikalism som finns hos honom var främst ett arv från barndomsmiljön, och hans antimilitarism var mer ett moraliskt än politiskt ställningstagande. Det går att urskilja ett anarkistiskt drag hos Vian, främst då i författarskapet, inte i hans sätt att leva. Men hans mångsidighet och idérikedom gör det svårt att placera honom i ett bestämt fack.
Under hela sitt liv skrev Vian artiklar om jazz i olika tidskrifter. Sedan tonåren var han en hängiven jazzälskare och jazzmusiker. Han var även musikkritiker och några år konstnärlig rådgivare och skivproducent vid Philips grammofonbolag i Paris. Hans musikaliska kunskaper var imponerande, särskilt i fråga om jazz. När Simone de Beauvoir skulle skaffa sig en samling jazzskivor var det till Vian hon vände sig för att få råd. Beauvoir tar upp Vian i sina självbiografiska verk, där hon särskilt framhåller hans talang för vänskap och förmåga att lyssna. Vian arbetade dessutom som översättare, och bland hans översättningar märks Strindbergs ”Fröken Julie” samt romaner av Raymond Chandler. Han målade också tavlor, inspirerad av konstnärer som De Chirico och Salvador Dalí.
Vian levde ett hektiskt liv, ständigt pressad av tiden. I det längsta fortsatte han att spela trumpet, trots sitt dåliga hjärta och läkarens förbud. Han var ytterst medveten om att han aldrig skulle bli särskilt gammal, och han försökte därför leva dubbelt så fort som alla andra. Varje dag, ofta även varje natt, måste till fullo utnyttjas. Under de senare åren av sitt liv ägnade Vian sig mest åt musiken, även om han också fortsatte att skriva. Men refuseringar och uteblivna litterära priser gjorde att han inte längre författade några romaner. I stället drogs han åt kabarén och filmen. Hans andra hustru, dansösen Ursula Kübler, hjälpte honom att komma i kontakt med opera- och teatervärlden. De största framgångar – under eget namn – som han hade under sin livstid var med några operalibretton.
Boris Vian dog den 23 juni 1959 på en biograf i Paris, där han skulle se förhandsvisningen av den film som byggde på hans roman ”Jag ska spotta på era gravar”. Nu hyllas han i Frankrike och nu har det blivit dags för denne provokatör att få sina verk utgivna i den prestigefyllda Pléiade-serien. De två planerade volymerna på 2 800 sidor beräknas kunna publiceras under år 2010. Kulturtidskrifterna innehåller specialartiklar om Vian. Lire ägnar till exempel sitt aprilnummer åt ett antal artiklar, där man försöker förklara den kometkarriär som han gjorde under 1940-talet. Flera av Vians böcker har i vår kommit i nya pocketutgåvor. Nya biografier om hans liv har getts ut, däribland Valère-Marie Marchands ”Boris Vian. Le sourire créateur” (Éditions Écriture).
Vian är närmast unik i sin självförbrännande livsstil, där smittande livslust förenas med ångest och stilla vemod. Det fanns något distanserat över honom, en benägenhet att fly verkligheten som föreföll honom för trång. Samtidigt är han en typisk representant för de stämningar som kännetecknade det sena 40-talet i efterkrigstidens Paris. Han var i mycket före sin tid, och det är först under senare decennier som man uppmärksammat hans litterära betydelse, till exempel det nydanande i hans poetiskt sensuella språk. För många fransmän tycks ”Dagarnas skum” ha varit en läsupplevelse som man bär med sig.
